Teater Olydig i nutid och framtid

Människan är född olydig. Det är grundförutsättningen för att överhuvudtaget kunna utvecklas och överleva i den här världen. Om vi väljer att sälla oss till de lydigas skara, förtvinar vårat eget tänkande, vår vilja förslavas och våra själar torkar ut.

Olydnad är vårt vattenhål. Olydnad är vårt vapen.



fredag 19 februari 2010

Ja, jag la mig i den heta debatten som rasade i typ 48 timmar... Ekots "nyhet" om sexuella trakasserier i teaterbranschen blev en gigantskandal på kultursidorna över hela Sverige. Vilket litet futtigt land vi lever i...
Och en väninna till mig, i branschen, som jag delar många av mina egna uppfattningar med hamnade i en offerroll som inte klädde henne nämnvärt. Just det är så symptomatiskt med svensk mediarapportering. De letar alltid "ansiktet" på "offret", på "förövaren". Och denna gång var det min väninnas tur. Min fråga är då, följdaktligen, om hon vill framstå som offer, egentligen? Det tror inte jag var meningen från början. Jag tror hon vill peka på de problem hon, och andra, uppenbarligen har upplevt i sitt yrkesutövande.
Men, teatern är ingen plats för de kräsmagade, eller nervklena. Teatern kräver sårbara, vakna, diciplinerade och samvetsgranna individer för att utvecklas. Personer som sätter konsten över sig själva och låter sin själ och sin kropp vara ett instrument, ett verktyg, i sökandet efter det konstnärliga uttrycket. Vi har inte rätt att svika konsten! Och om det kostar oss något, om vår moral emellanåt måste sättas på skam, så må så vara.

Jag förutsätter att vi konstnärer är vuxna, ansvarstagande människor i mitt resonemang här nu. Jag förutsätter oxå att vi är medvetna om när vi felar individuellt och när vi handlar utifrån vårt kollektiva samvete.

Om vi, oavsett kön eller ålder, hamnar i en situation där vi upplever oss kränkta - varför säger vi inte ifrån högt och ljudligt? Vad är det i oss som lägger munkavle i stunden? Vad kan hända?
I DN Kultur idag (19/2 2010) publiceras ett öppet brev till redaktionen från Lena Endre. Den texten sätter pricken över i:et. www.dn.se/kultur
Hursomhelst, det finns en aspekt till - frånsett slemiga gubbar på höga positioner, eller småkåta kulturtanter i 50+åldern - Vi har även unga kvinnor och unga män med siktet inställt på stora eller viktiga roller, säkra anställningar och månadslöner som gör precis vad som helst för att nå sina mål. Att "gå över lik" var ett uttryck som jag lärde mig i tidig ålder; att "armbåga sig fram" ett annat. Och alla vet att det finns de som "knullat sig till roller" och de som ropat "sexuella övergrepp" när de inte nått dit de velat.
Själv råkade jag ut för en klapp i baken vid ett tillfälle, fräste ifrån och därefter hände det aldrig igen. Jag vet inte om det, eller något annat, låg till grund för att jag senare inte nådde den dåvarande position som jag strävade efter karriärmässigt. Men det skiter jag i.
Jag är där nu i alla fall. Och frågan borde istället vara om jag hade nått dit tidigare genom att acceptera klappen och kanske annat med?
Jag har även under repetitionsprocessen använt mig av övningar och metoder som i "vanliga fall" kanske skulle anses märkliga, suspekta och kanske för individen kränkbara - men ingen skådespelare har någonsin "tigit och lidit" utan alltid meddelat mig var gränsen gått. Heder åt dessa skådespelare i så fall, för de verkar tillhöra undantagen hela skrået gemensamt!
Vid ett tillfälle har ett "övergrepp" skett, utanför min kontroll ska tilläggas, av mindre art och detta togs upp vid ett trepartssamtal, samt inom ensemblen. Därefter ansåg vi alla att produktionen skulle sättas över detta och vi genomförde vårt arbete som de sanna konstnärerna vi är.

Väl mött i dag.
M

måndag 1 februari 2010

freestyling...


FÖRST & FRÄMST: Gå genast och se Bouffonteaterns föreställning "Axel von Fersen under bilan" (http://www.bouffonteatern.com/) En alldeles underbar commediaföreställning som får dig att frusta och vråla av skratt! Vissa moment är en rak spark i magen på etablissemangets godtycklighet!

FUNDERINGAR:

Så har januari passerat - det har ju knappast gått omärkt förbi. Fruktansvärt kallt hela tiden. I Linköping har det visst varit den kallaste vintern sedan 1942. Då väntade min mormor barn. Gravid i 8e månaden. Maken till sjöss och ransoneringskort. Europa stod i brand.
Det händer saker utanför vårt fönster. Utanför vår stad. Utanför vår kultur. Jag vet inte om vi har hajjat det ännu, men det finns faktiskt andra samhällen där livet och konsten tas på allvar. Där man uppskattar konstnärer eftersom man vet att de är oumbärliga. Där man föredrar att leva varje dag här och nu, istället för att satsa på pensionens gröna dagar.

I Sverige väljer medborgare av alla de slag att ta kulturen och konsten för given. Politiker, tjänstemän och även utövarna själva väljer aktivt att bidra till denna uppfattning. Det ger dem en trygghet. De har sitt på det torra i alla fulla fall. Deras pension är tryggad. Och därmed deras framtida liv. Nuet, det skiter vi i!

Min mormor är död nu. Hon dog för ett par år sedan. Kanske var det förra året, jag minns inte. Det gör fortfarande för ont för att minnas exakt år. För vi kommer att mötas igen, sen när tiden är slut för mig med. Jag hoppas det dröjer lite.

Min mormor hade inte mycket i pension. Och inte levde hon särskilt mycket heller. Hon var ganska rädd, vad jag kan minnas. Rädd för människor, rädd för att störa. Jag hoppas hon är modigare nu.

Vi får inte låta rädslan ta över oss. Vår tid här på jorden är så kort. Vi måste våga vara raka, föränderliga och toleranta. Rädslan förintar alla våra goda sidor. Att acceptera att leva under hot är att acceptera sin egen själs död. Det kan vi inte göra med oss själva!

Därför måste 2010 bli ett år då vi - Teater Olydig och Disobedient - uppmanar våra kollegor i Sverige, i Belgien och övriga Europa att vägra rädslan. Friskt vågat, hälften vunnet!

Hepp hepp!