Teater Olydig

i dvala...

2011-06-06T12:54:00.002+02:00

Allt blir ju inte som man tänkt sig. Att hålla igång en blogg för en teatergrupp som verkar ha gått i dvala är bara en av många saker man skjuter framför sig :)

Teater Olydig Kulturproduktion ligger still. Mycket.

Fast vi är oerhört verksamma på andra håll i världen...

HÄR T.EX!

Vill ni se vad vi pysslar med mer så håll ögonen öppna för

disobedient art production & disobedient

Ha en fantastisk dag!

GOD JUL!!!

2010-12-23T18:27:00.002+01:00

Ännu en gång (5e i raden!) får Teater Olydig Kulturproduktion, och ensemble äran att önska er alla en riktigt God Jul och ett ännu mer fantastiskt 2011!

Följ gärna denna blogg, om du vill...

Projekt FAS 4

2010-12-18T11:19:00.003+01:00

Under de sista flämtande dagarna nu i december, färdigställs Teater Olydig-projektet FAS 4. Premiären beräknas till mitten av april 2011, och repstart är under januari.
I föreställningen medverkar:
Anneli Bexelius
Charlotte Annas
Bernd Briese

Mer info kommer inom kort!

WE ALL ARE WikiLeaks

2010-12-08T10:53:00.002+01:00

FÖR ATT SPEGLA WIKILEAKS:

Lägg upp ett eget valt dokument från denna sida:

http://213.251.145.96/classification/1_0.html

.................
Nytt dokument för dagen:

C O N F I D E N T I A L SECTION 01 OF 02 RIO DE JANEIRO 000365

SIPDIS

E.O. 12958: DECL: 2019/11/09
TAGS: SOCI SNAR PGOV ASEC BR
SUBJECT: RIO WEIGHS OPTIONS FOR NEXT FAVELA PACIFICATION

REF: RIO DE JANEIRO 329; RIO DE JANEIRO 346;

RIO DE JANEIRO 353 RIO DE JAN 00000365 001.2 OF 002 CLASSIFIED BY: Dennis W. Hearne, Principal Officer; REASON: 1.4(B), (D)

SUMMARY

Â¶1. (C) On October 29, the Superintendent for Operational Planning from Rio's State Security Secretariat said Rio Governor Sergio Cabral would decide by the end of November whether to "pacify" five less populated, lower-threat favela communities or focus on one largely populated, higher-threat favela by the end of the year. According to Alzir, the Favela Pacification Program's strategic plan envisions the pacification of 131 favela communities over the next five years, and would do so by increasing Pacification Police Unit (UPP) personnel from 500 to 12,000. Alzir stated increasing police recruitment was critical to making the five year horizon viable, and said Rio state would be seeking federal funding to increase police salaries. End Summary.

RIO AUTHORITIES WEIGH OPTIONS FOR NEXT FAVELA PACIFICATION

Â¶2. (C) Rio state and police authorities will decide the next target(s) for the Favela Pacification Program (FPP) in the coming weeks. During an October 29 meeting with consulate officers to lay out the FPP strategy and time-line, Roberto Alzir, Superintendent for Operational Planning from Rio's State Security Secretariat, said Rio de Janeiro Governor Sergio Cabral would decide by the end of the November whether to "pacify" five less populated, lower-threat favela communities or focus on one largely populated, higher-threat favela by the end of the year. Four other favelas with some 90,000 residents are currently pacified, i.e. mostly free of gang activity and with the population accessible for city services and social assistance (Note: As reported in reftel A, the "pacification" of a favela community involves state police special operations units (BOPE) first entering a favela by force. Once criminal elements that control a favela are purged, state-administered Pacification Police Unit (UPP) officers then replace traditional police forces, in order to maintain order, foster long-term ties between the state and the community, and assist with the delivery of basic services to the favela. End Note.)

RIO'S FAVELAS PACIFIED IN FIVE YEARS TIME?

Â¶3. (C) FPP objectives encompass over 100 favela communities, using 12,000 UPP officers, within a target time horizon of five years. According to Alzir, the FPP strategic plan envisions the pacification of 131 favela communities, with a total affected population of approximately 780,000 residents - including the key, drug gang-controlled favelas Complexo de Alemao, Rocinha, and Complexo de Mare. He said this goal would normally take 13-15 years to achieve, but the Rio government sought to accomplish the objective within five years. In order to do so, security officials plan to increase the number of UPP officers - the centerpiece of the FPP strategy - to 12,000, as well as increase overall Military Police (MP) numbers to 55,000 by 2016. (Note: UPP ranks currently number only 500 officers, of a total of 36,000 MP men and women. End Note).

Â¶4. (C) Alzir stated increasing police recruitment was critical to making the five year horizon viable, and said Rio state would be seeking federal funding to increase police salaries (Note: Standard MP officer monthly salary is approximately 1,000 Brazilian Reals, or 600 USD. UPP officers earn an additional 500 Brazilian Reals, or 300 USD, paid for by the Rio municipal government. End Note.) Stating, "The state does not have enough money," Alzir explained the Rio state government was asking for federal assistance to cover the increase (amount unspecified) until 2016, when the state would assume the additional amount.

CRITERIA FOR SELECTION

RIO DE JAN 00000365 002.

2 OF 002 5. (C) In selecting favelas for pacification, state and police authorities weigh location, strategic impact, tactical terrain, and resource requirements, with final approval coming from the Governor. Showing consulate officers a satellite image of a pacified favela's radius of gunfire reach, extending well into Rio's famed Copacabana neighborhood and beach area, Alzir explained the FPP's goal was to prioritize favelas adjacent to concentrated tourist areas. In selecting favelas for pacification, security officials first gather intelligence to develop a comprehensive profile for each community, crafting tactical maps that show primary access and escape routes, known drug gang hideouts and strongholds, and key civilian points, such as schools and churches. Authorities also weigh the strategic impact of a pacification. They analyze this information against manpower and resources available, and draw up a list of suitable target favelas. The Governor, with recommendations from the MP Police Chief and State Secretary for Security, then selects the community.

Â¶6. (C) Alzir explained his biggest concern about the FPP was losing progress due to change of governments. "We need the next state government to pursue this, to continue with this commitment," That said, Alzir expressed optimism that Rio's hosting of the 2016 Olympics will make state, local, and federal authorities "move forward, faster" on favela pacification.

COMMENT

Â¶7. (SBU) While Alzir did not specifically name the Complexo de Alemao - controlled by the Comando Vermelho (Red Command) drug faction - as the large, high-threat candidate for pacification by year's end, it is likely the principal stronghold Rio authorities have their sights on. Rio State Secretary for Security Jose Mariano Beltrame told Principal Officer on September 22 this favela was the "epicenter of the fight," and stated a pacification operation would take place there in early 2010 (reftel A). On October 17, Comando Vermelho gunmen shot down a police helicopter, killing four officers (reftel B), and, in retaliation, MP tactical raids since targeted 14 Comando Vermelho-controlled favelas. Given that any police operation into Complexo de Alemao would be "traumatic" in terms of scale of violence, however, it is unlikely that the Rio security apparatus would be prepared to launch an operation into Complexo de Alemao before the December holidays and February Carnival festivities.

Â¶8. (SBU) Whether Rio's next step involves a high-profile operation in Complexo de Alemao or the pacification of smaller, easier-to-secure favelas, we anticipate continued unintended consequences, such as those reported in reftel C. In yet another example of such consequences, a neighborhood association from the affluent Leme neighborhood recently met with State Security Secretary Beltrame to complain about the expansion of the Babilonia-Chapeu Mangueira favela - one of Rio's four pacified favela communities - that borders Leme. According to the neighborhood association, the new-found stability in this favela is attracting squatters from other areas, resulting in a flurry of hastily - and illegally - constructed new abodes and rising crime rates in the neighborhood. We will continue to monitor and report on such developments, as well as how ongoing FPP operations bear on Rio's overall security, commercial, and social environment. End Comment.

Frihetskamp! Vi är Wikileaks!

2010-12-05T17:14:00.004+01:00

Här väljer vi att publicera ett av de hemligstämplade dokument Wikileaks släppte för några dagar sedan. Urvalet är helt slumpmässigt.
----

C O N F I D E N T I A L RABAT 000706

SIPDIS

STATE FOR NEA/MAG, IO/UNP, PRM/AF AND DRL/NESCA
NSC FOR MCDERMOTT

E.O. 12958: DECL: 08/17/2019
TAGS: PBTS PHUM ECON PREF WI AG MO
SUBJECT: WESTERN SAHARA REALITIES

REF: RABAT 0693

Classified By: Charge d'Affaires, a.i., Robert P. Jackson for reasons 1
.4 (b) and (d).

Â¶1. (C) Summary: Although the Western Sahara negotiations
have now re-started (Reftel), the conflict is 34 years old.
The Government of Morocco (GOM) has invested tremendous
resources in the territory, and some observers estimate that
it spends USD 2.7 billion per year on the territory and its
385,000 residents. The level of development and of social
services clearly exceeds the level in Morocco proper.
Significant voter participation )- despite a Polisario call
for a boycott -- in the June 12 local elections may be a sign
that support for independence is waning although support for
self-government is real. Serious human rights abusers have
been transferred, and respect for human rights in the
territory has greatly improved, reaching the same plane as in
Morocco. However, advocating independence is still a red
line, and the GOM refuses to register pro-Polisario NGOs.
Giving the territory more autonomy, improving
Algerian-Moroccan relations, enhancing regional integration,
building real confidence, and addressing all parties,
propaganda seem essential to resolving the conflict. End
Summary.

Â¶2. (C) Since King Hassan II launched the Green March in
1975, the Western Sahara issue has been intimately linked to
the stability of the throne and Morocco itself. Hassan,
twice victim of coup attempts and for years at war with the
left, used Western Sahara to bolster nationalism and park his
army far away in the desert. More recently, however, that
link has blurred. King Mohammed VI is more secure,
maintained in power more by love than fear and facing no
apparent major domestic threat. He recently has somewhat
distanced himself from the issue, however, and has not
visited the territory in three years, a stark contrast to his
peripatetic ribbon cutting throughout the Kingdom.

Â¶3. (C) The GOM continues to subsidize the territory and
provide tax and duty exemptions that form the base of much of
the private fortunes there (mostly key clans loyal to the
throne and a few senior military). Despite some siphoning,
the investment has produced higher levels of urban
development than in comparably sized cities in Morocco proper
and made the capital, Laayoune, the first city without any
shantytowns. Social indicators such as access to and level
of education and availability of health care and social
facilities exceed Moroccan norms and far surpass those in
comparably sized Morocco,s cities. Growth in Morocco has
made these expenditures much more bearable to Rabat,s
exchequer than they once were.

Â¶4. (SBU) In April 2009, a local weekly newsmagazine TelQuel
published an article laying out and likely even exaggerating
what the Sahara was costing Morocco. TelQuel claimed that
the GOM has spent 1.2 trillion dirhams on the territory since
1975 and is spending 3 percent of GDP or USD 2.7 billion per
year, including the funds to maintain two-thirds of the Royal
Armed Forces in Western Sahara. (Note: TelQuel faced no
consequences for the article. Even with the relative
expansion of the freedom of the press in Morocco to cover
subjects formerly taboo, this was astonishing. End Note.)

Â¶5. (C) In the June 12 local elections, &First Friend8
Fouad Ali el Himma,s Party of Authenticity and Modernity
(PAM) challenged local Laayoune strongman and Royal
Consultative Council for Saharan Affairs (CORCAS) head
Kalihenna Ould er Rachid. The PAM lost, despite having an el
Himma protege installed. The Ould er Rachid family and clan
control the Tammany Hall-like Istiqlal party machine that has
run the territory for many years, and played a major part in
winning the Prime Minister,s chair for party head Abbas El
Fassi. Voter participation in the Sahara, stoked by clan
rivalries, was far above the norm, despite a
Polisario-declared boycott. Some pro-independence Sahrawis
reportedly voted for the Ould er Rachid because they alone
were deemed strong enough to stand up to the government in
Rabat. This real political competition, while perhaps not
democracy, seems far more open than the Cuba-like Polisario
system. It underscores the fact that there is a significant
part of the population of the Sahrawi territory, in addition
to most immigrants, who support Moroccan sovereignty.

Â¶6. (C) After it took control of Western Sahara, Morocco
tried to affect any vote by promoting immigration by its
nationals, who now are well over half of the some 385,000
residents of the territory. Perhaps half of the immigrants,
however, were themselves Sahrawis, from areas just north of
the dividing line that were also home to some of the most
nationalistic Sahrawis. In a referendum that could include
independence, they are not seen by the GOM as reliable
voters, partly explaining GOM reluctance to go to a vote.
(Comment: Curiously, we know of no advocate of independence
that has ever claimed the &Sahrawi8 territories in Morocco,
Algeria or Mauritania as part of a national homeland,
although some members of the CORCAS unsuccessfully tried to
include the Moroccan parts in the autonomous region, when it
was first proposed. The absence of such larger nationalism,
along with the Polisario,s 1970,s war against Mauritania
--the world,s only Sahrawi state -- suggest the conflict is
less nationalist than geopolitical, linked to the much older
dispute between Algeria and Morocco, and hardly boosts the
case for an independent state. End Comment.)

Â¶7. (C) Given the small population at stake, Spain,s
granting of Spanish nationality, with the possibility of
migrating to Spain, its nearby Canary Islands or elsewhere in
Europe, is significant, and, indeed in better times,
resettlement could be a simple way of resolving the plight of
the refugees.

-----------
Who Counts?
-----------

Â¶8. (C) The UN process recognizes the parties in the
negotiations as Morocco and the Polisario. This asymmetry
makes any resolution difficult, as it does not recognize the
determinative role of Algiers, which the Moroccans see as
their real adversary in this dispute. It also neglects the
diverse views among the Sahrawis.

--------------------------------------------- -
Human Rights: Progress but Continuing Paranoia
--------------------------------------------- -

Â¶9. (U) The human rights situation in the territory has
dramatically improved since a brief &intifada8 in 2005.
Like Morocco itself, Western Sahara has come a very long way
from the mass disappearances of the &years of lead8 during
Hassan II,s reign. Pro-Polisario Sahrawis are able to
organize under the rubric of human rights activists, which
most of them legitimately pursue, such as last year,s RFK
award winner, Aminatou Haidar from the Sahrawi Collective of
Human Rights Defenders (CODESA). In just over a year,
restrictions on their international travel have disappeared.

Â¶10. (C) Since mid-2008, once common beatings and arbitrary
imprisonment have also essentially ceased. One key to the
reduction in abuses last year was the transfer of
long-serving security officials with consistent records as
abusers. Activists and officials confirmed in July 2009 that
more transfers (many by promotion) had recently taken place,
and most well known abusers are reportedly now gone. All
sources report the territory is quiet, with residents hopeful
for some political progress.

Â¶11. (C) What opponents of Morocco cannot do is explicitly
organize in favor of independence or a referendum thereon,
nor can they publish or even distribute tracts on the
subject. In addition, they are denied by the government the
right to operate as legal entities. Establishing these
rights would not only be just, but would help build
confidence in a consensual solution that would involve
re-integration. The Sahrawi Association of Human Rights
Victims (ASVDH) has even obtained court approval for its
registration as an NGO and won on appeal lodged by the
Interior Ministry (MOI), but has not been able to get local
officials to accept its registration. The USG has pushed for
this for some time. We recently heard that the local Wali
has proposed to MOI that it accept the registration but the
decision is pending. We should press the GOM on this both
here and in Washington.

Â¶12. (C) Despite this substantial progress, which leaves the
human rights situation in Western Sahara nearly equivalent to
Morocco, Morocco campaigned for most of the year and spent
scarce diplomatic capital in a successful effort to push back
proposals for the UN to have a monitoring role on this issue.
It is possible that they have understood the opportunity
costs of that strategy and appear more recently to have been
somewhat less vocal on the issue.

--------------------
What the People Want
--------------------

Â¶13. (C) Extensive interviews and independent sources in the
territory suggest that the principal goal of most Sahrawis is
more self-government than self-determination; a desire more
for protection and identity than independence, an army and
embassies. The small vocally pro-Polisario minority,
including many of the human rights activists, formerly
enjoyed the support of the &silent majority8 of these
Sahrawis, particularly during periods of repression.
Development and reduced oppression have reduced this support.
The Sahrawi &silent majority8 in the territory has been
intrigued by the prospect of autonomy and has generally
quietly awaited its development. Recently, a pro-Polisario
activist, when asked, confided to us that he believed that in
a free election held now a majority of voters in the
territory would choose autonomy.

-----------------------------
On the Other Side of the Berm
-----------------------------

Â¶14. (C) While not the competent Mission to comment on the
Polisario or the camps, Embassy Rabat understands the
situation for the refugees in Tindouf is difficult but
support for the Polisario appears strong. Nevertheless, we
hear from credible Sahrawis that there is growing interest
there in a negotiated solution, belying the stories of
unrealistic saber-rattling, frequently attributed to Sahrawi
youth. GOM calls for a census and audit of international
programs seem reasonable to us. Finally, if there is no
prospect of a solution, re-settlement should be considered an
option. The Spanish decision in 2008 to accord passports to
1975 residents of its former colony could be implemented in
Tindouf as it has been in Laayoune (but not in the current
economic climate).

-------------------
Frozen Negotiations
-------------------

Â¶15. (C) Meanwhile, the UN Secretary General,s Personal
Envoy for Western Sahara has struggled to get the UN
negotiations back on track. The negotiation process
re-started in 2007, after Morocco tabled a proposal for
autonomy that had been carefully negotiated with the Bush
Administration. The main impetus to getting the plan
produced was then-USUN Permrep John Bolton,s threat (October
2006) to end MINURSO,s mandate. When first released, the
USG called the autonomy proposal &serious and credible.8
In substance, the proposal was serious, including local
police and some independence for the judiciary, and was
accompanied by a declared willingness to negotiate. It was
also viewed as credible by the international community,
including explicitly Russia and implicitly China, which
nearly universally expressed a willingness to accept this as
a possible outcome, if agreed. Credibility was an issue,
however, among Sahrawis on both sides of the berm, as there
was little confidence, given past Moroccan evasions, that
even if agreed, the GOM would implement the plan. This
credibility gap has narrowed, but only slightly, due to the
improvements in the human rights situation. Credibility is,
therefore, key to winning hearts and minds.

Â¶16. (C) In April 2007, the United Nations Security Council
lengthened the mandate of MINURSO to 12 months (from six) and
the &Manhasset talks8 (named after the Long Island, New
York town where they were held) began. The Moroccans, while
negotiating with the Polisario, showed them no credence and
sent Moroccan Sahrawis to seek defectors. CORCAS head
Kalihenna questioned the Polisario,s right to be there. The
Polisario broke diplomatic and Middle Eastern protocol by
refusing to shake hands with the Sahrawis on the Moroccan
delegation and walked out or turned away when they spoke.

Â¶17. (C) Neither side offered any compromise or considered
the arguments of the other. This was hardened when, at the
end of 2007, King Mohammed VI publicly instructed his
delegation to discuss no solution but autonomy, creating
little room for discussion. This hard-line stance may have
been bolstered by what was perceived in the Palace as
uncritical support from Washington. In the end, there was no
result after four rounds of rotating restatement of static
positions. Former UN Personal Envoy Peter Van Walsum cited
immovable Moroccan commitment to retain sovereignty, and
called the prospect of independence unrealistic. For this
unusual frankness, the UN let Van Walsum go, at Algerian and
Polisario insistence.

Â¶18. (C) The new Personal Envoy, Ambassador Christopher Ross,
long one of the stars of U.S. diplomacy in the region, seems
better positioned than anyone to budge President Bouteflika
and his government. In recognition, he was granted the
additional mandate to help improve Moroccan-Algerian
relations. King Mohammed VI took note of this and conveyed
through Ross an offer of unconditional, at-any-level and
on-any-subject, bilateral talks. Ross did get Algeria to
agree to go to the &informals8 but only as observers. He
got no response on the bilateral issue, although it is still
early in Bouteflika,s new term. The informal meeting this
month in Vienna has at least re-launched the negotiations.

--------------------------------------------- --------
Regional Link: Algeria-Morocco Key to Sahara Solution
--------------------------------------------- --------

Â¶19. (C) Algeria and Morocco are demographically similar but
with differences in historical experience that go back
hundreds of years. About a year after Algeria,s hard-won
independence, it and Morocco fought &The War of the Sands,8
over their then-disputed frontier, drawn by colonial France.
In 1975, when the Algerians sheltered the Polisario, it was
at least as much a reflection of their historical rivalry as
ideological support for a fellow liberation movement. King
Hassan II managed to work out a frontier agreement with the
Algerians which the GOM maintains has been ratified, and
needs only an exchange of instruments of ratification. The
subsequent closure of the Algeria-Moroccan border is now an
anomaly in a Mediterranean region of growing links. There
have been modestly growing functional links in recent years,
much of it under Arab Maghreb Union auspices and in 2008 some
technical agreements were signed. But direct high-level
communication remains cut and both quiet and public GOM
overtures to reopen it have been rebuffed. The Government of
Algeria (GOA) turned down then-Secretary Rice,s invitation
for a trilateral ministerial meeting on the margins of the
2008 UNGA.

-------
Comment
-------

Â¶20. (C) Algeria, Morocco and the Western Sahara dispute is a
chicken and egg situation. Algeria has indicated relations
cannot improve until there is self-determination in Western
Sahara. Morocco, following the close links between the
Polisario leadership and their Algerian hosts, remains
convinced that there will be no agreement if relations with
Algiers do not improve. In response, as of June 2009, the
Moroccans have maintained that their principal goal now is
rapprochement with Algeria, which could be discussed
separately.

Â¶21. (C) The international community is ready to support
Maghreb rapprochement and integration, which can only occur
in parallel with a settlement of the longstanding dispute
over the Western Sahara and resettlement of the
long-suffering refugees. Then-President Putin of Russia
urged Algerian-Moroccan compromise in vain, as have the
French, the Spanish, and the USG. We are not aware of any of
the P-5 opposing an autonomy-based solution, nor have we seen
real urgency or priority for the international community to
resolve a dispute over which there has been no real fighting
for 18 years. End Comment.

*****************************************
Visit Embassy Rabat's Classified Website;
http://www.intelink.sgov.gov/wiki/Portal:Moro cco
*****************************************

Jackson

Jag är Wikileaks!!!

2010-12-05T17:02:00.003+01:00

http://www.wikileaks.nl/mass-mirror.html

Spegel spegel på väggen där, säg vem är det som talar SANNING här?

Hjälp till att spegla Wikileaks - på bloggar, inlägg och hemsidor! Låt Wikileaks leva!

www.liberaldemokraterna.com

Är du lite frihetsälskande? Kanske tillomed lite liberal? Jamendåså, vad väntar du på? Joina vår grupp på Facebook!

UPPROP - I am Spartacus!

2010-12-05T16:40:00.003+01:00

Vi vill ha ett fritt Internet!

Härmed uppmanar vi Dig att sprida denna länk vidare:
http://ligator.wordpress.com/2010/12/05/wikileaks-i-am-spartacus/

Vi ska låta Wikileaks leva! Ett fritt Internet i en frihetsberövad värld behövs! Människan är född olydig...

Och vad är det som händer med Olydig - egentligen???

2010-12-05T16:25:00.002+01:00

Jaa, DET kan man verkligen fråga sig...

Det förändrar sig, rör på sig och utvecklas. Lite stillsamt har det varit det senaste halvåret, men nu ska vi förhoppningsvis kunna dra igång igen.

PRAKTISK INFO: Teater Olydig består idag av följande individer - Malin Westberg (konstnärlig ledare samt ordförande i föreningen), Nicklas Westberg (musiker, skådespelare och styrelseledamot), Daniel Nilsson (ljud/ljusteknik, komposition och styrelseledamot), Charlotte Annas (skådespelare och styrelseledamot), Anneli Bexelius (skådespelare), Tobias Bexelius (regissör) samt Bernt Briese (skådespelare). Teater Olydig befinner sig fortfarande i Sverige! Basen är Stockholm och kommande produktioner spelas i första hand inom staden.
En ny "avdelning" till Olydig befinner sig under utveckling i Belgien. Vi kallar denna del för Disobedient. Där är det Nicklas Westberg som är ansvarig för den gemensamma rörelsen framåt. Malin jobbar parallellt med båda grupperna, främst med skriveriet just nu...

Under våren 2011 kommer en ny produktion ur Olydigs repertoar, som fn går under arbetsnamnet FilippaK... Mer om detta längre fram :-)

För info och frågor, hör av er via mejlen!!! Adress: info@teaterolydig.se

Så, vad ni än fått höra; vad ni är tror - Teater Olydig är här för att stanna!
Så länge Sverige fortsätter att fucka upp livet för kulturarbetare, scenkonstnärer och andra teaterapor så finns vi!
Så länge svenska politiker tror att de kan pissa på folk som står längre ner på den socioekonomiska skalan så finns vi!
Så länge Stockholms scenkonst fortsätter sparka in öppna dörrar och spela teater som är PK så finns vi!

Och risken är väl att vi finns kvar på marknaden tills dess solen brunnit upp...

Sök oss på nätet, Facebook och i bloggar - våra rop till Dig som medmänniska och konstälskare kommer aldrig att tystna! Scenen och nätet är vår megafon - och ingen kan ta det från oss!

TEATER OLYDIG has gone DISOBEDIENT

2010-05-26T10:09:00.004+02:00

LOOKING FOR SOMETHING NEW?

So, finally in België. It took about three weeks to restore our selves to a normal level of living again, but now we're back in business!

Teater Olydig is still going strong. We are planning and working with the play "Nässelparadis", a script about life and death and the (in Sweden) big discussion about euthanasia. We are exploring this question at present and will return sooner or later with more information about our work.

Disobedient are looking for semi-pro actors/actresses, or other talented stage performancers, in Belgium!

WHY is a play, depending on its musicparts, about John Lennon and Yoko Ono and their love for eachother and the art.
The opening night are 8th of December 2010, the anniversary day of the killing of John Lennon. This year it's actually 30 years since Mark Chapman pulled the trigger...

The Mark Chapman-part is already occupied, but we are looking for Yoko, John, various people around them, house habitants and musicians.

To get in touch with Disobedient, please e-mail us at info@disobedient.eu or give us a call at 09-3368043 A.S.A.P

Premiär till hösten

2010-03-11T15:05:00.005+01:00

Då var det dags att sparka igång arbetet igen och vakna upp ur vinterdvalan. Produktionsmöte på lunchrestaurang i city med Anneli Bexelius och Charlotte Annas (och lilla Noni nyvaken) och vi bestämmer att förarbetet till höstens produktion ska bli klart under våren. Vi bestämmer datum för premiär innan sommaren drar igång. Eftersom vi alla är mammor och bor på skilda håll måste mycket av researchen ligga fritt och under helt eget ansvar. Ramberättelsen ska vara klar i mitten av april och vi ska alla jobba självständigt med detta. Sedan ska det sammanfogas...
Det blir spännande.

Spännande är också Disobedients uppvaknande. Vi kämpar på och nya bloggen är uppe http://disobedientblogg.blogspot.com/

Varmt välkommen dit!

http://www.youtube.com/watch?v=KVwx_dTtqug

2010-02-19T11:32:00.003+01:00

Ja, jag la mig i den heta debatten som rasade i typ 48 timmar... Ekots "nyhet" om sexuella trakasserier i teaterbranschen blev en gigantskandal på kultursidorna över hela Sverige. Vilket litet futtigt land vi lever i...
Och en väninna till mig, i branschen, som jag delar många av mina egna uppfattningar med hamnade i en offerroll som inte klädde henne nämnvärt. Just det är så symptomatiskt med svensk mediarapportering. De letar alltid "ansiktet" på "offret", på "förövaren". Och denna gång var det min väninnas tur. Min fråga är då, följdaktligen, om hon vill framstå som offer, egentligen? Det tror inte jag var meningen från början. Jag tror hon vill peka på de problem hon, och andra, uppenbarligen har upplevt i sitt yrkesutövande.
Men, teatern är ingen plats för de kräsmagade, eller nervklena. Teatern kräver sårbara, vakna, diciplinerade och samvetsgranna individer för att utvecklas. Personer som sätter konsten över sig själva och låter sin själ och sin kropp vara ett instrument, ett verktyg, i sökandet efter det konstnärliga uttrycket. Vi har inte rätt att svika konsten! Och om det kostar oss något, om vår moral emellanåt måste sättas på skam, så må så vara.

Jag förutsätter att vi konstnärer är vuxna, ansvarstagande människor i mitt resonemang här nu. Jag förutsätter oxå att vi är medvetna om när vi felar individuellt och när vi handlar utifrån vårt kollektiva samvete.

Om vi, oavsett kön eller ålder, hamnar i en situation där vi upplever oss kränkta - varför säger vi inte ifrån högt och ljudligt? Vad är det i oss som lägger munkavle i stunden? Vad kan hända?
I DN Kultur idag (19/2 2010) publiceras ett öppet brev till redaktionen från Lena Endre. Den texten sätter pricken över i:et. www.dn.se/kultur
Hursomhelst, det finns en aspekt till - frånsett slemiga gubbar på höga positioner, eller småkåta kulturtanter i 50+åldern - Vi har även unga kvinnor och unga män med siktet inställt på stora eller viktiga roller, säkra anställningar och månadslöner som gör precis vad som helst för att nå sina mål. Att "gå över lik" var ett uttryck som jag lärde mig i tidig ålder; att "armbåga sig fram" ett annat. Och alla vet att det finns de som "knullat sig till roller" och de som ropat "sexuella övergrepp" när de inte nått dit de velat.
Själv råkade jag ut för en klapp i baken vid ett tillfälle, fräste ifrån och därefter hände det aldrig igen. Jag vet inte om det, eller något annat, låg till grund för att jag senare inte nådde den dåvarande position som jag strävade efter karriärmässigt. Men det skiter jag i.
Jag är där nu i alla fall. Och frågan borde istället vara om jag hade nått dit tidigare genom att acceptera klappen och kanske annat med?
Jag har även under repetitionsprocessen använt mig av övningar och metoder som i "vanliga fall" kanske skulle anses märkliga, suspekta och kanske för individen kränkbara - men ingen skådespelare har någonsin "tigit och lidit" utan alltid meddelat mig var gränsen gått. Heder åt dessa skådespelare i så fall, för de verkar tillhöra undantagen hela skrået gemensamt!
Vid ett tillfälle har ett "övergrepp" skett, utanför min kontroll ska tilläggas, av mindre art och detta togs upp vid ett trepartssamtal, samt inom ensemblen. Därefter ansåg vi alla att produktionen skulle sättas över detta och vi genomförde vårt arbete som de sanna konstnärerna vi är.

Väl mött i dag.
M

freestyling...

2010-02-01T11:13:00.005+01:00

FÖRST & FRÄMST: Gå genast och se Bouffonteaterns föreställning "Axel von Fersen under bilan" (http://www.bouffonteatern.com/) En alldeles underbar commediaföreställning som får dig att frusta och vråla av skratt! Vissa moment är en rak spark i magen på etablissemangets godtycklighet!

FUNDERINGAR:

Så har januari passerat - det har ju knappast gått omärkt förbi. Fruktansvärt kallt hela tiden. I Linköping har det visst varit den kallaste vintern sedan 1942. Då väntade min mormor barn. Gravid i 8e månaden. Maken till sjöss och ransoneringskort. Europa stod i brand.

Det händer saker utanför vårt fönster. Utanför vår stad. Utanför vår kultur. Jag vet inte om vi har hajjat det ännu, men det finns faktiskt andra samhällen där livet och konsten tas på allvar. Där man uppskattar konstnärer eftersom man vet att de är oumbärliga. Där man föredrar att leva varje dag här och nu, istället för att satsa på pensionens gröna dagar.

I Sverige väljer medborgare av alla de slag att ta kulturen och konsten för given. Politiker, tjänstemän och även utövarna själva väljer aktivt att bidra till denna uppfattning. Det ger dem en trygghet. De har sitt på det torra i alla fulla fall. Deras pension är tryggad. Och därmed deras framtida liv. Nuet, det skiter vi i!

Min mormor är död nu. Hon dog för ett par år sedan. Kanske var det förra året, jag minns inte. Det gör fortfarande för ont för att minnas exakt år. För vi kommer att mötas igen, sen när tiden är slut för mig med. Jag hoppas det dröjer lite.

Min mormor hade inte mycket i pension. Och inte levde hon särskilt mycket heller. Hon var ganska rädd, vad jag kan minnas. Rädd för människor, rädd för att störa. Jag hoppas hon är modigare nu.

Vi får inte låta rädslan ta över oss. Vår tid här på jorden är så kort. Vi måste våga vara raka, föränderliga och toleranta. Rädslan förintar alla våra goda sidor. Att acceptera att leva under hot är att acceptera sin egen själs död. Det kan vi inte göra med oss själva!

Därför måste 2010 bli ett år då vi - Teater Olydig och Disobedient - uppmanar våra kollegor i Sverige, i Belgien och övriga Europa att vägra rädslan. Friskt vågat, hälften vunnet!

Hepp hepp!

GOD JUL

2009-12-16T10:57:00.003+01:00

“In any civilized society, it is every citizen’s responsibility to obey just laws. But at the same time, it is every citizen’s responsibility to disobey unjust laws”
Martin Luther King
----

Jaha, så var snart ett urknasigt 2009 snart till ända. Har inte haft varken ork eller intresse för den här bloggen på hela hösten eftersom det hänt så mycket privat.

En kort sak om anslag o bidrag:
Nej, vi anser inte att det är korrekt att inte bidra ordentligt till scenkonsten och framför allt till teatern. Å andra sidan så kan jag faktiskt ge Sjöstedt rätt i att man inte kan, bör, ska grunda sin ekonomiska status på bidrag. Men på det hela taget: det behövs betydigt mer pengar till teaterkonsten! Betydligt mer.
Staden tar gärna av skattepengar till stora arenor (Stockholm ska visst berikas med ytterligare minst 4 stycken hörde jag på nyheterna), den största kommer kosta ca 3 miljarder. 3 miljarder. Men herre jävlar! Det är sjukt mycket pengar! Skit i det och ge det till teatern i stället. De som gillar sport kan vänta ett tag. Nu behövs kulturen. Jag tycker definitivt att vi ska göra åtskillnad mellan idrott och kultur. Sportfånarna kan börja jogga. Det är billigt. Och det behövs inga arenor till det inte. Satsa dessa 3 miljarder på teaterlivet istället. Ge Olydig 5 miljoner - det räcker ett tag i alla fall :-)

Kortfattat kan man ju säga att för Olydigs del har året varit bra. Vi har haft tre premiärer:
Den jag älskar 2/5 i Stockholm, men tjyvpremiär i Härnösand redan 26/4.
Talgbollen 26/9
Den jag älskar - LOU, nypremiär 10/10

Det har varit fullt ös hela tiden. Jätteroligt faktiskt.

Däremellan har vi lyckats med det helt obegripliga att först bli gravida med Spegelteatern och därefter förlossning och nu bortadoption!
Oj, som det kan gå.

Så här kan man väl sammanfatta det hela:
- branschen är vidrig. Alla medel används för att motarbeta varandra. Till och med intrång i ens privata liv är tydligen helt okej.
- media är vidriga. Vi kommer aldrig bli vänner med mediafolket. När man har orimligt mycket makt kan det vara svårt att vara ödmjuk. Det har de bevisat gång på annan.
- glädjen är stor. Oavsett vad våra "motståndare" säger, gör eller på annat vis uttrycker, för att lyckas i uppsåtet att få Teater Olydig på knä så kommer ni inte att kunna det. Vi står raka i allt vi gör, allt vi uttrycker och allt vi är.

Att det fortfarande finns människor som inte vågar stå för sina handlingar är mycket märkligt. Jag blir faktiskt förvånad över detta faktum. Jag blir också förvånad att folk inte kan skilja på privatliv och yrke. Att någon vill antingen mig eller Olydig illa kan jag både förstå och leva med, men när man väljer att ge sig på mina barn blir jag en tiger.

Så, ni som vant er vid att jag inte skräder orden, ni kommer få höra en betydligt högre volym i mina åsikter. Och ni som tar anstöt redan nu - fan, vänta bara. Ni vet inte vad som kommer.

2010 blir ett förändringens år. 2010 kommer innebära en mängd olika saker från Teater Olydigs sida.
I december håller vi en grandios premiär av vårt kommande projekt: WHY

Tills nästa gång vi ses eller hörs eller möts på nätet;
en riktigt god och underbar jul önskar vi er alla. Och ett lika fantastiskt 2010 till er!

Vinterkramar och raggsockor till alla underbara olydiga individer i detta helvetesland!
M

All makt åt media?

2009-09-29T10:33:00.002+02:00

Det är sorgligt att se vilka som får plats på den offentliga arenan. Det är "Kvarteret Skatan", Goya-föreställningen, Thorsten Flincks misslyckade come back-försök... Och sedan påstår recensenter, press o media att de inte har tid att se allt de vill se, men om vi sätter upp "Talgbollen" igen så lovar de att komma! Jag vet vad pressens löften är värda - kattskit. Jag är urless på er!
Ingegerd Waaranperä har full beslutanderätt, total makt över scenkonstens ringa uppmärksamhet. Vad gör hon hela dagarna vid skrivbordet? För hon skriver ju ingenting...
Lars Ring och Nummers utsända representant hör åtminstone av sig. Heder åt dem iaf.
Allt handlar om prioriteringar. Om alla recensenter/chefredaktörer/kulturskribenter väljer att se och uppleva samma uppsättning, samma premiär, då är det självklart att det inte kommer någon till lilla, betydelselösa Teater Olydig. Och när vår premiär väl är över, då kan man med fördel skylla på det: Jaa, fast ni har ju redan spelat er premiär...

Jag VILL INTE vara bitter. Det är inte vad jag uppfattar som konstruktivt. Men det är svårt att inte bli det. Det är svårt att hålla ilskan borta, att mota Olle i dörr'n.
Jag har aldrig gillat Olle.

Förut, då någon gång under det småbruna 70-talet, då var dessa recensenter och chefredaktörer unga, vackra och fulla av energi. Då fanns det en stolthet i att hitta de okända grupperna som gjorde ny och ibland experimentell teater. Då ville man vara först med den nyheten.
Nu, snart 40 år senare, finns inte denna lust kvar. Nu har recensenter och redaktörer blivit gråa i håren och viljan att prova något nytt skrämmer dem från att våga se något annat än det som ska ses.

Här har ni en alldeles fräsch och engagerande uppsättning teater, och ni vågar inte ta några timmar av ert liv till att se den? Herregud, det är ju patetiskt!

Sedan finns det en annan fundering här: när amatör-recensenterna ger sig ut i teaterminglet då ska de plötsligt ha friplåt till både sig och sin lilla kompis - nekar man dem då det (kompisens friplåt alltså), då blir det hot om att inte skriva alls (fick detta i mejlen alldeles nyss med anledning av ovanstående):

"Ska man lägga en kväll på att skriva om en pjäs, är det inte orimligt (i mina ögon i alla fall) att recensenten får ha sällskap med sig. Om det inte passar, finns det gott om andra föreställningar att skriva om."

Hot. Maktmissbruk. Jante-lag. Kreativitetshämmande. Jävla as. Jag skiter i er. En dag kommer ni stå där och be om biljetter. Vet ni, risken är att det är fullt i salongen just den dagen.

Premiär och process

2009-09-27T11:13:00.003+02:00

Kvällen vi arbetat för kom äntligen. Alla platser fyllda av sorlande människor. Vänner, bekanta, släkt och nya ansikten om vartannat. Ljuset går ner, bomberna dör ut, bakljus på, ridån faller. Det är gryning i den lilla, sketna hålan Rouen. Gryning 1870. Människor är på flykt undan kriget, undan det mänskliga förfallet. De lämnar misären bakom sig. De är priviligerade, som greven säger.

Det var fantastiskt. Underbart. Och förtrollande. Så som en premiär är och ska vara. Idag ska vi vidare, djupare.

Vi har knappt med bokningar. Vi behöver publiken nu. Visserligen har vi inte dragit på oss några större kostnader, ca 60 000 kr bara, men vi behöver dra in detta. Badly.

Och det enda sättet att göra det är att locka dig som publik att komma.

Några spontana kommentarer från publiken:

- Det här är det bästa jag sett på Spegelteatern.

- Jag har inte blivit så berörd på länge.

- Jag ser inte teater så ofta, men det här får mig att gå oftare. Åtminstone på Olydig.

- En oerhört genomtänkt föreställning.

Genrepet - den stora prövningen

2009-09-24T23:50:00.003+02:00

Midnatt strax. Grus i ögonen. Kollat mejlen; kollat sista-minuten-listan; kollat lönespecen. En lång dag av mängder med saker att göra. Söder TV kom. Gjorde ett litet inslag för nätet. Undrar om någon ser det? Nu kan vi inte göra annat än att vila, äta bra, vara hemma och sedan på lördag kör vi!
Genrepet gick bra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Allt, nästan allt, gick bra. Några ljusövergångar som brast - men på det stora hela, bra.
Fyra gymnasietjejer i publiken. De tyckte om föreställningen. "Djup och hemsk", "känslofylld", "Det berörde mig" - så sa de. Så menade de. Jag blir glad. Och kritisk. Vad letar vi efter i publikens reaktioner? Samförstånd? Acceptans? Förståelse? Bekräftelse. Bekräftelse på att det vi lagt så mycket tid och kraft betyder något. Att det tas emot med kärlek. Att vi inte gör allt det här förgäves. Att vår berättelse om Elisabeth Rousset och människans egoism verkligen betyder något.
------
Natt. Jag måste vila. En dag i morgon oxå. Lite inköp inför premiären. Röd matta. Marschaller. Göra program och biljetter. Städa, fixa hemma. Daniel kommer från Härnösand. Vi ska kolla krigsljuden. Drick vin och lyssna på musik. Fredagskväll.
------
Jag hoppas ni kommer. Vi behöver vår publik. Det är ju tack vare, och på grund av, er som vi gör det här. Vi behöver er.
Jag ser fram mot att träffa dig.

Varmt välkommen!
M

REPETITIONER - yeah!

2009-09-13T18:09:00.010+02:00

Repetition "Talgbollen - Boule de Suif" genomdrag av akt 1, öppningen.

(Anna Adolfsson/Elisabeth Rousset, Åsa Älmeby Thorne/mme de Breville samt Percy Forsgren/Mns de Breville)

Vi repeterar arslet av oss :-) igår hade vi öppen repetition och det gick väl så där... Idag, en ny dag - och vi söker respekten för varandra.

(Nicklas Westberg/Mns Loiseau och Anneli Bexelius/Mme Loiseau)

Jag vet att jag säger, i en tidig del av processen, "Sluta vara så hänsynsfulla mot varandra! Ta plats och mesa inte på!" Nu, när vi närmar oss premiär, säger jag "Respektera varandra. Lyssna och ge kontruktiv feed back. Ge varandra rum."

(Åsa Älmeby Thorne/Comtesse Louise de Breville, samt Percy Forsgren/Comte Hubert de Breville)

Skådespelarna kämpar. De får motsägelsefull information. Vilseleder jag dem avsiktligt? Jag tror inte det. Jag tror motsatserna behövs, i rätt proportioner. Likaväl som att visionen, inte förändras men växer, tar nya former och ändå är progressiv - likaväl måste också regin komma i rätt fas. Hur vet jag att det är rätt fas? Bara genom att söka kärnan av vad historien vill berätta för oss.

(Richard Stjärnborg/Kusken samt EmmaTora Alvin/Flickan)

Saga Westberg, vår allra yngsta skådespelare, bara 10 år gammal, gör enormt bra ifrån sig. Hon är emellanåt mer professionellt arbetande än oss vuxna. Men nu börjar hon tröttna; hon börjar ge sig till rutinen. Och då glömmer hon av sig och tar teatern för given. Oavsiktligt. Som ett barn gör. Och som vi vuxna inte får göra.

(Mikaela Eriksson/Syster Camille, samt Louis Ravry/Cornudet)

Nu ska vi lyfta varandra; ge varandra rum och rymd att växa i. Var och en av oss har mer kraft att ge, mer närvaro, mer synnerhet och framförallt mer kärlek till konsten. Nu ska vi lära oss att lyfta!

PREMIÄR 26/9 kl. 19:30 - boka biljetter nu!

Scenhöst med Teater Olydig

2009-09-04T10:05:00.004+02:00

Back in shape!

Nu drar vi igång igen; repetitioner, repetitioner och därefter premiär!

(skulle ju städa, fixa och måla om lägenheten idag - inte blogga eller facebooka... jag är en mkt dålig människa...)

Alltså, först ut är premiären av "Talgbollen - Boule de Suif", en bearbetning av Guy de Maupassants "Fettpärlan" (sv övers.)
Spelas på Spegelteatern från den 26/9 kl. 19:30
Biljetter via hemsidan www.teaterolydig.se eller www.spegelteatern.se

Nästa premiär är en nybearbetning av "Den jag älskar" av och med Joséphine Wistedt.
Nypremiär för "Den jag älskar 2.0 - LOU" den 10/10 kl. 19: 00 och spelas även den på Spegelteatern.
Biljetter via hemsidan www.teaterolydig.se eller www.spegelteatern.se

Boka redan nu - så har du säkrat din plats!

Förresten - har du inga pengar? Nemas problemas eftersom Teater Olydig kör "betala efteråt vad du tycker din upplevelse var värd" på enstaka föreställningar...
Gå ut på www.facebook.com så hittar du vårt event där!

Ha en underbar kulturhöst!
M

TACK FÖR 1a HALVÅRET 2009

2009-06-13T09:22:00.003+02:00

Idag är det dags för sista repet med Talgbollen-ensemblen, innan sommaruppehåll. Jag är inte helt nöjd med mig själv och känner kanske att jag inte nått fram dit jag velat i regiarbetet. Förhoppningsvis är det inte så, utan bara en extra kritiskt granskning av mig själv. Det kan vara så obegripligt svårt att fånga upp magin och förvara den, så att den finns där om och om igen. Vi har börjat med våra skådespelarsamtal och jag hoppas klara av dem fortast möjligt, innan alla ger sig iväg på olika former av semestrar osv. Jag tycker om skådespelarsamtalen - vi har en möjlighet att komma närmare varandra, skådespelaren och jag. Och finns det ngn knut i arbetet så har vi en fantastisk möjlighet att mötas och lösa den knuten.

Vi har haft en lång process. Började redan i januari, och premiären är i september... Ovant med den tidsperioden. Vet heller inte om det är bättre att jobba långsamt.
På många sätt är det bra, vi hade aldrig fått de idéer om hur gestaltningen ska se ut om vi inte hade haft tiden att tänka fram det. Å andra sidan kanske jag borde haft de idéerna redan från scratch. Ja, fan vet...

Dessutom har det kommit saker emellan i allt detta.
Nytt jobb - konstnärlig ledare för Spegelteatern, och iom det en helvetes massa strul med folk, anställningar, rörig administration, fackets jurister, advokater och avtal.

Jag tänker så här; okej, det är väl lika bra att ta den värsta skiten först så jag lär mig på det och sedan kan jag gå framåt i detta. Samtidigt har det varit så många krig, så många fighter, att jag känner mig urlakad och i behov av en lång semester.
Men inte då! Nej, NU ska arbetet med den nya Spegelteatern igång. NU ska jag hitta kraft att förnya, skapa förutsättningar för inkomster och konstnärlighet.
Jag är övertygad om att det går; jag är bara lite trött :-)

Snart midsommar, och som vanligt väntar regnet bakom hörnen...

Liten påa bara: Spegelsommar 2009 finns det möjlighet att anmäla sig till, och jag kommer förmodligen hålla skådespelarträning i öppen form under sommaren, så hör bara av er!

"Den jag älskar" kommer att spela scener ur föreställningen på Balettakademien den 10e juli om någon skulle vilja komma! Välkommen isf!

Teater Olydig tackar för sig för detta första halvår 2009 och bloggen ligger tyst och vilande till i augusti då vi drar igång med nya krafter!

TILL HÖSTEN HÄNDER DETTA:

22/8 ORKANfesten på Stora Essingen - en heldagsfestival med all slags upptänklig scenkonst

25/9 GRAND RE-OPENING av Spegelteaterns nya scenkonstcenter

26/9 PREMIÄR för Talgbollen - Boule de Suif

Stor kram till er alla!
M

2009-05-23T22:34:00.004+02:00

Nu drar det ihop sig igen... Dags för den årliga Olydigfesten...
6e juni sen eftermiddag tänder vi grillen, tar fram maten och vinet och sedan hyllar vi konsten, sommaren och vår vänskap till varandra!

Ni som vet var ni ska, som har riktning åt vårt håll - ta på er galaklänningen och knäpp skjortknapparna och kom, kom, kom till vår sommarfest!

Du har din inbjudan i mejlen...

PS: Ett tips är att ta med sig lilldatorn, dongeln och en liten dikt...

Till er andra :-) önskar vi en underbar start på sommaren!
M

Avslut VS början...

2009-05-17T23:30:00.003+02:00

Färdigspelat. Vi gav järnet och salongen var fylld till bristningsgränsen. Vi är så glada och tacksamma för allt gott ni sagt till oss, alla fina omdömen och varma kramar vi tagit emot av er som gav oss er tid, era hjärtan och er vilja att se en ovanligt vanlig vardag - denna gång hos Lou. "Den jag älskar" har spelat klart nu. Och då finns det alltid en längtan och önskan om att "vi gör det igen, tjejer!" Låt oss inte ge upp den viljan - låt oss fortsätta in i framtiden: Sundsvall kanske, Orkanfesten på Essingen 22a augusti, Baletthögskolan i augusti... Låt oss plocka upp denna berättelse igen, bearbeta och möta Lou en gång till, en spelomgång till - i höst, tjejer, i höst.

Veckan som gått har varit fullständigt sinnessjuk i övrigt.
Jag har lärt mig många nya saker; många nya fantastiska överraskningar har mött mig varje dag. Det är sannerligen intressant att vara konstnärlig ledare för Spegelteatern oxå...

För Teater Olydigs räkning innebär mitt nya uppdrag följande:
Jag är kvar som konstnärlig ledare för Teater Olydig, samt ordförande 2009/2010. Jag regisserar "Talgbollen" samt kommer under hösten att skriva på två nya pjäser.
Nicklas arbetar just nu på ett manus om rätten att få ett värdigt slut av livet. Den regisserar han under hösten 2009, med en premiär på Spegelteatern under december. Vi tar tacksamt mot intresseanmälningar... info@teaterolydig.se är adressen till vår mejl.

Under våren 2010 kommer vi att ha minst en premiär (vad är än så länge hemligt...) och om detta berättar vi mer om lite längre fram...

Till sommaren kan jag bara hoppas att få se er alla på Spegelsommar, som deltagare och publik. Den startar 29/6 och avslutas 2/8. Nyfiken? Kolla www.spegelteatern.se för mer info!

Orkanfest blir det i år igen! Festivalgeneral är Nicklas, nicklas@teaterolydig.se, och vill du delta med din scenkonst ska du bums höra av dig till honom! Vi söker stand up, trollerikonstnärer, akrobater, dansare, teatergrupper, musiker, poeter och allt annat som hör scenkonsten till!!!

Hör av dig! Hör av dig! Hör av dig!

Kram. M

Och vad i helvete hände nu då?

2009-05-12T20:09:00.004+02:00

Då var det officiellt då.

Idag avgick Peter Böök som teaterchef för Spegelteatern, och jag fick äran att ta mig ann denna skönhet och pärla bland Stockholms källarteatrar.

Nu är det dags att kasta sig loss och börja bygga vidare på det Peter har lagt grunden för.

Det må sägas vad det vill bland er där ute som snackar runt; i år fyller elever från Spegelteaterns praktikantår 2007-08 15% av samtliga platser på förstaåret bland teaterhögskolorna i Sverige.

Att media bara har mage att påstå att Spegelteatern "bara" har amatörteaterverksamhet är skamligt. Att som någon vid Kulturrådet menade på att det är "meningslöst för Spegelteatern att ansöka om medel" när en ansökan skulle lämnas in, är fullständigt idiotiskt!
Ni vet verkligen inte vad ni pratar om.

Peter Böök har i hela sitt vuxna liv arbetat för en öppen teaterverksamhet; han har gett tusentals människor, i alla åldrar, möjligheten att prova sina vingar inom teaterkonsten!

Han må vara en kluns, otrevlig som fan när andan faller på, "gubbsjuk" och allt annat man kan hitta på - men han har gett allt för konsten och rätten att utöva den. Jag vet inte hur många som står pall så länge. Hur är det med dig?

Där står jag också. Däri ligger även min vilja.

Jag vill ge Spegelteatern nytt liv, fylla lokalerna av bruset från skapande själar, låta scenkonsten ta fart och öppna verksamheten rakt ut i det nya - in i framtiden.

Jag hoppas ni vill vara med mig på denna resa. Att ni följer med in i framtiden och tillsammans med mig, Spegelteatern och Teater Olydig tar scenkonsten till oanade höjder!

Nu fortsätter äventyret och processen med "Den jag älskar". Vi har tre föreställningar kvar att spela i helgen, sen är det slut för denna gång.
Ni måste boka nu - så vi får hopp och bygger upp vår förväntan att få möte er där i salongen, bakom Lous spegel...

Underbart, underbart - livet är upp och ner!
M

Nytt fokus - ny process...

2009-05-06T23:22:00.005+02:00

Ibland händer det så mycket att jag inte själv ens hänger med. Livet liksom bara tumlar runt och rufsar till en lite då och då.

Ibland är det bra och ibland är det dåligt.

Just nu står vi inför något nytt, helt okänt och väldigt, väldigt stort.

Jag ser fram emot det - med öppna ögon.

Nu går vi också in i en ny fas av processen i "DEN JAG ÄLSKAR". Joséphine, Ninja och Linda ska ses under veckan och gå igenom texten; hålla sig 'a jour i karaktär och gestaltning. Det fysiska uttrycket i denna föreställning är så viktigt. Så avgörande för sammanhanget.

Vi fick en underbar recension i TeaterStockholm.se - och det kändes som "Wow, äntligen någon där ute i mediaträsket som förstår, verkligen förstår, det vi talar om!"

Den här helgen har vi en föreställning som hittills inte är fullbokad, det gäller lördag 9 maj kl. 18:00 - så ska du se oss är det kanske ngt att sikta på?!

OCH vi har ju ett erbjudande också: om du jobbar på AF eller AMS eller FK osv så får du gärna komma till oss på söndag kl. 17 och se "Den jag älskar" tillsammans med en klient, eller annan arbetslös/sjukskriven. Du betalar högsta pris (180 kr), men i gengäld bjuder du en mindre bemedlad person på en kulturupplevelse som kan vara svår att blunda för.

Japp.

Så e're. Vi ses till helgen!
M.

PÅ VÄG IGEN...

2009-05-01T14:08:00.002+02:00

PREMIÄR - ÄNTLIGEN!!!

Efter en fantastisk urpremiär i Härnösand är vi nu tillbaka i stan igen. Dammet har lagt sig i Puck, tekniken är uppe, dofterna är desamma som när vi lämnade. Det är skönt att vara tillbaka.

Sitte i nuet på en sushi-restaurang på söder tillsammans med Daniel, Davi och Maria från QUF Project, som tonsatt vår föreställning "Den jag älskar". Denna premiärhelg är de i stan och kommer att medverka i föreställningarna. Vi är stolta och glada.

Nummer.se gav oss en underlig variant av recension. Kul. Läskigt. Underligt.

Publikreaktionerna har varit strålande. Och det är faktiskt de vi jobbar för.

Nu ska vi sätta tekniken och jobba hårt i ett par timmar. Imorgon smäller det.

Kram, M

SHE'S NOT A VIRGIN ANYMORE!!!

2009-04-02T09:23:00.007+02:00

Så tog vi den från henne. Oskulden.

Vi äntrade scenen, kastade loss och for iväg på ett äventyr genom hav, stränder, öppna slätter. Vidare ut i skogen, genom skogsbrynet och över ett berg.

Hon föddes ur havets mörka djup och tog sin omvärld med stormens kraft.

Grattis Linda till din första upplevelse av att arbeta med mask!

......

Hörde för övrigt av David att man emellanåt får sig en liten skrattchock här på bloggen; en strimma rosa över sin kind... Mina snoppar sätter kaffet i halsen på somliga, medan andra ser fram emot en kommande utställning.

Jag har lovat att det inte ska ta över mig. Det ska det inte. Det ska ge mig andrum att orka fortsätta. Vidare och vidare.

Imorgon drar familjen till Vimmerby för att se Kommediantens uppsättning av Guy de Maupassants "Fettpärlan". Det ska bli spännande!

Kulturtips!

Se enaktaren "Den renaste formen av körlek" med scenkonstgruppen En Jordfräs i Själen. Den är mkt spännande och behandlar ämnet sexuella övergrepp ur ett något annorlunda perspektiv. Nämnas bland skådespelarna ska definitivt Peter Bark göras som gestaltar en återhållsam och mycket kärleksfull (?) pappa...

M - om en månad har vi premiär på "Den jag älskar" - kom och upplev!

vårvärme och hundskit...

2009-04-01T09:32:00.003+02:00

Dåså, då har vi gjort en vända till till mittens rike: Härnösand makes my heart jump...
Daniel varnade mig och Saga redan vid ankomsten "De gräver överallt. Hundskit. Det stinker hundskit i hela Härnösand." Och det var ingen överdrift. Det låg som ett gasmoln över staden. Var vi än gick luktade det äckligt. Inte utanför Coop eftersom det var så mkt bilar där och jag tycke att det var rätt så skönt att bara andas in bensin, diesel och andra giftiga ångor, som man liksom känner till, och helt sonika slippa hundskitsstanken. Kanske har de ett problem i Härnösand? Kanske ska man helt enkelt låta bli att gräva där? Eller... så har de en hund begraven :-)

Vi fick mycket gjort iaf. Grunden är lagd till musiken, alla scener är genomgångna både i text och musik. Nu ska här slipas.

Ibland blir det krockar i processen. Då gäller det att hålla huvudet kallt - det är jag inte bra på. Men jag försöker iaf. När det krockar, ta en brejk, andas (inte hundskitsångor, men bensin kanske?) och hitta lugnet.

När lugnet är tillbaka kan man arbeta igen. En konstnärlig krasch är bara bra. Man hittar en riktning då och tvingas ställa sig frågan varför man egentligen håller på. Svaret kommer som på posten - du gör det här därför att annars skulle du dö. Inte alltid fysiskt, men andligt.

Jag har börjat jobba på Spegelteatern. För första gången på 4-5 år kan jag faktiskt plocka ut en lön för det jag gör. Det är skönt. Mycket skönt.
Det innebär att Teater Olydig kan leva vidare, mitt konstprojekt likaså och för att inte tala om familjen som faktiskt inom kort kan vänta sig lite mer än bara överlevnad.

Livet går framåt - igen...

Fransk afton hos Lina

2009-03-16T09:49:00.006+01:00

Lördagen 14e mars höll vi en fransk afton hos Lina i gruppen. Fransk löksoppa med krutonger, franskt vin, fransk potatissallad, bröd, ostar, marmelad. Rent lyx! Percy och Max hade styrt till en mängd olika viner som vi alla smuttade av hela eftermiddagen o kvällen. Efter par timmar lät det så här...

(medverkande i detta klipp: Max, Lisa, Åsa, Johanna, Richard, Lina, Percy och Nicke)

Men tidigare på dagen hade vi jobbat enligt en Boal-övning som jag gillar jättemycket. Man exkluderar alla ord, och ger skådespelarna uppgiften att enbart arbeta med siffror istället. Det är för att komma närmare re-aktionen som blir ett underlag för undertexten. Det hjälper faktiskt. Prova själv. Och läs in dig på Boal. En i sanning inspirerande metodiker.

(medverkande i detta klipp: Anneli, Åsa, Lina och Lisa)

vi har kommit en bra bit på vägen och redan den 4e april ska vi ha en provpublik. vi har inte lagt ngt öht i föreställningen utan jobbar på med karaktärerna och deras mål och syfte.

det här blir en underbar resa!

Resultatet av den sexuella energin

2009-03-09T08:53:00.004+01:00

Nicke säger att jag är fixerad av sexualiteten just nu. Han har säkert rätt. Det finns så många olika resultat av sex och sexualitet. Kärlek, passion, öppenhet, vänskap, barn, skador, våldtäkter, utnyttjande, frihet och ofrihet... Det finns lika många olika sexualiteter som det finns vuxna människor. Varje individ som upplever sex, upplever även ett resultat av den. En glädje, en känsla av missförstånd. Det finns försoningssex och maktsex. Det finns våldsamt sex och förlösande sex. Vaniljsex och oönskade graviditeter. Dagen-efter-piller och adoptivföräldrar.

Har vi förändrat vår sexuella moral? Om vi har det, på hur lång tid då? Om vi jämför våra fördomar om det strikt moraliska 1800-talet med det sexualiserade samhälle vi lever i idag - finns det kvar någon gemensam nämnare med den moralen som gällde förr?

Då kunde en man ta sig en kvinna, oavsett ålder, enbart på socioekonomisk status - gäller detsamma idag? Eller ser vi med andra ögon på de män och kvinnor som idag tar sig en betydligt yngre partner för att bejaka sin sexualitet?

Barn har ingen sexualitet, sägs det. Vad är det som driver en vuxen person att sexualisera barnet, och (enligt vår samtida moral) begå övergrepp på detsamma? Är det maktens berusning?

Jag har 3-4 olika projekt igång detta år. Tre av dessa handlar på ett eller annat vis om resultatet av den sexuella energin - jag ställer frågorna och söker aktivt efter svar hos er i publiken. Ni får gärna hjälpa mig att finna svaren under dessa projekt...

Ett av mina projekt bygger på just denna tanke "Le resultat d'Energie sexuell" och är ett konstprojekt som jag hoppas kunna få en utställning på under 2010. Vi fann en gammal lagtext som reglerade djurhållning i våra skogar under 1600-talet, där grundtanken hette: att hålla svin i ollonskog. Så bilden högst upp är just det: Hur man håller svin i ollonskog. Resultatet av den sexuella energin... varmt välkomna på den utställningen också var den än i Sverige utspelar sig!

att samverka med näringslivet...

2009-03-02T11:15:00.003+01:00

... Kan vara svårt. Kan vara nästan omöjligt. Kan vara suveränt och alldeles, alldeles underbart... som att gå på balen iförd senaste stassen och glasskor...

eller möjligheten att skapa en fri och utttrycksfull teater... om vi fick ett stöd till "Talgbollen" på låt oss säga... 150 000 kr... då skulle vi kunna låta kostym-Lina (från scenarbetarjobbet på Drottningholm) sy upp vår finurliga kostym, vi skulle kunna få ut mycket mer av scenografi och alla skulle garanteras en liten lön för det arbete man lägger på allt det här. För att inte tala om att kunna genomföra en ordentlig marknadsföring...

Vilken lycka! Vilken skjuts! Och hyran skulle betalas utan dröjsmål...

Berth Milton är vårt hopp. Idag lägger jag brevet till Barcelona på gula lådan och sedan väntar vi...

Allt detta avvaktande gör mig tokig!

Fan, jag har bråttom. Jag vet ju inte när livet bestämmer sig för att ta slut. Jag måste hinna med mer än jag gör nu och det är viktigt. Det finns så mycket att berätta från scenen. Om saker vi ser och gör dagligen, men som vi missar följderna av. Om vår tro och vår ande, vår själs orolighet. Om kärleken till livet, till människan och staden, till naturen och dess väsen.

Jag är orolig att det hinner ta slut innan jag är färdig. Hur ska jag hinna berätta alla mina miljoner historier om rädslan och mörkret inuti; om det svarta och ljusa; om våren och hösten som människan alltid drabbar samman med?

I övergången mellan död och liv växer vi. Som när våren bryter fram. När jorden vägrar låta sig besegras av det kalla och envist tvingar snö och is att smälta bort från sig - den gör sig redo att ta emot sin älskade, gör sig redo att befruktas om och om igen, av solens smekningar och vindens smärta. Motstånd och belägring. Åtrå och passion.

- i skåne bryter våren fram. 5 grader plus i helgen. jag kan känna värmen komma!

M.

... teater kriminell... eller...

2009-02-21T17:43:00.004+01:00

Det finns så många sätt att berätta samma sak på. Sanningen ligger i betraktarens öga, det kan vi nog alla vara överrens om. En slags enad moral. Jag tror att det är viktigt för oss, i ett gemensamt och kollektivt samhälle, att samsas kring vissa värderingar.

Därmed är det inte sagt att vi ska ha en gemensam värdegrund kring vad konst är och hur konst ska uttryckas. Detta är min bestämda åsikt. Ingen kan någonsin tala om för mig vad jag ska uppskatta, hur jag ska uppskatta det och hur jag ska förvalta det jag uppskattat.

Jag uppskattar konst. Ibland gör den mig glad, eller arg - men när den inte berör mig över huvud taget, då blir jag besviken. Därför kan jag undgå detta genom att undvika en utställning, en föreställning eller konsert. Jag menar, ingen blir ju glad över att jag betalar dyra pengar för att se Christer Sjögren i Globen och sedan går ut och bloggar om att det var skitdåligt, när man från början vet att jag avskyr allt som har med dansband och schlager att göra - eller hur?
Vi kan undvika Christer.

Men när konsten gör sig påmind, utan att du bett om det, när den skapar friktion i din tillvaro, tvingar sig på dig, kräver din uppmärksamhet - då har du inget val längre. Och det är just det som är konsten i sig. Ibland har konsten till uppgift att tvinga dig att reagera.

R E A G E R A

Varför vill då konsten och konstnären tvinga dig till det? Varför har du emellanåt inte valfriheten att medvetet välja bort att ta konsten till dig?
Jag har skrivit om det förut här på bloggen. Likgiltigheten. Att vi inte får vara likgiltiga. Att det är vår förbannade plikt att aldrig vika oss för Likgiltigheten.

Därför genomförde Teater Olydig en manifestation igår, fredag 20/2-09, vid Riksdagen/Mynttorget, där vi

uppmanar politikerna att ta sina fingrar från kontrollen av konsten - vi vill inte ha en kulturminister som talar om för oss konstnärer vad som är konst;

vi vill också ge NUG och Konstfack ett stöd för "Territorial Pissing", dock med en liten faderlig och moderlig klapp på huvudet med repliken "Ni borde ha budgeterat för detta";

vi vill även mana Sveriges konstnärer till mer:

olydnad i allmänhet och konstnärlig frihet i synnerhet.

Bra med debatt, bra med demokrati!

M.

LEIF - skådespelarträning

2009-02-17T09:01:00.005+01:00

Den här filmen är ingenting för skrämda, rädda, fega och ofantiserande människor....

Vi lånade en lokal på Stora Essingen i höstas (2008) och detta är en av våra ljud/rörelse-improvisationer. Håll med om att det är sinnessjukt kul!

Egentligen är det nog roligast för de som faktiskt deltog...

M.

Hemma igen!

2009-02-16T14:46:00.002+01:00

Här är introt av "Den jag älskar", dock utan scenerier, i fel lokal, utan scenografi eller rekvisita eller ljusteknik... Vi befinner oss i aulan på Härnösands folkhögskola där vi fick låna utrymme för repetitioner.

Härnösand, dag 2

2009-02-15T01:14:00.002+01:00

Idag har vi jobbat, jajamen! Upp i ottan, ingen frukost. Rock'n roll kaffe och cigg... Klockan 10 var det dags att kolla in dansare och provrepa lite med dem. Det gick kanonbra. Därefter drog Joséphine igenom hela monologen, som landade på ganska exakt 45 minuter. Det kommer att tajtas ihop en hel del, men så ska musik och ljud in - så vi kommer ligga runt en timme ungefär räknar jag kallt med.

På musiksidan har vi nu Daniel, David och Maria - som alla går EAMprogrammet här på Härnösands Folkhögskola. Jisses vilka hårt arbetande konstnärer måste jag säga. De är mer i studion än någon annanstans.

Dags för lunch och vi tog en promenad i snön, ner till Coop, där vi bländades av solen! Det finns sol här! Underbart!

Långlunch och sedan var det dags för Joséphine och gänget att besöka museét och dess ljudlabyrint. Jag vilade - eller snarare arbetade lite med en del andra Olydig-grejer...

I Stockholm befann sig vid den här tiden hela Talgbollen-gänget och repeterade tillsammans med Oscar. Tack gode gud för att de ställer upp så bra.

På eftermiddagen arbetade vi vidare med text och musik, diskussioner om pålägg och möjligheterna att spela live på framförandet här i april. Det ska bli riktigt kul!

Käk vid 7-snåret och sedan var det dags för genomgång av samtliga scener och diskussion om stämningar och vad EAM-gänget kan hitta på för roligt kring det. Vi bestämde också att ses igen lite längre fram. När klockan slog 23 packade vi ihop oss, drog en thé på Daniels korridor och nu är det dags att sova.

En hel dags arbete och väl utformat tidschema kan göra den mest deprimerade konstnär lycklig och lugn.

Nu är jag fullpumpad med intryck, känslor och alldeles tom inuti. Precis som det ska vara.
Längtar hem också. För det är alla hjärtans dag och jag saknar min familj.

I morgon ett briefing-möte och sen ska vi göra stan innan vi åker hem till Stockholm igen.

Må gott!
M

Härnösand, dag 1

2009-02-13T21:02:00.003+01:00

Jaha, här bloggar man från mittSveriges snötäckta vidder. En stor isbrytare i hamnen och så mycket snö att det hänger ner över takkanterna - som grädde på en gigantisk tårta. det är lagom kyligt, -15 grader, typ.

Varför Härnösand?
Jo, för att vi kommer att köra en smygpremiär av "Den jag älskar" på VästerNorrlands Länsmuseum/MURBERGET lördag 25e april. Strax innan vi gästar Murberget öppnas en ny utställning, eller ett tilllägg till nuvarande utställning LJUDLAByrinten, som kallas Terassen. Dessa utställningar är ett möte mellan det gränslösa i övergångarna mellan ljud som språk och ljud som musik och klang. Det är en helt fantastisk upplevelse att interagera med detta. Ska du uppåt i Sverige så bör du ta dig till Härnösand, bara för dessa utställningar.

Till vår hjälp har vi QUF Project, som bygger ljuden och musiken i vår föreställning. Tack gode gud för dessa tokduktiga och helt böjda personer! Fantastiska människor.

Idag har jag haft den äran att iaktta Daniel Nilsson när han pysslar om sina trådar som hänger i en oformlig bunt, som ett rörigt nystan av smala elkablar. Det kommer ljud ur dem när man närmar sig och rör sig ifrån dem. Märkliga rymdljud...

Vi får se vad morgondagen bjuder oss på...

Snart kommer Joséphine och då blir det livat igen!
M.

YES!

2009-02-12T11:04:00.003+01:00

Så var det presenterat då... kulturutredningen i all sin ära... å andra sidan kan jag absolut känna att de faktiskt tänkt till den här gången.

All floskler om kvalitét var borta vid den stora presskonferensen, man talade sig varmt för att konsten ska stå fri och att Kulturrådet bör omvandlas till en bättre tillsynsmyndighet låter bra. Dock skrämmer det att man från Kulturdepartementet har begärt att utredningen ska hålla sig till de rådande kostnaderna, inom ramarna så att säga, och att man fprtfarande inte gör skillnad på konst och kultur.

Det var allt för nu. Dags att repetera!
M.

PUCKON?!

2009-02-12T09:18:00.004+01:00

Som sagt tidigare så är det fullständigt ointressant att blogga om man inte har något att säga. Och oftast har jag inget att säga om jag inte irriterar mig på något... Idag finns det många saker att irritera sig på.

Kulturutredningen. Skuggutredningen. Puckon på Filmcafé.nu osv. osv.

Fick ett absurt och urlöjligt mejl med morgonposten. Höll på att sätta kaffet i halsen. En urbota idiot som kallar sig Robert (och är reporter på e-zinet, pinsamt för honom) mejlar mig och ifrågasätter "vinstdelning enligt avtal" som vi har i annonsen för Talgbollen och Den jag älskar på Filmcafé.nu. Han är dessutom oförskämd och hojtar om facket, seriositet och Persbrandts existens. Allt i en salig röra. Jag tycker att Robert borde undersöka huvudet lite och kamma sig och skaffa ett ordentligt jobb. Det är mycket enkelt, Robban, gå till Jobbtorget och sök de okvalificerade jobben så kanske du får en deltid som lunchdiskare... För som skådespelare (!?) och journalist (?) så är du körd. Big time!

När det gäller Skuggis så vet jag att socialdemokraterna kommer att samarbeta ordentligt med dem under kommande valrörelse, bara för att ha ngt att ställa upp mot borgerligheten. Det är mycket synd, tycker jag. För mig är fortfarande Skuggis en avdelning för de redan bekräftade och de som redan har sitt på det torra. Och det är bra, för ni behöver varandra. Vi däremot kommer att fortsätta köra racet vi har. Utan Skuggis, sossar och allians-regering. Vi kommer fortsätta att peta er i ögonen och göra det vi är bra på: teater, konst, musik och allt däremellan!

Jag vet att folk tycker att jag är stöddig och kastar en massa skit runtomkring, men det skiter jag i. Jag ser saker som gör mig ilsken och det måste jag få ur mig. Om jag sedan har fel, då är jag inte sen att ångra mina bitska inlägg och göra bot. Fast jag har aldrig fel... eller?
Jag har humor. Det är meningen att du ska skratta här.

Om en kort stund ska jag följa presskonferensen kring Kulturutredningen. Inte för att jag tror man hittar på ngt bra eller nytt, men man måste ju hålla garden igång och höra vad som sägs så att det går att parera smällarna mot de konstnärligt utövande i detta svinkalla okulturella avlägsna land.

I morgon ska vi (jag och Joséphine) upp till Härnösand (aahh! 10 minusgrader!!!) och spana in länsmuseét och Daniels folkhögskola. Där finns det Ålänningar, operasångare och folk som gör musik av snö. Ha en bra helg!
M.

talgbollar och den jag älskar...

2009-01-26T11:24:00.005+01:00

Då är vi igång igen. Detta år riktar vi främst in oss på att göra 2 produktioner - en för våren och en för hösten. Vi har oxå vår kära Orkan att arrangera för alla Kungsholmare & Ekenbor - den blir av i augusti. Jag kan redan nu säga att vi letar förmågor inom alla konstarter: gärna ett 10-manna dragspelsband, eller eldslukare... Bara man kan tänka sig att ställa upp gratis, för kärleken och scenkonsten...

TALGBOLLEN - ramberättelsen är Guy de Maupassants "Fettpärlan". Men dels är den för enkelspårig i sin natur, för dröjande kring kriget och miljön och namnet Fettpärlan är direkt löjeväckande... Så jag valde att bygga på historien lite, fylla i karaktärerna något och trycka lite på fattigdomens desperation och då fick den helt sonika heta "Talgbollen" istället. Om du kommer och ser föreställningen förstår du varför...

Medverkar gör i princip bara gamla Olydiga: Nicklas Westberg och vår dotter Saga (de båda har medverkat i nästan samtliga uppsättningar, bl.a. i "Bortom ljus och mörker" och "De som trotsar döden"). Åsa Älmeby Thorne, från "Älskad av mamma", Lisa Norström, Anneli Bexelius, Percy Frosgren och Richard Stjärnborg, från "Rapport från de osaligas ängder", Lina Hemlin, från "LEIF". Ny är Johanna Fossum, en stabil och lyhörd skådespelerska som introducerades för mig under arbetet med "LEIF". Det ska bli mycket spännande att se hur Madame Follenvie växer fram under året...
Flera av dessa medverkande har dessutom deltagit i andra Olydig-produktioner, men att rabbla upp varenda en... ja, du inser ju själv...
På ljustekniksidan har vi vår käre David Nachmann och för ljudtekniken står Daniel Nilsson.
Nytt för denna gång är en regiassistent som det faktiskt går att samarbeta med: Oscar Solberger. Det är underbart! Mycket märkligt att det ska vara så svårt att greja till det med en bra assistent... Jag tror aldrig det har fungerat för mig att ha en, även fast man är så totalt beroende av att ha en ass... OM man hittar en det funkar med, FÅR man bara inte släppa den. Det är ett som är säkert. Å andra sidan måste en regiass vara absolut självgående, annars kan man som regissör lika gärna göra allt själv. Så är det.

Till "Talgbollen" söker vi nu två manliga skådespelare för rollerna som "Officeren" och "Cornudet". Officeren är otroligt viktig för handlingen, men har inte så många scener. Rollen är på tyska och av dig kräver vi mod och skamlöshet! Rollen som Cornudet har även den en avgörande betydelse och av dig som söker denna roll vill jag ha övertygelse och agitatoriska egenskaper; en sann revolutionär helt enkelt!

Premiär för TALGBOLLEN är tänkt i slutet av september, repetitionerna pågår och du måste finnas tillgänglig redan nu, eller igår, eller iaf så snart som möjligt!
Vi spelar på Spegelteatern under hösten 2009.

"DEN JAG ÄLSKAR" är en text av Joséphine Wistedt, som även medverkade i "Rapport från de osaligas ängder" där hon gestaltade Tonni. Joséphine lät mig läsa en text som jag bara föll för helt på direkten. Den handlar om en ung kvinna som inte längre kan lämna sin säng, hon lever med ständiga tvångstankar och handlingar och försöker hålla skenet upp av att vara normal. En dag upptäcker hon att hon inte är ensam längre...

Medverkar gör Joséphine, eftersom det är en monolog - men vi söker nu två stycken kvinnor som kan medverka som "dansare". Föreställningen är mycket fysisk och den kräver god kondition och lyhördhet. Eftersom jag vill ha självgående regiassistenter är det här ett krav även på dig som vill medverka som "dansare". Ta kontakt via vår hemsida: www.teaterolydig.se
"Den jag älskar" kommer eventuellt spelas även i Härnösand vid ett tillfälle under våren.
Premiär i Stockholm är tänkt till 2a maj och vi spelar på Spegelteatern!

OCH varför ENVISAS vi med att spela på Spegelteatern?

Jo - av den enkla anledningen att recensenter, förstå-sig-påare och andra viktiga V.I.P-kulturkoftor i denna gudsfögätna stad INTE ska tro sig kunna tvinga in Teater Olydig i ett hörn där vi blir beroende av deras gullegullande för att få medial exponering.

Vid ett tillfälle ringde jag en recensent för att meddela att hon blivit inbjuden att se premiären av ett projekt. Först var hon mycket intresserad, "Vilket intressant ämne. Berätta mer..." men när hon fick veta var vi skulle spela vände hon i motsatt riktning: "Va? ska ni spela där?! Nej, tyvärr då blir det inget." och jag "Men vi gästspelar ju. Vi gör ju vår grej. Teater Olydig." och hon "Nej, på X gör man bara amatörteater. Vi recenserar inte det. Men om ni spelar på XX eller YY så kommer vi."

Så allt handlar om vilken scen man spelar på?

Nå då så - då är valet självklart. Vi har valt scenen Proba på Spegelteatern, eftersom vi tycker om Spegelteatern. Det är bra människor där. Med hjärtat och hjärnan på rätta stället. Vi har även valt scenen Puck på Spegelteatern, därför att den uppfyller alla krav vi har på det scenrum vi behöver.

Vad vi inte behöver är någon som ska diktera våra villkor.

M

Insikt-utsikt

2008-12-23T10:14:00.003+01:00

har haft skitdåligt samvete för att jag inte orkat med bloggen sedan föreställningsperioden drog igång. det har helt enkelt varit för mycket att upprätthålla...
korta och avslutande ord om LEIF:
av nummer.se fick vi skit. av publiken fick vi rosor. vem spelar vi för? oss själva? känd och okänd publik? eller för recensenter som tigger extra pressbiljetter för att deras tonårsungar ska få följa med på "teaaaaater"? nej, detta var sista vändan som nummer.se fick äran att hålla en olydig pressbiljett i näven. det är ett som är säkert. nån av er kommer säkert tycka att "fan vad hon e bitter" och visst har ni rätt. det är klart att man tjurar lite när den Stora Recensenten inte begriper nada av det som gestaltas på scenen. hon hade väl bestämt sig från början: knark-pjäs+ teater olydig= drogliberalism! och det kan vi faan inte gilla! så då skrivs föreställningen ner.
okej, det kanske inte var det mest lyckade resultatet, men vad fan e det här: VM i teater?! som regissör och konstnärlig ledare står jag för allt vi åstadkommit med texten LEIF. jag har haft underbara skådespelare att arbeta med. de har varit trofasta, kommit i tid, arbetat långa timmar med stora textmassor, fått liv i dem och engagerat spelat ut på scenen. jag är otroligt tacksam att ha fått äran att arbeta med er: Kola, Nicke, Penny, Saga, Lina, Fredrik, Ragnar, Carolin, Richard, Unni, Linda, Percy och Anna. ni är fantastiska! tack!

Nu till ngt helt annat:

Har ni sett Stadsteaterns otroligt fördummande reklam för köp av presentkort?
"Köp en pjäs!" eller "Ge bort en pjäs!"

Nu måste vi aktivt arbeta för ordens egentliga betydelse. Någon kommer kalla mig ord-polis och det är helt okej. Jag tror till och med att det finns en grupp på Facebook som handlar om just detta; att polisiärt attackera ordens betydelse och fördumningen av medborgaren!

När du läser en dramatisk text, läser du en PJÄS.
När du repeterar, så repeterar du en PJÄS.
När du framför PJÄSEN, spelar du en FÖRESTÄLLNING!!!
Du kan INTE läsa en FÖRESTÄLLNING och du kan INTE gå och se en PJÄS.

Man kan ju fan inte ge bort en pjäs! I så fall så kommer du att få en bok, ett uppkopierat manus, en bibba papper... Det är en PJÄS. Om inte ens Stadsteatern klarar av att hålla ihop betydelsen, hur i helvete står det till i branschen? Det är ju patetiskt! Skärpning Stadsteatern - big time!
Jag å andra sidan vill ha många pjäser att ställa i min bokhylla. Eller ett schackbräde till, där finns det oxå många pjäser att hålla reda på.

Och en grej till, med anledning av skillnaden mellan proffessionell skådespelare och amatörskådespelare... I Sverige har vi för vana att klanka ner på amatörer (älskare), eller om vi inte gillar ngns uppsättning kallar vi den helt enkelt för "amatörteater". Eller om en skådespelare är slarvig, oengagerad, prioriterar fel: amatörskådespelare.
Det finns många varianter av dessa...
En av dem jobbar heltid på Dramaten. Han heter Örjan Ramberg.
Under en av föreställningarna av "Onkel Vanja" nyligen, fick Ramberg några black outs, och fick suff två ggr. Den tredje gången han tappade text, avbröt han föreställningen och bad publiken om ursäkt:
Kära publik, det här går inte.
Sen gick han. Lämnade scenen. Avbröt föreställningen.
Det är amatörmässigt. Man bryter inte. Det är oförlåtligt.
Jag hade naturligtvis inte sagt ngt om det hade varit i början av föreställningsperioden, att tappa text kan hända den bäste, att lämna scenen är fortfarande oförlåtligt.
Men, att bryta en pågående föreställning, långt efter premiärkvällen, är inte bara oförlåtligt och oförskämt - det är så fult att jag inte hittar ord för vad jag faktiskt tycker om handlingen.
Dessa bortskämda skådespelare betalar staten 600 miljoner kronor till i statligt anslag, de är de stora fantastiska skådespelarna som alla ska buga och bocka för - de klarar inte det mest grundläggande när kravet verkligen ställs: improvisera för i helvete!
Om ngn av Olydigs skådespelare skulle bryta en föreställning som Ramberg nu gjorde, så skulle de inte få vara kvar. Då ställer jag in allt. Varje föreställning. På rot.

Det var det. Nu är det dags att fira jul. Jag önskar mig del 3 av Den Svenska Teaterhistorien. Varför är det bara litteraturvetare som får skriva om teater? När ska det komma ett samlat och komplett verk där endast teatervetare har skrivit? Jag skiter väl i litteraturvetarna; de har ju ingen koll på teater. De ska ju skriva om litteratur. Och det är väl ändå en jävla skillnad?!
Recensenten på nummer.se är säkert litteraturvetare, de brukar ju vara det recensenterna...
Lars Ring (svarar aldrig i telefon), Ingegerd Waaranperä (tycker att man inte ska recensera amatörteater och hon bestämmer vad som är amatörteater!), Claes Wallin (jävla surkart)...

2 produktioner är igång:
Arbetsnamn "Ensam hemma" har premiär i april.
"Talgbollen" har premiär i september.

Jag återkommer!
God Jul!

Dagen efter...

2008-11-30T00:26:00.003+01:00

så kom då första recensionen efter premiären. teaterstockholm.se recenserar och det är som om hon hade bråttom att få ur sig orden. jag blev mest förvånad över att den var så kort. sen blev jag glad att den var vänlig. och att hon trots allt fått lite att tänka på. undrar vad och om nummer.se skriver... sist blev vi ju sågade av dem...

premiären gick fint. underbart faktiskt. alla höll hela vägen. och det lyste om var och en av skådespelarna. saga är fantastisk. 9 år och ger allt för teatern. att hon orkar.

det är ändå skönt att det stora arbetet ligger bakom oss. att vi nu ska genom en annan process, där vi har möjlighet att fördjupa våra karaktärer, våra relationer på scenen. från en process till en annan...

på måndag 1a december börjar vi med nästa arbete: Talgbollen.
nytt språk, ny tid, nya berättelser.
det blir spännande. jag ser fram mot detta nya.

vi ses!
M

Rådslag kultur 2008

2008-11-21T16:25:00.005+01:00

Precis hemkommen efter en lång dag i andrakammarsalen på Riksdagen. "Rådslag kultur" arrangerades av Socialdemokraterna och vi vill gärna veta vad de vill inför kommande valrörelse, så vi går dit och lyssnar.

Mitt absolut bestående intryck är att majoriteten av både panel och åhörare är: 50+ (i bästa fall. Trots allt är de flesta närmare de 60 än de 50...)

Där sitter damer med svart-rockiga luggar, skäggiga Pagrotsky-typer, blivande tantämnen med kubb på huvudet... och Richard Wolff, Eva Dahlgren, Efva Lilja... Igenkänningseffekten är slående - de är alla med i samma klubb, samma gäng; Vi som hängde ihop redan på 60-talet...

Var är alla andra? Var är alla nysvenska ungdomar, alla politiska ungdomsgrupper?

S vill göra kulturen till en valfråga - men vilka vänder de sig till?
Varför måste kulturpolitiken handla om klass, Mona Sahlin? Vilken klass är ni intresserade av? Vem är det egenltligen ni kämpar för? Oss? De unga? Barnen?
Eller än en gång - er själva?

Är det verkligen okej att det sitter ca 150 pers i åldern 50+ och formulerar framtidens kultur - oavsett om den är "marknadsanpassad" eller inte?
Staten frånsäger sig ansvaret & lägger över allt på kommunerna. Som de alltid har gjort. Sen spelar det ingen roll om det är borgerligt styrt eller ej. Kommunen ska verkställa Regeringens beslut. Kommunen är ett verkställande organ. Så, då är det till syvende och sist staten som har det yttersta ansvaret för resultatet. Och resultatet är sorgligt.

Man kan börja i den ena änden: varför räknas kultur o idrott i samma budget? Varför heter det "Kultur och fritid"? Ingen från idrottsrörelsen var representerad - så kanske blir det ÄNTLIGEN en åtskillnad mellan dessa helt OLIKA rörelser när, eller om, sossarna tar över 2010? Eller så kan man ta tag i situationen som den är nu och ställa krav på institutionerna att de ska ta ansvar dem med. Mitt förslag är ju som bekant att institutionerna tar fria grupper under sina vingar (precis som Hells Angels gör med sina prospect-grupper osv) och tillåter oss/dem att komma in på marknaden med deras resurser som de ändå bara slösar bort på oanvända lokaler, rekvisita, scenografi, ljusriggar osv.

Det skrev jag på en lapp o hängde upp på "Rådslag kultur"s förslagsplakat.
Den lappen var det ngn som tog bort. Inom 90 sekunder från att jag satt upp den....

Antingen censurerar man från socialdemokratiskt håll den medborgerliga rättigheten eller så tyckte ngn om min idé så mycket att man valde att ta den till sin egen och inte låta andra veta...
Båda alternativen är nästan psykotiska i sin existens. Vad fan hände med det fria ordet och den fria tanken i Riksdagen idag?

M

2008-11-17T19:50:00.004+01:00

bara för att påminna om att sommaren är förbi...

Om 11 dagar börjar allvaret. Då har vi premiär av vår nya historia LEIF...

Nu har vi haft 4 dagars ledigt och jag börjar bli riktigt sugen igen.

Ibland drar arbetet musten ur mig; hinner aldrig fokusera tillräckligt, tiden försvinner och allt blir bara ett enda stort oöversiktligt jättejobb. Sen, vila några dygn - inget ansvar, inga beslut - och man är en ny människa igen.

Bloggen har fått stå åt sidan länge nu. Men snart är jag tillbaka på banan och då kommer mina små inlägg i vanlig ordning...

Hoppas att se just DIG på vår premiär FREDAG 28e NOV kl. 19 på Spegelteatern!

Varmt välkommen!

PS: såg Noréns "Memoire d'Anna Politovskaïa" på Riks/Hallunda och den var urbra! Tänk om jag någon gång fick möjligheten att arbeta med Lars...

Genomdrag och saknade poliser...

2008-11-03T13:31:00.003+01:00

Nu har vi haft vårt första riktiga genomdrag - visst sitter mycket löst fortfarande, men oj vad det här kommer att gå!

Leif Nilsson, som är upphovsman till artikeln i Skånskan, kom hit under helgen. Svängde sina lurviga på tango-palatsen och spanade kriminaldramer på Stora Essingen. Vilken trevlig prick! Ensemblen fick tillfälle att ställa frågor, både en och två gånger, till Leif. Framförallt Kola, som spelar titelrollen. Tack Leif för att du kom och för din härliga feed-back och framförallt för att vi får använda din historia och göra en föreställning om den!

Vi saknar en polis. En mkt liten roll, som medverkar minst två scener och max 7. Om du som läser känner ngn som kan och vill, be den personen höra av sig till oss - BUMS!

Ja, lite turbulent är det ju alltid - men nu samlar vi ihop oss och styr till lite fokus.

Här förresten; en länk till ngt bra och positivt:

http://www.plural.se/ ett nätverk väl värt att söka sig till!

Stora & varma höstkramar!
M

NYTT! NYTT! NYTT!

2008-10-24T12:00:00.003+02:00

För enkelhetens skull:

Premiär av LEIF blir det på SPEGELTEATERN, Björngårdsgatan 3. Boka in fredag 28/11 kl. 19:00 för urpremiär och lite gott i glaset.
Biljetterna släpps i kommande vecka (vår käre David hänger ut i Kalmar eller nåt hela helgen, och spelar eventteater för fulla muggar) och dessa datum gäller för föreställningarna:

28/11 Premiär kl. 19:00

30/11 föreställning kl. 14:00 (OBS! Kan ej förbokas, du kommer på dörren & betalar vad du tyckte det var värt - efteråt!) Det är faktiskt inte ett desperat trick för att få folk, det är ett socioekonomiskt experiment som vi kommer att följa upp allteftersom för att se vad konsten anses vara värd i sin helhet. Du chansar och kommer till Spegelteatern, tar ett program, ser föreställningen och betalar efteråt efter din egen måttstock på vad du upplevt.

30/11 föreställning kl. 19:00 (vanlig bokning gäller)
2/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
3/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
14/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
15/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
16/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)

Lite kort info om våra kostnader för projektet LEIF:

Sökta anslag (Stockholms stad/Kulturförvaltningen, Framtidens kultur, Allmänna Arvsfonden m.fl) totalt drygt 250 000 kr - inte en krona har vi fått från något håll. Okej.

Egen insats i kronor: ca. 30 000 kr
Spons, byggvaror till ett värde av ca 1500 kr

På utkontot:

Annonskostnader: ca. 11 000 kr
Lokalkostnader: ca. 15 000 kr
Scenografi: ca. 5000 kr
Smink/kostyminköp: ca. 2000 kr

För att bara gå runt i detta "kulturträsk" med denna extremt lilla budget behöver vi dra in 3750 kr per föreställning. Våra lägsta priser är 160 kr/person.
Då har vi inte räknat med löner eller ersättningar till oss 15 personer som lägger minst 20 timmar/vecka och person på projektet. Vi har repeterat sedan augusti... Om vi tittar på faktum vad det kostar med 15 deltidare enl. gällande kollektivavtal under perioden augusti-december, och inte tar i för mycket hamnar bara lönerna, exkl. arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, på lite drygt 360 000 kr.

Själva produktionen kostar ingenting i jämförelse. Det är våra löner, vår möjlighet att överleva, som publiken hjälper till att betala... Tänk om det kunde bli så? Att man dels gick runt i produktionskostnader och dels kunde betala lön till de som gjort att det öht kan bli en produktion? DET vore något att drömma och hoppas på...

Men då skulle era biljetter varken hamna på 160 kr pp eller 220 kr pp... Då skulle det kosta:
1600 kr per person! Ser ni den lilla lustigheten? Och varför så mycket per person? Jo, för att vi inte har råd att boka in oss för en längre period, salongen tar endast 40 pers per föreställning och vi är inte så kända att det typ strömmar folk i stora horder till oss. Så är det.
Tänk på det - om du vill.

Så, OM du väljer att se föreställningen den 30/11 kl. 14 - tänk på de här siffrorna och öppna upp lädret, sen kan vi komma och prata kulturcheckar eller statlig finansiering.
Det här är vår verklighet.

Ha en underbar oktoberdag!
M.

En kulturpolitik för framtiden?

2008-10-21T08:53:00.003+02:00

På möte igen. Denna gång med Socialdemokraternas gruppledare i kulturutskottet, Margareta Israelsson. Det var intressant att samtala med henne; hon visade ett aktivt intresse av att höra om Teater Olydig, om hur vi överlever och vilken slags teater vi vill göra. Jag vet inte, men jag tror att hon faktiskt gillade oss/mig och hur jag framförde vår idé om den fria teatern. Jag berättade om de olika pjäserna vi satt upp, om vilka repressalier som drabbat oss genom att sätta upp t.ex. "Bortom ljus & mörker" - där Lena Adelsohn Liljeroth polisanmälde oss för sprututbytet en månad EFTER premiären i syfte att skrämma oss från offentlighetens ljus, och förminska vårt konstnärliga värde.

Denna gång gjorde jag mig inte osams med någon. Jag var faktiskt trevlig hela tiden. Jag kan det.

Syftet med mötet, från min sida, var ju som alltid att beskriva det vi gör, lämna vårt manifest och försöka få den som lyssnar att också våga komma till våra föreställningar. Hon fick flyern för LEIF. "Jaha, knark igen" sa hon. Ja, knark igen. Fast mycket mer än så. Pjäsen handlar om rätten till sin egen röst, sitt eget jag, sin egen kropp. Att göra rätt val. Man vad är rätt? Är det "rätt" av Tommy att ta med sin vapnet hem, där det finns en 9-årig unge som vill bli allt det pappa är? Eller är det "fel" av Leif att sajna sin debattartikel med namn, yrkestitel och arbetsplats? Är det alltid så enkelt att vi kan avgöra vad som är bäst för oss själva och de vi har runt oss?

Margareta Israelsson tyckte vi borde kunna sälja föreställningen till SIS (Statens institutionsstyrelse), myndigheten där Leif Nilsson jobbade när allt drog igång, men jag är osäker. Skulle du vilja se dina misstag och följderna av dem gestaltade på scenen? Men jag ska göra som hon sa; jag ska bums ringa SIS och försöka få dem att köpa åtminstone en av föreställningarna. Kanske, kanske är de vidsynta nog att möta denna berättelse utan att gå i taket av frustration? "Vi drömmer, vi hoppas"....

Nåväl, i dag är det repetitoner igen och jag har haft svårt att formulera mig de senaste dagarna. Ibland blir man stum i kreativiteten, tyvärr. Men nu är vi på hugget igen, och föreställningen känns bra. Vi har en knapp månad kvar till premiär.
Biljetterna släpps den 27e - boka fort, fort!
M.

Nej till likgiltighetens lögnaktiva varande!

2008-10-17T09:22:00.004+02:00

Nu är spellokalerna äntligen bokade! Vi kör LEIF på två olika ställen i stan helt enkelt för att nå alla dessa bekväma människor som inte orkar lämna "sin" stadsdel, utan bara vill ha livet lätt och enkelt serverat framför sig. Låt oss gå dem till mötes, tänker vi.
Varför är det så? Varför tar vi helst den enkla vägen? Är livet så hårt för alla att det enkla, okomplicerade i tillvaron förtrollar och lockar oss så till den milda grad att vi inte orkar med det inte helt okomplicerade tillståndet?
Som igår t.ex: jag bevistade det i sanning tillintetgörande stället Jobbtorg Rosenlundsgatan, där jag hade en tid inbokad för uppdatering av handlingsplan. Med på mötet befann sig en s.k. gruppledare (som hade KOLL på kultur) samt min jobbcoach Lilian. Gruppledaren var med eftersom jag är kulturarbetare och hon skulle väl kolla om det stämde, kan jag tänka. Vi diskuterade Teater Olydig, vad vi gör och varför; hur vår ekonomi och marknadsföring står sig; om vi inte skulle skaffa en person som tog över producentjobbet istället för mig, så att jag bara skulle göra det jag upplevde att jag var bra på: regin och skrivandet.
Till saken hör att Jobbtorgets uppgift är att matcha olika jobbsökandes kunskaper och erfarenheter med arbetsgivarnas behov av personal, samt att motivera oss arbetslösa att skaffa nya erfarenheter och kunskaper så att vi passar in i det som en potentiell arbetsgivare vill ha. Absolut, det är en jättefin tanke - helt klart. På receptionens disk står en glasburk med en massa färgade stenar och på den en skylt: 336 personer i egen försörjning den 15 oktober 2008. Tjoho! Det är ju jättebra, verkligen. För dem. Det här betyder tyvärr bara att dessa 336 människor har tagit sig ur "bidragsberoendet" och istället fått låglöneanställningar för brödfödan. Kanske är allesammans jätteglada och då är det bra, men kanske är det så att dessa 336 personer helt enkelt har gett upp och böjt sig för överheten - igen... Naturligtvis ska vi alla arbeta, få löner, betala skatt till vår gemensamma välfärdsstat, konsumera, köpa teaterbiljetter till LEIF osv. Absolut. Jättefint. På Jobbtorg Rosenlund hade de i våras en gruppkonstellation för kulturarbetare, den finns inte längre. Jag vet inte varför faktiskt. Min förra coach sa att jag skulle få en plats där, men sen fick hon nya uppgifter och jag en ny coach och nu gäller inte det längre... Nåväl, tillbaka till mötet.
Jag hade i ett mejl uttryckt min vilja att kanske lära mig bokföring, redovisning etc för jag vet att jag behöver dessa kunskaper när det gäller teatern, likaväl som i andra yrkesmässiga sammanhang. Det syntes vara en positiv idé och de är beredda att bekosta denna kurs på 14 veckor (och om jag blir klar innan kursslut så är det en win-win-situation både för mig och för utbildningsanordnaren, för de får behålla alla pengar även om jag blir klar tidigare), för att sedan låta mig praktisera på t.ex. en redovisningsbyrå... istället för att låta mig praktisera mina nyvunna kunskaper inom Teater Olydig.
Gruppledaren tycker att jag kan pyssla med teater på min fritid.
Sedan tycker hon att det är underligt att vi inte nått vår publik och tjänat storkovan på vår teater. "Kanske ska ni göra den lite mer lättillgänglig?" Varför då? För att folk ska roa sig på vår bekostnad? För att folk vill ha det enkelt och lätt? Varför i helvete ska jag bjuda på det? Om jag själv går på teater vill jag ha något att bita i. Jag vill bli berörd. Det blir jag inte om det är roligt. Då lämnar jag salongen och går rakt in i tristessen igen. In i enkelheten. Där vitt är vitt och svart är svart. Där stillheten råder och mina tankar blir likgiltiga, geggiga och helt utan mening. Det är dit de vill ha oss! Det är då vi slutar kämpa, vara besvärliga. Det är då vi ger upp.
Jag kan inte leva så. Jag är en kämpe, en revolutionär och en stridspitt. Det är mitt jag.
När hon (gruppledaren) är nöjd och ska till och gå, tar hon mig i hand och säger: det var väl trevligt? Det är inte varje dag man träffar på en regissör.
Vad fan menade hon? Tonfallet var mjukt, fallande. Hon såg mig i ögonen. Stod still. Menade hon det hon sa? Ärligt och uppriktigt? Eller tillhörde detta det vanliga terapeutiska skitsnacket som de kör med: Vad bra du är! Vad duktigt av dig, har du lyckats skriva klart ditt cv?! Och den vanliga uppmuntrande klappen på axeln, kom som en sj-biljett på faktura...
"Du har tio dagar på dig att pröjsa, sen skickar vi hundarna på dig!" - dvs se för fan till att ordna upp det här nu, bli en god samhällsmedborgare och betala skatt din jävel, annars...
Jag kunde inte låta bli under mötet... Jag var tvungen att raljera: "Jag har fikat med Lena Liljeroth, Teater Olydig är nämnda och diskuterade vid en interpellation i Riksdagen, jag har suttit i frukostmöte med Timbro, jag ska till Riksdagen på måndag och snacka kulturpolitik med Kulturutskottets gruppledare..." - oj, vad både Lilian och gruppledaren/kulturkunniga personen så förvånade ut. Äntligen! De ska inte tro att de kan sätta sig på mig. Det kan ingen. Bara jag själv kan kritisera mig så att jag ger upp. Ingen annan. Allt annat taggar mig till ännu mer uppror, ännu mer strid och ännu mer av precis allt. Och det spelar ingen roll om man försöker bestrida oss med tystnad eller med skrik: vi fortsätter ändå!
Det här är inte slutet för TOK. Det här är bara början. Politikerna vet vilka vi är, tjänstemännen likaså, media och recencenterna har full koll - nu ska vi nå vår publik!
Och du kan hjälpa till... länka till oss på din hemsida, skriv ut vår flyer/affisch och ge den till dina vänner, köp biljetter till ett ärligt pris, prata om oss, skriv om oss på Facebook och möt oss i det vi verkligen är: teaterskapare med en god vilja och konstnärlig kvalitet.
Varmvälkommen till premiär och föreställningar av LEIF! Resan börjar den 23e november - följ med!

M.

skådespelarinlägg rörande processen LEIF

2008-10-13T11:07:00.001+02:00

Jag hade flera anledningar till att jag ville vara med i Teater Olydigs uppsättning av Leif, men Nicke Westbergs manus var en av dem. Vid första läsningen kändes texten bitvis tung och väldigt svår - en riktig skådespelarutmaning alltså. Å andra sidan så är Leif en pjäs som verkligen har något viktigt att säga och, ännu viktigare, en där det verkligen händer saker. Och slutet är becksvart - och det gillar jag. Så småningom började jag även hitta Humor i pjäsen; först i scenen där Maja påpekar för Leif att inte nog med att han (jag) kommer att bli av med jobbet, han kommer troligtvis att förbli arbetslös livet ut. Hur hittar man Humor under sådana omständigheter? Det beror väl på vad man menar med Humor.

Michael Shurtleff, Broadways rollsättare par excellence (han rollsatte originaluppsättningarna av Hair, Chicago, The Sound of Music och Jesus Christ Superstar, samt långfilmen The Graduate [Mandomsprovet]), skriver så här i sin oumbärliga bok Audition:

Humor är inte skämt. Det är den där attityden till livet utan vilken du för länge sedan skulle ha hoppat från Skeppsbron. Humor är inte att vara rolig. Det är en valuta mellan mänskliga varelser som gör det möjligt för oss att ta oss genom dagen. Humor finns till och med i det humorlösa. Det finns humor i varje scen, precis som det finns i varje situation i livet. Det finns humor i Tjechov (alltför sällan hittad) och även i Eugene O'Neill (i stort sätt aldrig hittad). När vi säger om en livssituation, "Och det är inte roligt heller," försöker vi injicera humor in i en situation som saknar den. Vi försöker i livet att lägga till humor överallt; om vi inte gjorde det skulle vi inte härda ut. Man skulle ibland kunna tro att skådespelare försöker spela livet baklänges genom det de gör på scenen. De tar bort humor i stället för att lägga till den. Det är det som gör skådespeleri så olikt livet. Jag har svårt att tro på allvaret i en scen i vilken det inte finns någon humor; den är inte som livet. Och ändå säger skådespelare till mig, "Hur kan jag hitta humor i den här scenen? Den är väldigt allvarlig!" Av exakt samma anledning som man skulle bli tvungen att hitta humor i samma situation i det verkliga livet: för att den är på dödligt allvar och människor orkar inte bära hela den tunga vikten, de lindrar tyngden med humor. Ibland lättar vi tyngden för andra på grund av bördan som vi dumpar på dem, som vi vet är mer än de kan orka med. Ibland lättar vi tyngden för oss själva. Hur som helst, ju tyngre situationen, desto mer behöver vi humor för att lätta på den.

Det finns jättemycket Humor att hitta i Leif, och det gör mig väldigt glad.

- inlägg från Kola Krauze, som spelar titelrollen i "LEIF"

Teater Olydig tar avstånd från Skuggutredningen!

2008-10-13T09:13:00.003+02:00

Teater Olydig har valt att ställa sig utanför Skuggutredningen och delger därför dig som läser denna blogg det mejl som vi idag 13/10-2008 skickat till Skuggutredningens ledare Stina Oscarsson:

Hej Stina! Efter det möte du & jag hade, talade jag med vår styrgrupp inom TOK (Teater Olydig Kulturproduktion) och vi kom fram till att vi skulle ge Skuggutredningen ytterligare en chans. Vi tror på att alltid försöka ge fler chanser, att aldrig låsa dörren utan att ställa den på glänt istället. Du och jag talade om ”Gerillaaktiviteter” på stan i samband med en parad och en massa annat som skulle ske lördagen den 15e november. Jag tänkte att vi nu skulle kunna finna en plats inom Skuggutredningen som betydde något för demokratin och konsten och för oss. Det var ett okej möte, och jag var glad när jag lämnade Orionteatern. Nu, efter att ha fått info om hur denna gerillaaktivitet skulle se ut, känner vi att Skuggutredningen inte är ngt för oss ändå. Det är toppstyrt och odemokratiskt. Folk som sitter med på era möten vågar inte alltid säga det som trycker dem, de vill av hänsyn till etablissemangets ordning inte gå emot förslag som verkar vara etablerade redan innan besluten tas upp för diskussion. Detta är väl helt okej, jag bara ångrar att jag inte kunnat ta tag i detta tidigare (p.g.a. behovet av att regissera en bra föreställning, kanske, och att tiden då inte riktigt räcker till) för jag värjer inte för att gå i clinch om det behövs. I den värld jag tillbringar min tid, är inte ett demokratiskt beslut demokratiskt om inte samtliga mötesdeltagare är positiva till frågan/beslutet. Naturligtvis gör ni vad ni tror är bra för konsten och kulturen, det förutsätter jag. Ni vill gott, helt säkert. Dock har vi några saker vi absolut inte håller med om:

1) Att förlägga samtliga aktiviteter till måndagen den 17e november är i vårt tycke dumt. Folk jobbar. Deras barn går i skola o på dagis. Lärarna har varken tid eller lust att ta tid från skolarbetet för att skicka ut sina barn på skolgården/stan för att krita budskap på asfalten. Att få ihop flera hundra ungar är knappast möjligt, tror vi iaf. Detta hade möjligtvis fungerat om man genomförde aktionerna under lördagen – inklusive en parad. Trist att ni inte valt lägga den tid som har krävts för att arrangera detta.

2) Att dessutom skicka ut grafitti-gäng att klottra ner stan är olagligt och under inga omständigheter acceptabelt. Och att tro att Teater Olydig skulle gilla tanken är absurd! Vi kan väl inte stå för att Skuggutredningen vill klottra ner husfasader och privata ägodelar. Det ställer vi absolut inte upp på! Då blir vi dömda för skadegörelse och det har vi inte råd med. Har ni råd med det? Dessutom anser vi inom TOK att vi har en vacker stad och att klotter förfular den.

3) Vi anser att Skuggutredningen är en fasad, en målvakt, för att få ut det budskap som egentligen döljer sig bakom densamma: dvs en marknadsföringsdetalj för Orionteatern och dess konstnärliga styrgrupp. Vi har erbjudit er vid flera tillfällen både skådespelare och administrativt kunniga personer, detta har ni negligerat vid varje tillfälle. Enda gången ni velat ha oss med är när det uppenbarligen är illegala aktiviteter på gång. Mycket märkligt… Är det måhända ett sätt att försöka marginalisera det vi gör? Det har misslyckats fatalt.

Därför väljer nu Teater Olydig att ställa sig utanför Skuggutredningen, dess aktioner och uppmaningar. Jag ber dig också ta bort mitt inlägg och förslag och att ni inte läser upp det på måndagen den 17e november. Orsaken är att vi inom Teater Olydigs styrgrupp inte vill förknippas med Skuggutredningen öht. Jag förutsätter att ni respekterar det.
Jag kommer också att lägga ut detta på vår hemsida och på vår blogg, så att vår publik och våra vänner är medvetna om var och hur vi står i förhållande till Skuggutredningen och etablissemangets behov av att behålla detta skråväsende som tyvärr endast gynnar dem själva.

// Malin Westberg
Konstnärlig ledare
för den FRIA teatergruppen Teater Olydig Kulturproduktion

Det dagliga brödet

2008-10-11T10:46:00.005+02:00

Vi har haft en fin repperiod denna vecka. Visst tar det på krafterna att arbeta med ett så pass naturalistiskt manus och vi får verkligen leta efter det skrivna ordets poesi, men i rollerna finns så mycket längtan och vilja att vi ändå finner magin; under monologrepetitionen med Penny kom förtrollningen ikapp oss och vi var där inom karaktären Samira, vi var med henne i hennes längtan efter något bättre än den tillvaron hon nu befinner sig i.
Vi repeterade även Lindas monolog, som kommer alldeles i början av föreställningen. Hennes (karaktären Alexandra) skräcktillstånd tillika njutning av våldet, hur blodet stänkte på hennes leende kollegas ansikte och hur hon krampaktigt försöker att inte förlora sitt förstånd. När sker hennes vändpunkt?
När då Kola Krauze reser sig för att arbeta med sin rollfigur, Leif, då finns det viktiga kvar. Orsaken till varför detta stycke skrivs, repeteras och gestaltas. Vi får aldrig glömma att ställa frågan om varför vi tillåter oss tystas av hot, repressalier och varför vi accepterar att fundamentala rättigheter kränks.
Det känns så aktuellt, så vidrigt nära, att arbeta med denna text. Den är verkligen här och nu. Och jag vill verkligen ge en eloge till Nicklas, som lagt sin själ i textarbetet och låtit oss växa in i detta vardagsdrama. Jag önskar verkligen att vi får fylla salongen till bredden, för denna historia är värd att betala för.

Just idag är jag stark. Kanske för att jag fick ett så fint mejl av Catta. En uppmuntran och ett stöd. Fan, det behövs verkligen. Varför stödjer vi inte varandra mer? Varför har vi så svårt att bara skicka iväg ett par ord som säger: du är värdefull, du gör något bra, du påverkar mig positivt.
Så, jag gör det nu, här och på riktigt:
Teater Bouffon - det ni gör är viktigt, intressant, roande och oroande. Ni behövs och ni påverkar mig positivt. Tack för att ni finns!
Teater Skratt - det ni gör är spännande och roar mig. Fan vad det känns bra att se er!
Teater Tindra - idag är det er första premiär och jag önskar er en underbar föreställning och det är en glädjens dag för konsten att ni nått hit äntligen! Lycka till!

Själv ska jag ta en lugn tvättdag innan jag och Nicke, tillsammans med Ragge N, drar åstad och ser öppningen av Teater Tindras "Vi drömmer, vi hoppas". Där ska vi njuta av vin, godis och en mycket lovande teatergrupps allra första premiär. Oj, vad jag älskar detta yrke som ger så mycket glädje och lust i mitt liv!

// M

För mycket?

2008-10-09T09:00:00.003+02:00

Okej, jag är trött nu. Det är oktober och alla träd skakar av sig sina löv. Det är tungt och grått och som ett litet vaacum omkring oss. Okej, jag är trött nu.
Snart har de tre första åren passerat och vi har kanske två år till på oss att etablera Teater Olydig, men ingen verkar vilja att vi finns. Ingen verkar intresserad (jo, några kanske. Några tappra kulturnördar, kanske nära vänner, gillar oss och visst ska ni räknas in!) av oss. I alla fall ingen med pengar som vill hjälpa till att dra igång verksamheten. Vad tycker ni att vi ska göra? Vad, helt ärligt, tycker folk om det vi gör och har gjort dessa tre första år?
Jag vet att vi är "svarta", att vi inte gör komedier, att vi vrider perspektiven något - men varför denna ovilja att våga? VÅGA! Vad kostar det er på Allmänna Arvsfonden, Stockholms Stad, Framtidens Kultur (som inte finns), Bånghs stiftelse, SLL - vad kostar det er att bidra till vår verksamhet? Är det bättre att skattemedel rinner genom Försäkringskassans, socialtjänstens, LO-förbundens fingrar och låter de av oss inom gruppen som har dessa bidrag leva under usla levnadsförhållanden? Är det ett straff? För vad isf? Kanske ett straff för att vi valde att göra konst? Kanske ni inte tycker att det Teater Olydig sysslar med är konst?

Jag hör ryktet gå. Personer som inte känner oss privat pratar. Och oj så mycket skit de kan rulla över sina läppar. "Men hon (läs Melin Westberg) är ju inte klok i huvudet!" eller "Hur fan kan du (till en av skådespelarna) vara med där? Du måste lämna dem!"
Men så minns jag Mattias värmande ord vid en föreställning i våras, när han tar på min axel och utbrister: "Nu börjar ni ta form!"

Men är det så? Eller är det den vanliga formen för "Jaaa, det var väl intressant... kanske..."

Jag är trött, och jag kanske ska byta liv... Vill någon byta med mig?

// M

Kulturarbetare i strejk?!

2008-10-04T17:08:00.006+02:00

Nu har till och med spelmännen i vårt avlånga land fått nog!
1600 spelmän gör revolution och hotar med strejk till midsommar.
Thomas Fahlander, spelman, säger i SvT's Kulturnyheter 081003, appropå nedläggningshotade Folkmusikens Hus i Rättvik:

"Den konsekvensen det får, det är ju att då ställer vi inte upp till midsommar längre. Då får de väl ta hockeyspelare eller någonting sånt där, de är ju så väl avlönade, både offentligt och näringslivet som ställer upp till förbannelse för de där jävla hockeyspelarna, så får de hiva upp den där stången själva och så får de tralla eller ha en bergsprängare som står på. Nu ställer vi inte upp mera på det här!"

Länk till inslaget: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=73787 (ca 2 min 13 sek in)

Hej - vi är inte ensamma!
Hej - det finns fler som funderar på att kulturstoppa lite!
Hej - det kanske är dags att separera idrott från konst och kultur... vejky pejky åke påke!

Så otroligt pinsamt av kommunen och näringslivet. Men för sjutton gubbar; spela lite "Somliga går med trasiga skor" och "Balladen om Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind" till midsommarkaffet räcker kanske för Svenne och Borgs allianskamrater...

Å andra sidan lämnar väl finfolket stan och tuffar ner till Båstad om sommaren, och där är det ju mest strippor och champagne periodvis, så man kanske inte saknar den svenska folkmusiktraditionen så mycket då... Då får man ju den kultur man själv väljer och betalar för. Kul.

Kulturen skakar i sina grundvalar i lagomlandet Sverige. Äntligen...

Väl mött!
M

Vingar av guld...

2008-09-27T14:08:00.003+02:00

Tänkte presentera ett annat förslag som man skulle kunna titta lite djupare på:
- instiutionernas möjligheter att ta fria grupper under sina skyddande vingar...

Mitt förslag är ungeför så här; Dramaten, Riksteatern, Stadsteater, Operan, länsteatrarna osv skulle allihop kunna ta några fria grupper var och inhysa dem, stödja dem, marknadsföra dem, låta dem låna kostym, rekvisita osv under en period - säg 5 år - till den fria gruppen funnit sin publik och nått en högre (ajsingen nu!) konstnärlig kvalitét och kan på egen hand arbeta vidare i egna lokaler, med egna pengar och förutsättningar.
Därefter tar man in nya grupper och så fortsätter tanken vidare in i nästa "generation"...
Naturligtvis ska inte institutionen lägga sig i repertoar eller konstnärligt uttryck, bara finnas där som stöd och i ett slags mentorskap.

Vad sägs om det?
Kan man göra detta? Finns det några för eller emot? Vad leder en sådan åtgärd till, både ur konstnärligt perspektiv och marknadsmässigt? Vad sker ekonomiskt? Finns det ett behov av detta?

Riksteatern i Hallunda står i princip tom efter kl. 17 på dagarna - ett sant resursslöseri.
Varken Dramaten eller andra institutioner håller föreställningar på måndagar och ofta finns det lediga utrymmen för mer verksamhet än det som nu är.
Operan kan ta operaensembler osv under sina vingar, och på så vis kanske skapa en mer internationellt gångbar opera än den tråkigheten som framförs i dag.

Vad säger ni? Vad tänker ni som läser här? Kommentera gärna!
Kram, M

Men herregud?!

2008-09-23T08:46:00.005+02:00

17 + 11 = 28
Precis så mycket fick Operan ta del av i höstens kulturbudget. Ja, vad ska man säga? Den totala slutsumman hamnar på 6,3 miljarder kronor och uppräkningen för scenkonsterna ligger på sammanlagt 61 miljoner kronor. Av dessa går 28 miljoner till Operan. Ja, borgerligheten vet verkligen vad de ska satsa på. Dramaten = 7 miljoner. Rikskonserter får 10 miljoner mindre.
Ovanpå detta så skär man ner i Access-projektet (dvs handlingsplanen för arbetslösa konstnärer) och stramar åt övriga sysselsättningsåtgärder från 80 miljoner kronor till blygsamma 25 miljoner. Några pengar motsvarande dem som Stiftelsen Framtidens kultur delat ut till nyskapare får inte plats i årets budget...
Ja, som Opera-chefen Anders Franzén så käckt uttrycker sig i SvD 12/5-08 :
"Med de marginaler vi har är varje miljon viktig och sponsorpengarna vi får in blir grädde på moset."
Ja, hur fan skulle det annars se ut?
Jag menar om man upphörde totalt med bidragen till Operan - oops, vad skulle hända då? Anders Franzén kanske får gå ner i lön lite granna. Och hur i hela jävla världen kan ett aktiebolag få 28 miljoner av staten i bidrag. Hallå BIDRAG!!! Förstår ni vad jag är ute efter? Tanken med ett AB måste väl ändå vara egen finansiering i allra första hand och att då leva på bidrag är ju pinsamt! Skäms inte borgarna? Är just dessa kulturbidrag okej? Om det är Operan som får dem?

Vet ni, av dessa 28 millar som de nu får i handen, så skulle Teater Olydig, Teater Skratt, Teater Fabula, Bouffonteatern, Teater Tindra, Borderline Productions etc, etc överleva i många, långa år framöver. Alla vi som på något vis jobbar extra på helger, nätter, förmiddagar för att kunna arbeta för det vi verkligen vill (läs scenkonsten) skulle plötsligt kunna uppleva en trygghet i vårt arbete. Trygghet, lugn, månadslön. Är det mycket begärt?

Nä, jag kräks. Jag kräks, och begråter konstnärens öde. Detta skitland med sina skitpolitiker driver oss över kanten. Och kanske är det precis vad ni svennar vill? Att vi konstnärer bara liksom dör och försvinner; kanske upplöses vi och alla partiklar av oss får sväva fritt ut i rymden för att aldrig fogas samman igen. Är ni nöjda då? Har ni tillräckligt i plånboken då?
Det gör ont i hjärtat när jag inser att allt ni vill är att äga. Pengar, ting. Den som har mest grejer när han dör vinner. Är det så? Vill ni leva så? Nä, fy fan säger jag. Fy fan.

1) Slopa de statliga bidragen för Operan och låt någon förmögen person bidra till deras existens. Lena Liljeroth Adelsohn kan ju bidra lite grann av sina besparingar om hon nu tycker att just Operan varit på undantag så länge (minns mitt samtal med henne "Du skulle se hur deras arbetsmiljö är, stackars musiker..." Hej Lena, jag har grymt många vänner som inte ens har en arbetsplats. Tänk om de skulle ta och byta med dina kammarkörer, dina Opera-barytons och flöjtblåsare? Jag tror att det skulle räcka för att få dem att le igen...)
2) Sänk skatterna för kulturarbetare och konstnärer som tjänar under... ja, kanske 200 000 kr/år.
3) Skapa ett etableringsstöd för oss som inte vill leva på bidrag och välvilja från staten. Ge oss ett "starta-egen-teater-bidrag" på ca 500 000 kr i ett par år så ska ni se hur jävla produktiva och engagerade vi faktiskt är. Och oj, dessutom skulle en massa trashiga skådespelare och rödvinsdoftande kulturkoftor få jobb och börja betala skatt till den gudomliga Anders Borg-staten.
4) Se för fan till att företagen får ngn form av skattelättnad om de väljer att sponsra/anslå pengar till fria grupper/fria konstnärer. Seriöst alltså, hur fan ska vi annars klara oss? Var finns de förmögna godhjärtade människorna i det här landet? Finns ni inte?

"Den goda människan i Sezuan" - befinner vi oss i mitten av första akten nu eller? När ska vi sjunga för Farfar och när kommer gudarna? Eller har vi gått helt fel håll, kommit vilse och hamnat på samma ställe som Josef K?

M

Repstart!

2008-09-14T07:26:00.003+02:00

Då är vi igång igen. Audition är över, ensemblen är samlad, kollationeringen gick bra. Idag sätter vi igång repetitionerna, med en genomlysning av texten och karaktärerna.

"Leif" är kanske något av det svåraste i textväg jag har jobbat med. Texten är hårt knuten till temat; den lämnar inte över mer poesi än precis nödvändigt och figurerna känns mycket nära verkligheten. Vi har ett par svåra stycken i den, som behöver arbetas ordentligt med, men jag är övertygad om att de skådespelare detta gäller kommer klara det galant.
Handlingen är aktuell; det är ett samtida kriminaldrama, om vi nu behöver en genrebetämmelse att luta oss mot...

Nej, "Leif" är inte Galenskaparnas historia. Kanske så långt ifrån man kan komma faktiskt...
"Leif" handlar om verklighetens offer för narkotikan. Att det faktiskt inte är narkotikan som dödar - här ställer vi samhället till svars för de förluster av liv som sker.

Under en period nu, fram till premiären, kommer skådespelarna ha möjlighet att blogga om repetitioner och allt de upplever under processen. Därför hoppas jag att ni som följer denna blogg fortsätter med det hela hösten, och om ni vill får ni ju gärna kommentera det som sker under processen. Vänliga kommentarer emottas tacksamt :-)

PICKNICK i Täby....

Så, vi fick skjuts med Oscar (tack käre gud för honom) till Täby i fredags för att se föreställningen "Picknick på ett slagfält".
När Saga var liten brukade hon säga att när man dör då hamnar man i
1) himlen
2) Nangijala
3) Täby

Vi dog inte, vi hade jätteroligt! Det är en söt historia, en kort en, med fantastisk text och en stor spelglädje bland skådespelarna. Det är bra. Vissa frågor har jag ju lyckats samla på mig under helgen; bl.a. Varför sprang Pappan ut i publiken på sin imaginära häst, och bröt upp rummet, när hela stycket spelades innanför cirkeln av sandsäckar? Det var ett intressant grepp och överraskade oss mycket - men varför?
Jag är glad att jag kom ut och såg den. Oscar har sköna ambitioner med sitt arbete och jag ser fram mot att samarbeta med honom längre fram då vi får äran att engagera honom som regiassistent för "Boule de Suif".

Ha nu en schysst söndag. Själv ska jag in i mörka replokalen och får vänta tills imorgon på solens strålar.
Väl mött!
M

Timbro & kultur

2008-09-12T11:03:00.003+02:00

Fördömt också! Ännu en fördom bruten, krossad och övergiven...

Med fjärilar i magtrakten och lätta sura uppstötningar gick jag då till vad jag trodde skulle vara en dissning i första klass - mötet med Erik Zsiga på Timbro...
Jag, som gammal anarkist och rödvinsvänsterkulturkofta, skulle träffa motparten med stort M (jaha, nu blir väl någon upprörd över det också), en kulturpolitiskt intresserad nyliberal på Timbro, som redan använt mina aktioner i ett slag mot kulturvänstern i ett debattinlägg i DN häromveckan.
Alla fördomar hänger samman med rädslor (se mitt förra inlägg) och okunskap, vilket jag absolut har för väldigt många saker och personer... Och jag gör som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta och som Ronja i Ronja Rövardotter: vissa saker måste man helt enkelt göra annars är man bara en liten skit och enda sättet att veta, verkligen veta, vad som händer om man hoppar över Helvetesgapet är att faktiskt hoppa över.

Så jag gjorde det. Jag hoppade och kom över!

Jag tror att Erik Zsiga har en god tanke. Jag tror att vi behöver fler ifrågasättande tänkare som får utrymme i media och bland konstnärerna. Vi måste ge dessa människor en chans, det är helt klart. Inte så att jag har kastat mig så långt högerut att jag tror att Timbro är den enda sanningen, men jag tror att vi måste försöka våga mötas och se både skillnader som likheter i den väg vi vill gå och det mål vi ska till.

Nu ska jag jaga fatt på Johan Stael von Holstein och se hur han tänker - nu är han ju fri igen från statens krampaktiga tillstånd! Bra.

Tog en sväng om Kutlurförvaltningen i går em. Det var inte kul. Dit vill jag inte gå igen. Där förekom en seriös, men snygg det måste medges, dissning i Grand Cru-klass.
Nä, jag tror vi skiter i dem. Jag vill inte bli bunden från topp till tå i all evighet. Jag väljer själv vilka nät jag vill ingå i. Så e're me' den saken.
M

Rädslor & etableringsstöd

2008-09-10T13:26:00.003+02:00

Jag har bestämt mig - jag ska inte klaga mer. Istället ska jag lägga fram förslag på förändringar man skulle kunna göra. Kanske blir det lite mer konkret då?

Första förslaget är - ETABLERINGSSTÖD till konstnärer och kulturellt utövande!
Varför finns inget etableringsstöd för nya fria grupper inom kulturlivet? Det finns ju för andra branscher inom näringslivet, vården och övriga grupper, t.ex. nya uppfinnare etc.

Teater Olydig vill ju skapa ett scenkonstcentrum på Stora Essingen, där det ska finnas plats för unga som gamla scenkonstnärer, ett scenkonstbibliotek och möjlighet för lokala konstnärer m.fl. att ställa ut. Vi vill också samla fler fria grupper inom detta projekt - kanske behöver man låna/hyra en scen för repetitioner, kanske vill man redigera ljud för en film/föreställning - då ska vi öppna våra dörrar och säga: Välkommen, här får du plats!

Om vi kunde få ett etableringsstöd för denna idé är jag övertygad om att vi kommer kunna locka både sponsorer och privata investerare till att bidra till verksamheten.

Och det är ju just detta som Alliansen vill - att kulturen och konsten ska jämställas med övriga aktörer inom näringslivet och "marknaden". Så, varför inte skapa förutsättningar för detta? Varför inte se till att vi som nu finns på den s.k. marknaden får möjligheter att dra in pengar, anställa andra konstnärer till våra projekt, betala skatter osv osv?
Dessutom är vi då inga "parasiter" längre - då har vi ju själva möjlighet att få löner som vi kan skatta på, eller konsumera för...

VAD ÄR PROBLEMET?!!!
Kan inte ngn förklara för mig, för jag begriper inte... sorry för denna lilla okunnighet :-)
M

Im-perfekt och Konstnär med hybris var det va?

2008-09-08T08:43:00.004+02:00

Svar till en "Anna" med anledning av hennes upprördhet rörande mitt brev till kulturministern och antagligen vår manifestation "Inled kulturstopp - nu!":

Först och främst vill jag säga att jag är glad att du engagerat dig så pass att du orkar ifrågasätta. Det är ovanligt, måste jag säga. Bra. Att ifrågasätta är grunden till all olydighet; att vända på begreppen gör oss alla tydligare.

Nu till dina frågor/tankar:

Min avsikt är inte att "pissa på" alla som jobbar med sk vanliga jobb. Jag är faktiskt full av beundran för dessa miljoner människor som klarar av att gå till jobbet, oavsett art, 40 timmar i veckan år ut och år in. Det är jag, eftersom jag själv aldrig klarat av att göra det mer än i korta stunder. Innan jag fick min första anställning inom teaterbiten klarade jag av max 6 månader på samma ställe. När jag efter 5 månaders provanställning på ett café på Arlanda (bodde i Märsta då) blev erbjuden fast anställning på heltid, lämnade jag in min avskedsansökan omedelbart. Jag vill inte fastna någonstans där syftet med mitt jobb syns meningslöst - för mig enbart. För någon annan är det kanske inte det och det är just detta som är fantastiskt! Att vi alla är så olika på så många sätt. Jag vill inte att "staten" försörjer mig, om du med detta menar bidrag till kulturella ändamål, jag vill (tro det eller ej) faktiskt vara helt självförsörjande - utan att lígga någon till last.

När det gäller mina egna barn och huruvida de går på dagis/skola eller ej så är det på det här viset:

Ja, barnen är i kommunal omsorg och när jag/vi repeterar (kvällar o helger) så är de med vid repetitionerna. Jag/vi (min make är också involverad i detta) har alltid kånkat omkring på dem, i tid och otid, för att kunna ta ansvaret för dem och inte överlåta det på andra. Detta är förutsättningen för att vi ska göra Teater Olydig. Dagtid är de på dagis eller i skola och jag förutsätter att den personal som arbetar med dem gillar och trivs med sitt jobb. Om personalen inte gör det bör de byta arbetsplats eller yrkesinriktning. När det gäller min egen läckande WC så sköter faktiskt jag det själv också. Jag är inte intresserad av att ha hantverkare eller annat folk som jag inte känner hemma hos mig, så jag tar det ansvaret också. Jag springer inte iväg och ropar: Hjälp mig! Min toa läcker och jag har tummen mitt i handen!

Min kreativa process tar jag ansvar för, fullt ut, med allt vad det innebär och med alla den påverkar. I regel gör jag 50-80 timmar varje vecka med Teater Olydig. Det kan vara allt från repetitioner till administration och olika möten med folk (Skuggutredningen, möte med tankesmedjan Timbro, skådespelarsamtal osv). Jag bygger och målar scenografi, marknadsför kommande projekt, engagerar volontärer, skapar förutsättningar för nya kontakter och arrangerar festivaler där jag själv sminkar barnen gratis, eftersom jag tycker att jag kan bjuda på det. Jag söker stipendier från många olika håll, dels för att vi inte vill "ligga skattebetalarna till last" rörande kulturbidrag från stat eller kommun och dels eftersom det är troligare att få stöd för en sak/ett projekt, än för en kontinuerlig verksamhet. Jag arbetar oupphörligen och har inte haft semester på fyra år. Lögn: i helgen gjorde vi en 12-timmarskryssning till Åland med barnen för att de skulle göra ngt annat än att spela PS2 eller datorspel.
Vi ville umgås, okej? WOW!

Det enda trista i allt detta är att jag jobbar med teatern helt obetalt. När gör du något obetalt jobb? När tar du chansen att bjussa barn och föräldrar på en festival, där bara förabetet har inneburit mer än 100 timmars arbete? För att inte tala om vad det kostat i rena pengar?

Det känns mest som om du, Anna, är upprörd av den enkla anledningen att jag vill och utför något som du aldrig skulle klara av eftersom du är inkörd i "hur det ska vara" och inte i "hur det skulle kunna vara". Detta är faktiskt ditt problem, inte mitt, men eftersom du ville kommunciera så finns jag här och gör det. Hoppas du återvänder - troligast är väl att du inte gör det utan bara använde mitt inlägg för att kräkas lite borgliga attityder... Jag hoppas jag har fel på den punkten. Hur mycket jobbar du? När tog du semester sist och var åkte ni/du?

Jag är inte perfekt. Im-perfekt, hade man faktiskt kunnat säga. Är du perfekt? Har du allt under kontroll? Du har inga brister, eller hur?

Själv erkänner jag följande: ja, jag är barnslig ibland, och ja, jag har inte alltid full koll och nej, jag är inte alltid en sympatisk människa. Men det är inte min uppgift att vara allt det du uppenbarligen är. Det klarar ju du själv alldeles på egen hand och fortsätt för all del med det.
Jag har en dröm som jag verkligen tänker försöka uppfylla och i den drömmen finns det inte plats för att vara något annat än det jag är - då vore jag falsk och hemsk. Och det är jag inte. Jag står alltid för den jag är, det jag gör och jag tar smällarna i turordning. Eller är det så att om jag hade varit Lars Norén eller August Strindberg då hade jag fått vara allt detta och mer därtill? Är det månne för att jag är kvinna som du, Anna, vänder dig mot mitt "barnsliga" resonemang och mitt"osympatiska" beteende?

Och dessutom: jag jobbar för pengar också. Jag tar statistjobb eller reklamjobb, jag skriver och försöker få in mina "alster" i tidningar som betalar för dem. Jag gör allt vad jag kan för att dra mitt strå till stacken och du verkar tro att jag varken vill eller försöker "göra rätt för mig". Det gör faktiskt ont när folk har såna tankar och förutfattade meningar om mig och det arbete jag utför, som trots allt inte saknar betydelse. Fråga vår publik, då får du bästa svaren.

Anna, om du har ett jobb du inte vill ha, om du lever ett liv du inte vill leva, om du gör saker som går på tvärs emot det du är - varför fortsätter du? För pengar? För karriären? För dina barn?
Om du verkligen ville ha en förändring i ditt eget liv så fixa det då! Och vill du inte, utan trivs som det är, då är jag glad för din skull.
Anna, jag hoppas också att det ska gå bra för mig och för Teater Olydig. Att vi inte "ska ligga samhället till last" och att vi ska få mycket publik - men min avsikt är inte att skada eller "pissa" på någon. Helst skulle jag driva TOK med egna medel - jag är ledsen men det kan jag inte. Jag har inget gammalt arv att vänta mig, jag är inte född med silversked i mun och jag heter inte Skarsgård i efternamn...

Det verkar vara en allmän analys att konstnärer bara är skit och ingenting (ungefär som knarkare va?) och att vi som utövar konstnärskapet bara är ute efter att leva på allmosor. Det är hur fel som helst! Ingen som jag känner trivs med att leva på a-kassa, försörjningsstöd eller svarta pengar - bland konstnärerna räknat. De andra kan jag inte uttala mig om. Jag vill inte heller leva på "skattebetalarna" - men om alla skattebetalare istället för att köpa dyra jävla platt-tv:s eller senaste Wii-spelet varje månad, valde att lägga ytterligare 150-250 kr/månad av sina löner på konst och kultur, då skulle kulturbudgeten öka till det dubbla. Då skulle vi kunna göra satsningar inte bara på institutioner, Bergmans minne och Abbamuseum - utan också kunna lägga en ordentlig skopa pengar till att utveckla konsten inom skolan och barnomsorgen, vi skulle kunna få de fria grupperna att anställa delvis arbetslösa skådespelare och satsa ännu mer på en fungerande fritid för både ungdomar och vuxna. Kanske kunde man också se till att dra ner biljettpriserna, så att fler fick möjlighet att se teater, dans och annat inom scenkonstområdet. Eller lägg ner Af och dess huvudkumpan AMS och fördela om de katastofala kostnaderna till konstområdet istället.

Ja, Anna, det finns så mycket vi kan göra både du och jag, problemet är väl att jag aldrig mer kommer höra av dig, nu när vi kräkts på och över varandra så här helt offentligt...

I alla fall så är det på detta vis att Teater Skratt haft premiär i helgen på Ung Teater i Täby, och de sätter upp "Picknick på slagfältet" ca 30 minuter lång förställning. Jag vet inte alls hur den är eller så, men vi kommer försöka att se den tillhelgen som kommer och eftersom regissören Oscar Solberger nätverkar med oss vill vi slå ett extra slag för denna produktion. Försök att gå och se den allesammans, ni som kan och vill!

Kanske allt å lite till...

2008-09-04T10:39:00.004+02:00

Jodå, jag har läst HELA Noréns dagbok. Började den 2/5 och var klar den 24/5, från pärm till pärm. Ja, den innehåller mina egna anteckningar - i marginalerna. Understrukna är vissa partier. Och ja, jag skrev ett litet brev till honom - som jag heller inte fick svar på... Det är väl okej. Detvar ju upp till Lars att besvara och han valde väl att inte göra det. Han är en fri människa.
Jodå, jag har läst HELA Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogginlägg om kärleken, lusten och passionen. Det är intressant, mycket. Och faktum är att jag håller med dem, även om jag motsätter mig passionerat våld om våldet inte är en lek mellan vuxna frivilligt inblandade individer.
Jodå, jag är den fria och självständiga kvinnan som avbröt självaste kulturministern vid en debatt på Stadsteatern i Stockholm hösten 2007, med orden "Bra konst skapas bäst i ett klimat utan motprestation" för att därefter, fortfarande fri i min tanke och handling, lämna lokalen.

Orsak till detta handlande? Eftersom det alltid åläggs oss konstnärer att komma med prestation-motprestation, så måste vår självbild och vår sociala ställning som konstnärer uppskattas till en högre nivå än den nivå våra s.k. folkvalda politiker lagt oss på. Vi är bättre än ni tror! Vi presterar mer än ni någonsin kan föreställa er! Även om vi bara sitter på en bänk under en japansk lönn i Humlegården och stirrar tomt framför oss så pågår den kreativa processen inom oss - och ni kan aldrig ana att det under ytan växer en historia som tål att berättas kanske inom formen av teater eller dans eller installation eller bild eller...

Varför är ni så upprörda - är ni okunniga? Förstår ni helt enkelt inte? Vad är det ni har missat i vår civilisations utveckling? Tror ni politiker och kulturkonsumenter att vi är till för er enbart och exklusivt? Att ni har något slags patent på vad slags konst man får, eller inte får, göra? Har ni något slags patent på vad vi får tycka, uttrycka och ge bilder av? Tror ni att ni äger Konstnären?

Om så är, så är ni mycket illa ute. Då luktar det Stalin, Hitler och ja kulturborgarrådet, till och med Castro, om er.

All konst ska uppvärderas! Konstnärens arbete bör jämställas med läkare, präster, psykologers arbete! Konst och kultur är olika saker, det är dags att börja se skillnaderna!
Jag manar samtliga konstnärer i Sverige till manifestationen "Kulturstopp - nu!" av den enkla anledningen att vi är värda ett bättre konstnärsskap! Ta makten i era egna händer innan era konstnärliga visioner stympas!

Väl mött!
M

Svar på tal

2008-08-27T15:40:00.004+02:00

Läser med intresse de kommentarer o den respons jag fått på mitt upprop i SvD och på en del bloggar (och här) under veckan... Inte visste jag att ett "kulturstopp" väckte så mycket ilska :-) Det glädjer mig verkligen. Bra att folk reagerar och blir upprörda, i stil med ngn som skrev: "Jag vill inte betala dyra teaterbiljetter och sedan lämnar skådespelarna scenen för att de inte får tillräckligt i anslag" Jag måste medge att jag redigerat lite i det här citatet och uttalandet eftersom det var dåligt skrivet, men jag förstår tanken. Det är precis så jag vill att publiken reagerar. "Skrattar så man kiknar..." Och gissa vad? Den som skrattar först brukar också vara den som sätter kaffet i halsen... Skratta på du; när dagen är slut får vi välan se vem som skrattar högst.
Vi har vårt på det torra, parasiter eller ej, OCH dessutom står vi raka när det blåser kring oss.
Märk väl att vi inte har några som helst problem med att gå ut med namn och bild - något som våra kritiker dock inte klarar av...
Då kan man börja undra om kritiken är att ta på allvar, eller om den bara är ett absurt inslag i den debatt som vi tack o lov så väl behöver. Roligt är iaf att man läser bloggtexten o blir jävligt upprörd. Då lyckades vi peta ngn i ögat iaf. Det är bra.

M

INLED KULTURSTOPP - NU!

2008-08-25T22:11:00.005+02:00

Maning till samtliga Sveriges kulturarbetare:

Med anledning av den situation som råder för Sveriges alla konstnärer uppmanar Teater Olydig Kulturproduktion samtliga kulturarbetare att genomföra små ”kulturstopp” här och där under sina produktioner, utställningar, föreställningar, utbildningar, romanskriverier eller andra kulturellt förekommande verksamheter. Din aktion bör vara offentlig och meddelas både media, politiker och publik. Dock bör manifestationen i sig överraska mottagaren, så gå inte händelserna i förväg…
Manifestationerna ska leda till uppmärksamhet i media och bland konsumenter och ju fler som uppmärksammar maningen ibland oss konstnärligt utövande, desto större är chanserna att detta så sker.
Vi ber er därför allra ödmjukast att ta till vara på detta tillfälle och följa vår maning:

INLED KULTURSTOPP – NU!
LÅT OSS ÖVERLEVA PÅ VÅR KONST!

Lördagen den 23e augusti 2008 under Orkanfesten i Stockholm, inleddes, från ytterligare ett perspektiv av tingens ordning, en manifestation för rätten till att överleva på sitt konstnärliga utövande. Vi manar alla andra konstnärer att fortsätta vår manifestation!

Några exempel på olika kulturstopp som man kan genomföra:
- Under pågående föreställning, och naturligtvis genom ett enhälligt beslut mellan ensemble och produktion, lämna scenrummet/sätta sig ned osv. under en egen bestämd tid och samtidigt meddela publiken om varför detta sker. I möjligaste mån bör publiken inte lämna salongen under aktionen.
- Under pågående utställning av konst, och naturligtvis genom ett enhälligt beslut mellan konstnär och gallerist, ta ner tavlor, packa undan skulpturer, vända fotografier inåt osv. och samtidigt meddela betraktarna om varför detta sker. Besökarna bör inte lämna under aktionen. Be dem slå sig ner en stund.
- Att alltid meddela media om denna aktion för att väcka deras intresse, men även lokala kulturpolitiker och andra i ditt nätverk. Detta gynnar aktionen och skapar reaktion kulturpolitiskt.

Vilka frågor ställer vi oss själva och vår publik då när ett kulturstopp sker? Varför "Kulturstopp"?
När vi genomförde denna första aktion och vi berättade om de förutsättningar vi driver Teater Olydig under och varför vi anser att vi är värda att få löner för vårt arbete inom teaterkonsten, märkte vi hos publiken ett starkt intresse av att veta mera. Några röster ur publiken talade efteråt med oss om att situationen för scenkonstnärer är näst intill ohållbar och de uttryckte en stark vilja av att stödja dessa kommande aktioner.

Då scenen stod tom lämnade en del av publiken platsen, då en tom scen talar ett mycket tydligt språk.

För oss scenkonstnärer är bilden av en tom teater, en nedlagd scen, som ett hugg i hjärtat. När vår publik i avsaknad av levande scener, fyllda av alla former av scenkonster, glömmer och förtränger sina behov av scenkonst och istället skapar bilder av tyngd och svårighet och att ”man ska vara intellektuell för att förstå scenkonst” – då brister våra hjärtan.
När vår kulturminister själv ursäktar finansministerns konsekventa vägran att ta kulturekonomiska frågor på allvar med orden ”Anders Borg roas inte av kulturfrågor” är det inte bara pinsamt men även skrämmande enfaldigt.
Det är i dessa situationer Konstnären behövs. Det är nu Konstnären ska resa sig upp och tala om det som sker. Det är nu Konstnären ska resa sig och mana människan till aktsamhet och påminna om att utan kultur stannar civilisationen.
Lydiga människor skapar diktaturer, olydiga människor skapar demokratier.
Låt oss använda vår rättighet att uttrycka oss och kräva att få överleva på vår konst!

Vi avslutar vår maning om KULTURSTOPP – NU! med orden av den ryske poeten och scenkonstnären Vladimir Majakovskij, ur ”Ett moln i byxor”:

”Man kan inte hoppa från ett hjärta som brinner!”

(länk till intressant artikel nedan)http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1607957.svd#articlecomments

Underbart är kort...

2008-08-25T10:01:00.009+02:00

Nu är vår Orkanfest över, med ett överraskande gott resultat! Ungefär 500 personer besökte festivalen på Essingetorget, några stannade på plats hela dagen (10 timmar!) andra kom, gick och kom tillbaka. Tack ni underbara människor som kom till oss - ni bidrog med er närvaro till ett mycket lyckat event. Hoppas vi ses mer i höst.

Teater Olydig vill passa på att i offentlighetens ljus tacka alla artister som ställt upp helt gratis och framfört både stora och små nummer/scener/gig.
Följande konstellationer deltog på scenen:

Teater Tindra
Paula Fuenzalida, koreograf
Teater Skratt
Joséphine Wistedt, fysisk teater
David, sing and songwriter på Öppen Scen
Paul, scenkonstnär på Öppen Scen
Maggan Hammar, 3-faldig Poetry Slam mästare
Loulou, jazzinspirerat tjejband (på bilden ovanför)
Tribute
Oscar Solberger, Eva Häggmark, Johan Ranner, Ola Nygren, Karl-Axel Björnberg och Binyam Haile - underbara ståuppare (extra tack till Tomas Bonderud som ordnat fram dem!)
Teater Olydig - bjöd inte bara på Teaterpromenad, men gav även en enaktare på temat HBTQ
Per Enqvist band
Enfant Terrible - Teater Olydigs musikkollektiv

Totalt sett deltog 43 scenkonstnärer i olika konstellationer under Orkanfesten, och var och en av er bjöd oss åskådare på en underbar och härlig kompott av scenkonst. Stort tack!

Vi vill också tacka våra sponsorer som möjliggjorde denna Orkan:
SE puts & murning som stod för scen och bygge av densamma
BRF Essingeslätten 7, för strömtillförsel
OMBY hjälpte oss hyra kabelage

Och sist, men inte minst, tack till de frivilla individer som ställde upp med bärande, barnpassning, humöruppehållare mm: Lajla Stenström, Leif Karlsson, Linn Logrell Renkaitis och Ewa Felicetti - utan er, ingenting!

Ni andra som av olika orsaker inte kom till oss missade något mycket viktigt, men det är ert problem - inte vårt.

Teater Olydig lovar med full kraft att fortsätta kampen för rättvisa även på kulturområdet och för möjligheterna att kunna ta ut lön för det arbete vi konstnärer faktiskt gör. Att inte ge oss löner är oförskämt och vedervärdigt - utan kultur dör civilisationen! Men skyll er själva då, gå under bara. Själv kommer jag att fortsätta mitt enträgna arbete, det ska ni få se...

Ha nu en underbar september och njut av livet!
M

Uj, uj, uj - vilken sommar!

2008-08-19T13:33:00.002+02:00

Shit, jag är alldeles slut. Denna sommar har varit aktiv. Mycket.
Vi körde "Klassfiende goes HBTQ" på EuroPride 2008 och det var så himla bra arrat att jag inte kan göra annat än att ta av mig hatten och buga mig djupt inför Riksteaterns otroligt kompetenta Joakim Rindå och Marzena Baranowska. Underbara människor med totalkoll!
Det gillar vi.

Nu är det snart dags att fira upp ridån för vår festival här på Stora Essingen - ORKAN-festen - som vi valt att kalla den. Namnet härrör sig från den tid då det faktiskt fanns oberoende små biografer kvar i Sverige och en utav dessa låg på Stora Essingen: Biografen Orkan. Det är den lokalen vi är ute efter... En underbar plats som bara står och skriker efter en verksamhet som gör lokalen rättvisa... Precis som resten av Essingeborna gör när det gäller scenkonst.

Lördag 23e augusti kl. 12-22 kommer vi att arrangera en endagsfestival för scenkonsterna och vi har inte mindre än 14 stycken olika konstellationer av scenkonstnärer som uppträder. Inom loppet av tio timmar scenkonst kommer vi att få uppleva estradpoeter, teatergrupper, stand-up komiker, dansare och musiker. Bland de som uppträder nämns Maggan Hammar (3-faldig mästare i Poetry Slam) och Per Enkvist band, f.d. Le Coq-eleven Joséphine Wistedt framför ett fysiskt teaternummer och den helt galna duon Tribute framför mycket märklig musik...
Vi har också en Öppen Scen om ngn i publiken skulle få för sig att själv utöva lite scenkonst. Om ingen går upp måste vi tyvärr hota med att alla får lyssna på Daniel Nilsson, Teater Olydigs underbara teknikansvarige skåning, när han improviserat framför ett stycke för träblås i bara en enda ton. I 30 minuter...
Inför ORKAN-festen har vi även satt ihop en exklusiv Teaterpromenad utmed vattnet (i Broparken) med scener ur Teater Olydigs repertoar (2006-2008) som pågår mellan kl. 14-15 och dit får alla vuxna personer gå, men inte barnen... Dom stannar på torget och gör teater tillsammans med Malin, Linn och lite annat folk. Dessutom ger vi "Klassfiende goes HBTQ" på scenen på torget i slutet av kvällen.
ALLT DETTA ÄR GRATIS!!! Inte nästan gratis, utan helt jävla jättegratis! Är det inte fantastiskt, så säg?

Nåväl, detta om detta...

Vi har också gått på Nätverksträff och haft en del annat för oss under sommaren. Bl.a. söker vi nu lite nytt blod i gruppen och för att få en roll bör man höra av sig till oss inför en audition i slutet av månaden. Kolla hemsidan!

Vi som nu är aktiva inom Teater Olydigs ensemble är följande personer:
Malin Westberg, konstnärlig ledare
Nicklas Westberg, musiker och skådespelare
Daniel Nilsson, teknik och musik
Charlotte Annas, skådespelare
Anneli Bexelius, skådespelare

Övriga aktiva inom TOK:

Saga Westberg, skådespelare
Richard Stjärnborg, skådespelare
Tobias Bexelius, skådespelare
Åsa Älmeby Thorne, skådespelare
Joséphine Wistedt, skådespelare
Helena Lindvall, skådespelare
Ragnar Nordqvist, skådespelare

Imorgon är det dags för Skuggutredningen på Paradiso2, med tillhörande debatt, och det ska bli mkt intressant att delta i. Vi väntar med spänning på detta tillfälle. Återkommer med kommentarer om det behövs.

Ha det gött så ses vi på Orkanen!

Scenkonstnärer sökes!

2008-07-06T10:48:00.002+02:00

Med ljus och lykta söker vi nu erfarna scenkonstnärer som vill ställa sig på vår scen den 23e augusti i ca 30 minuter och köra sin grej. Är du dansare, poet, sångare, komiker eller trasslar du in dig i plastfolie - alla är välkomna!
Arrangemanget ska leda till att skapa opinion för Stora Essingen ScenkonstCentrum och vi vill erbjuda publiken en bred variation av olika scenkonster - följ med oss på denna resa!
Ta kontakt med Nicke på mob: 0739-551153 för anmälan och info.

Varm välkommen!

Våga Vägra Barnteater!

2008-07-05T10:36:00.003+02:00

Innan du gått i taket av min rubrik vill jag bara medge en sak; barnteater är bland det viktigaste som finns. Teater skapad av barn, för barn, är en skatt. Ungar som får möjligheten att skapa blir medvetna människor. Barnteater ska alltid finnas. Okej? Är ni med nu?

MEN, fria grupper som tvingas spela barnteater för att få ta del av Sjöstedts kulturbonus borde genast tänka om! Är det värt det? Ska ni gå i ledband och låta politiker och tjänstemän diktera era villkor? Vad drev er att börja skapa teater?

Idag, lördag, slår jag upp en av våra lokaltidningar (Vårt Kungsholmen) och läser att i 1a vändan av kulturbonusen på 5,5 miljoner kronor har ca 300 000 kr gått till kulturföreningar/fria grupper på Kungsholmen. Bl.a. har Teater Scenario fått knappt 130 000 kr av dessa. I artikeln medger man att detta troligtvis beror på att man utökat sin verksamhet att även rymma barnteater (ovanpå bio, musikpalats, konstutställningar osv)... Och missförstå mig rätt nu - det är helt okej. Men varför?
Är det så att man måste rättfärdiga sin verksamhet med hjälp av att ge barnteaterföreställningar? Varför är det så orimligt svårt att få skapa teater förutsättningslöst? Jag vet, efter att ha lyssnat till några av dem som var med när det begav sig på det industrialiserade 70-talet, att barnteatern låg i sin linda och formligen exploderade när dåvarande politiker främjade teaterkonsten genom att ge alla fria grupper som "sysslade" med barnteater bidrag. Sverige skapade genom dessa bidrag en fantastisk barnteater i världsklass - medan man slog ut andra grupper som inte ville göra barnteater.

Teater Olydig vill inte göra barnteater. Inte för att få bidrag i alla fall. Om vi gör barnteater ska den vara viktig. Inte underhållning. Den ska betyda något och barnen ska uppleva samma känslor som när en vuxen ser våra vuxenföreställningar. Vi vill att barnen ska ta med sig något ut från salongen. En kunskap, en upplevelse, en känsla - och detta ska vara så starkt att det betyder något. Om vi inte kan åstadkomma detta så får det vara. Så enkelt är det.

Egentligen ger jag fullkomligen faan i vilken teater folk väljer att göra eller se - bara man inte säljer sig. Därför ber jag alla teaterskapare om bara en sak när ni ska ställa upp er kommande repertoar; gör det med hjärtat inte med hjärnan. Skit i pengarna, skit i att de (läs politikerna) lovar er guld och gröna skogar, skit i bonusar - allt detta kommer att slå tillbaka på er.
When the shit hit the...

Om TOK får in lite pengar på kommande gig kommer jag försöka övertala styrelsen att göra pins med texten: Våga Vägra Barnteater!
Och alla ni som läst detta vet då varför... Frihet åt konsten! Frihet åt konstnären!

Kärlek.
M

MIDSOMMAR

2008-06-19T09:34:00.009+02:00

Okej, nu är den sköna helgen äntligen här.
Den helgen då vi faktiskt lämnar stan,
med allt vad det innebär.

"Klassfiender" på Draken är nu avklarat - med ett gott konstnärligt resultat, dock var publiktillströmningen försvinnande liten... Inte vårt fel den här gången! :-)

Kommande gigs för TOK är Pride-festivalen, där vi än en gång ger oss på Williams text och bearbetar den för HBT-tematik... Det ska bli mkt intressant. Hoppas det blir mer folk där iaf.

Vi har oxå en förfrågan ute från ParadisoII-festivalen

på Unga Tur om att delta där men vi har ännu inte fått

klartecken, så vi väntar med spänning.

Dessutom slår vi ju ett slag för vår egen "Orkan-fest" som sker runt den 23e augusti på Stora Essingen. Den är tänkt att utgöra startskottet för SESC och vi ska förhoppningsvis kunna få många besökare som vill ta del (GRATIS) av vad vi och SESC kan erbjuda dem inom kort. Barn som vuxna är välkomna - det är scenkonst för alla, inte bara eliten!

I fredags höll vi vår årliga Olydig Fest i trädgården (3e året på raken!) - många kom och det blev en lång natt. Partyt blandades med en böjd tipsrunda i Olydighetens tecken och en installation av brinnande masker.

Teater Olydigs nyaste fasta ensemblemedlem hälsades välkommen: Anneli Bexelius - kanonkul att du är med oss i ur & skur!

Ha nu en kanontrevlig midsommar allesammans!

Vi ses & hörs!
M

Så skönt att ha fel!

2008-06-06T09:49:00.002+02:00

Det är ingen klubb för inbördes beundran! Alla får vara med. Sånt tycker jag om. Jag ttycker också om att få mina förutfattade meningar omkullkastade. Det är bra.
Kl 4 i dag är det möte på Tribunalen för Skuggutredningen. Bra. Vi ska dit. Roligt.
Ha nu en skön Nationaldag & ta gatan tillbaka!
M.

NYHETER!

2008-06-05T08:59:00.005+02:00

Oj vad saker kan förändras om man håller sig lite á jour...

Det som gör mig glad denna morgon är SVD's artikel om ett nytt närverk, en skuggutredning kring kulturarbetarnas situation. Dock verkar detta vara ytterligare en klubb för inbördes beundran där återigen endast de etablerade tydligen får plats. Orionteatern, Unga Klara och Tribunalen är initiativtagare till detta. Är det inte bättre att alla får vara med? Jag menar, vi har verkligen kraft och engagemang, vi är inte ointelligenta, vi gör professionell teater - varför kan inte Teater Olydig vara representerad i detta eminenta nätverk? Är det för att vi inte har en fast scen? Räknas vi inte då? Det är ju just dessa saker som vi vill vara delaktiga i. Det är just dessa samtal kring politiken som intresserar oss & kanske har vi något att tillföra i debatten. Vi har verkligen erfarenhet av att aldrig få ut pengar, att alltid hanka oss fram på småskutt här o där i verkligheten, att alltid stå vid sidan av de stora och ändå oförtrutet arbeta på för konsten i allmänhet och teaterkonsten i synnerhet. Vi vill vara delaktiga!

Annat nytt:

Draken, pratade jag om i förra inlägget, har ju som sagt ett antal KD-politiker engagerat sig i och en Åke tog kontakt med mig rörande en club för ungdomar under Sveriges matcher den 10e, 14e samt 18e juni på just Draken. Man vill få andra opinionsbildare att se vad man kan göra för ungdomarna genom att ordna ett ungdomscentrum på Draken. De vill att Teater Olydig ska göra ngt kulturellt inför matcherna... Så, vi har repat ihop "Klassfiender" av Nigel Williams (ur tjejperspektiv) - ett par scener bara - som vi ska köra vid dessa tre tillfällen. Gratis, så klart. Sedan har vi blivit tillfrågade om vi vill göra ngt på PRIDE - så vi gör samma pjäs fast ur HBT-perspektiv och gratis det med... Det blir ngt att bita i... OCH dessutom har vi fått förfrågan om vi vill köra ngt på PARADISO II (ingår i Stockholms kulturfestival) ute på Unga Tur i Kärrtorp, 4-24 augusti...
Vi har tackat ja till alla. På Paradiso hoppas vi kunna göra "Älskad av mamma" - om alla skådisar kan & vill. Det får vi iaf betalt för. 80% av biljettintäkterna.
Jag tror det är mycket viktigt för Teater Olydig att göra saker som står i motsats till varandra. Om vi ställer upp gratis för KD-politikers engagemang i tonårsfrågan, så måste vi naturligtvis ställa upp gratis för PRIDE. Det är en självklarhet.

Irritation uppstod inför helgen när vi satt med ansökningarna till Kulturrådet... För att kunna ansöka om stöd till, t.ex. löner, så måste man kunna betala löner... Men om man kan betala löner, varför ska man då ansöka om löner? Eller är det så att alla ljuger? Jag menar, när man sitter där o ska fylla i alla papper så drar man till med en lögn för att få ut pengarna?
Vi ljuger inte när vi ansöker om pengar. Vi talar sanning inom Teater Olydig. Vi har inte råd att betala löner till våra skådespelare & därför söker vi anslag till det. End of story.
Den dag vi har råd att betala - då behöver vi inga bidrag.

Jag har tre krav denna morgon:
1) Ta med Teater Olydig som samtalspartner vid skuggutredningen - BUMS! 0739-551153 når ni oss på, dygnet om...
2) Se över regelverket och bedömningskriterier inom alla statliga kulturinstanser, så att de förhåller sig till verkligheten.
3) Låt solen skina på dagen & regnet falla om natten...

Ha det skönt!
M

Ledig?

2008-05-27T11:52:00.005+02:00

BACK GROUND INFO:
Så är man igång igen. Jobbar dubbelt + familj. Samtidigt gör vi rätt för oss och går på det inspirerande Jobbtorget 2 ggr/vecka. Nej det var inte helt sant. Jag går inte dit. Jag söker jobb hemifrån och det går alldeles utmärkt. Fast alla andra verkar tvingas dit tisdagar och torsdagar, varje vecka... I princip söker jag fem jobb/dag från lappen i köket. Jag har fått ett. Som är betalt! Fantastiskt! Kvällsextra scenarbetare på Drottningholmsteatern. Suveränt. Föreställning varannan kväll, inget seriöst ansvar, schysst atmosfär och alltid något nytt att se. Perfekt för mig som är så otroligt rastlös. Trots det och pjäsarbetet jag utför tvingas vi till socialen för vår överlevnad. Nicklas jobbar faktiskt också. Vikarierar när vikarie behövs. Vi får ändå inte ihop det. Så missades det att ringa när man skulle ha varit på Jobbtorget en dag i maj och istället var och jobbade, och det blev "ogiltig frånvaro"... och detta leder direkt till att Försörjningsenheten ifrågasätter rätten till stöd för juni månad. Vilken arbetsgivare hotar med indragen månadslön om man försover sig en gång, eller missar ett möte vid ett tillfälle? Jag har aldrig råkat ut för det under hela mitt vuxna liv. Och jag har haft många jobb.
Men går man på socialen så lever man i marginalen (nåt jävla progguttryck från 70-talet. Sorry) och då har man inte samma värde som alla andra. Då är det kört. Och varför går vi på soc, om man kan få fråga? Jo, för att vi inte kan ta ut löner från Teater Olydig. Så enkelt är det. Då brister hela gruppen och det finns inget Teater Olydig mer. MEN - om det fanns ett verksamhetsstöd, ett rejält stipendie eller en god vän därute, så kanske allt skulle bli bra - för alla. Vi vill dra igång Stora Essingen ScenkonstCentrum i en underbar lokal på 400 kvm (gammal bio), där vi ska skapa ett rum för alla scenkonstarter och låta dem befrukta varandra.
www.teaterolydig.se/medici
Vi ska ge barn och ungdomar i området kring Kungsholmen och Essingeöarna en fristad för skapande. Krångligt? Nej, så här om vi kan få ett skapligt stöd från någon av de vi sökt stöd ifrån, då kan vi med teatern i första hand och all annan till buds stående scenkonst arbeta med barn, ungdomar, studenter, arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer osv för att alla dessa människor behöver få utvecklas och öka sin tolerans och vilja att förändra vår samtid till något positivt. Flummigt? Nej, det är ju precis vad t.ex. kd säger sig vilja med Projekt Draken.
Jag skrev till dem om oss och SESC; de var uppmuntrande men satsar ju allt på sitt projekt såklart, men hon lämnade iaf öppet för vidare dialog. Intressant. Bra att hon svarade. Det har Kulturministern fortfarande inte gjort...
Fick vi stöd skulle 4 av oss kunna anställas med omedelbar verkan och det skulle försvinna ytterligare arbetslösa i statistiken. Varför begriper inte våra politiker att vi skapar jobb och därmed mer skatteintäkter även fast vi är kulturarbetare? Jag slår ett slag för en Kulturarbetarlön som man får ta emot eller ansöka om efter att man har satsat, säg 5 år i direkt följd, på sin konstart. Abslout! Det är vi värda. Jepp, jepp. Ha en bra dag, hörru!
M

På benen igen!

2008-05-13T11:01:00.002+02:00

Nya projekt på gång... I kväll sätter vi igång repetitionerna av vår kort-version av "Dunderklumpen" och på fredag manifesterar vi för flersidighet inom narkotikadebatten!

Landstingshuset, Hantverkargatan 45, Stockholm
Fredag 16e maj kl. 09:00

Intressant är att man håller ett seminarie om sprututbytet på Landstingshuset i Stockholm på fredag och de som talar är främst motståndare till ett nationellt sprututbyte. Det är personer som valt att hålla en tenditiös forskning, att fejka forskningsresultat för att få sin tes besannad och personer som konsekvent hållt RNS m.fl. under armarna.
Vet ni, Birgitta Rydberg (fp) har ju dragit in Svenska Brukaföreningens anslag med motiveringen att de inte sysslar med hälsovård, men däremot ger hon gladeligen pengar till RNS med motiveringen att de har hälsovårdande underlag eftersom de är mot knark... Hon är jävligt underlig, tycker jag. Hon och socialborgarrådet Ulf Kristersson (kd) är första talare ut under detta seminarie...
Vad vi reagerar mot är just denna enkelspårighet i debatten. Varför tillåter Stockholm Läns Landsting att en konferens rörande sprututbytet genomförs av talare som alla är överrens? men det kanske inte är utrymme för debatt? Man kanske bara vill klappa varandra på axeln, komma ifrån jobbet/kontoret lite och samtidigt få ut full lön för dagen? Dessutom får man ju träffa de där trevliga kollegorna från fan-vet-var och det var ju så länge sedan! Och kanske media kommer och Rydberg med vänner får visa upp sina fula trynen i rutan... Nä, usch vad jag tar i. Så får man ju inte säga offentligt. Det kanske är personangrepp. Skäms!

Nu är det mycket som händer. Jag skriver väl mer en annan dag. Även fast ni är få som läser...

Resan är slut

2008-04-30T09:45:00.003+02:00

Så har vi då spelat sista föreställningen av "Älskad av mamma" med gott resultat konstnärligt och uruselt resultat ekonomiskt... Man undrar ju varför det alltid ska vara så här?

I går spelade vi klart. Utan en äkta Gandalf, för Gandalf hade blivit sjuk. Hur gör man då som regissör och projektansvarig? Det finns ju inga enkla svar på den frågan. Jag gör som alltid; den som fattar ett eget beslut att inte medverka under en föreställning får foten. Då är det nog. Den personen kan aldrig komma tillbaka till Teater Olydig, för hos oss finns det inget utrymme för sjukdomar. Jag fick gå in som ersättning... Det var intressant. Fortsättningsvis borde jag kanske alltid göra ett studiebesök på golvet för att påminnas om det enorma arbete skådespelarna gör. Fantastiskt väl utfört arbete allesammans! Vilket gäng!

Idag publicerades ytterligare en av mina debattartiklar på Lösarnas Fria Tidning: http://www.lasarnasfria.nu/artikel/8413

Kanske kan det vara något att bita i... Väl bekomme!
M

UPPROP för scenkonstens utövare!

2008-04-14T14:04:00.003+02:00

En revolution?

Tisdagen den 29e april kl. 12:00 kallar Teater Olydig till ett samtal mellan Sveriges alla scenkonstnärer. Vi vill belysa det faktum att vi från politikerhåll fortfarande anses vara en lägre stående art människor, att vi har oss själva att skylla när pengarna inte räcker och vi vill öppna ögonen för det arbete vi alla scenkonstnärer verkligen åstadkommer för samhället. Det vi gör är viktigt och måste få resurser, oavsett vilken politisk majoritet som styr. Vill du vara med och samtala, så kom till Pygméteatern på Vegagat. 17 i Stockholm. T-banan tar du till Odenplan.

Ingen föranmälan behövs, men hör gärna av er med ert intresse till info@teaterolydig.se så vi får en liten uppfattning om Pygméteatern räcker eller om vi måste ockupera Globen.

Varmt välkommen!

Premiärnerver

2008-04-06T00:30:00.002+02:00

Nu har vi gjort det! Igen! Äntligen, efter tre månaders stenhårt arbete har vi slutligen nått vägs ände och tagit oss fram till och igenom ännu en premiär.
Som vanligt är det hets in i det sista...

Här är senaste veckan:

Måndag: upp kl 07:00, barn till skola o dagis, därefter började den stora marknadsföringsdagen. Jag ringer media/press i 7 timmar i sträck. Pratar med alla. Och jag menar verkligen alla... Får några bra kontakter, men de flesta dissar - som vanligt.
Inget rep. VI har en repfri dag bara 4 dagar före premiär...
Jag går och lägger mig vid midnatt, när jag fått klart mina justeringar i programmet.
Tisdag: samma morgontid. Vi har den stora inflyttardagen idag. Klockan 13 är vi på plats med alla grejer och det är nu som det verkliga jobbet börjar. Nu ska allt klaffa. Och det gör det faktiskt - i princip. Vi repar på kvällen. Det blir sent. Barnen är med för vi har ju ingen barnvakt denna vecka... Vi är hemma runt midnatt och fikar te o mackor, innan vi faller ner i sängarna.
Onsdag: jaa, morgonrutinen är trist... Vi har samlingstid på 10, senast. Någon är ju sen som vanligt, men det är faktiskt okej. Vi dör inte av att missa en minut här eller där. Då får vi jobba in det o stanna kvar lite längre bara. Vad är tid egentligen? Idag hann vi med två genomdrag (om jag inte minns fel, det kanske var torsdagen...). Det är ljus och ljud och en jävla massa teknik och jag börjar få stora skälvan nu när jag inser att Daniel faktiskt ska till Norrland på audition för skolan och att han är borta BÅDe måndag o tisdag nästa vecka... Fan, det kommer gå åt pipsvängen det här... Somnar, fett utmattad, långt efter midnatt, vid 4-snåret när vi äntligen blivit klara med ljusrigg o programmering...
Torsdag: 3 timmar senare står jag på benen igen. Vingligt, men jag står iaf. Jaha, två dagar kvar och tekniken är inte klar. Men jag vet ju att både Daniel o David är högst kompetenta killar och de vet vad de gör (jag menar, hur svårt kan det va?) och jag får helt enkelt lita på dem. Hämtar barnen, jävligt stressad, på dagis o skola och inser att Saga har dramaklass som hon kommer att missa imorgon fredag eftersom vi har genrep kl 13. Fan vilken dålig förälder jag är när vi är i produktion... Ibland önskar jag att jag bara var vanlig, utan dessa skaparbehov! Men så får man ju inte säga högt, då kommer ävl ngn plikttrogen jävla soc-tjänsteman o hotar med barnavårdsnämnden... Det för övrigt en kompis mamma vid förra uppsättningen. Kommenterade med ett: Jaha, och ni har barnen med ser jag... vad säger barnavårdsnämnden om det?
Klockan 2 på natten sover jag djupt igen. Hur djupt kan man sova?
Fredag: Lämnar barnen hos mormor kl. 10 på morgonen, då är stressadrenalinet uppe i 180. Tar oss till Pygméteatern och Anette kommer vid halvett. Vi har publik, ett tiotal personer på plats. Alice Claesson från Nummer.se/Metro och jag tror att jag såg Jenny Aschenbrenner. Även Maria Bolme var där. Genrepet blir som genrep ska bli - långt, segt, smygande, nervigt... När vi är klara kastar vi oss till Ung Kulturdagarna i Hallunda, Riksteatern, där vi uthungrade beter oss som Teater Olydig och bara frågar efter var maten är och om man kan få röka inne... Klockan 19 har vi en 20-minutersföreställning för 150 personer! Kompakt och helt jävla underbart! Alla gav allt, som en reaktion naturligtvis på ett ganska pissigt genrep :-) Vi skiljs åt vid 21, rusiga och alldeles underbara allesammans. Åker till teatern o plockar lite med Nicklas o Daniel o snackar framtid. Jag och Nicklas jobbar vidare på programmet till klockan slår 4 på morgonen...
Lördag: Jag sov tillklockan 10! Rusade upp när mobillarmet ringde, kastade mig äver telefonen helt ovaken och styrde upp en avstängd mobil, kaffe och cigg. Rock'n roll-frukost som vanligt. Det var bara whiskeyn som saknades...
Samling på teatern kl 4, men jag är på plats redan vid 2. Eftermiddagen bara rusar på.
När kvällen kommer upptäcker jag att jag inte kissat sedan i förmiddags... Underligt att man bara kan stänga av alla behov så där. Nåväl, publiken strömmar till. Det blir varmt och trångt i foajén, Charlie kommer o tar över biljetteriet medan jag värmer upp skådespelarna. När vi öppnar salongsdörrarna kliver ett 50-tal personer in för att för första gången i sitt och vårat liv uppleva Anette Skåhlbergs "Älskad av mamma".

Gör det du med...

Tack allesammans för att ni funnits där hela vägen, att ni förstått vad detta har betytt för mig och för Teater Olydig. Ni är underbara hela högen. Puss!

Nu är det dags att nanna, för klocka 7 i morgonbitti ska jag upp igen för en work shop på UKD i Hallunda. God natt!

M.

Underbara, underbara Teater Tropos!

2008-03-28T17:07:00.003+01:00

När jag ska ge mig ut i cyberrymden och leta efter nya stackars mediaskribenter att jaga för att få publika ögon via deras radio, tv eller tidning faller mina egna ögon på en artikel i DN kultur. Och jag inser att detta är helt fantastiskt! Underbara Teater Tropos (för mig helt okända i detta läge) har fått in en debattartikel i dagens tidning.

"De kallar oss fria" heter den och här är länken:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=755708

Ni bara måste läsa. Därefter tänka. Därefter gråta. Och ställa er frågan: hur fria är vi?

Underbara, underbara Conny från Teater Tropos: du har satt en boll i rullning och tagit ett stort steg för scenkonstens utveckling.
Detta är allas vår vardag. Vi "fria" grupper, med eller utan "anslag".

När ni ändå är ute och rör er här i det obegränsade; läs gärna min artikel som handlar om samma sak...
http://www.lasarnasfria.nu/artikel/8331

Eller ännu hellre: köp för bövelen lite biljetter till "Älskad av mamma"!

M.

Hundägare. Konservatorer. Och en uppstoppad ödla...

2008-03-25T16:45:00.003+01:00

Hur galen kan man bli en tisdag efter påsk???

Är på väg, stillsamt för jag vill inte stressa bort livet, till Stockholms Konservator på Stora Essingen. Vi ska titta på en uppstoppad ödla för "Älskad av mamma". Jag ringde innan, skum kille svarar, men jag tänker att man kanske blir mumlig om man stoppar upp fåglar hela dagarna... Mumlig är nog det minsta man kan säga om den här killen...

Nåväl, jag tar båda ungarna med mig eftersom barnvakten är sjuk, och Nicke jobbar, och så går vi i samlad glad (vårkänslor) trupp den korta biten till konservatorn. Vi kliver in och hälsar på honom o hans polare (som passar på att gå) med orden "Ja, det var om ödlan..." Han nickar, ler lite och så plötsligt plingar hans dörrklocka till två, kanske tre gånger. Jag ber barnen flytta på sig, och ur tomma intet kommer konservator-snubbens galna hund rusande. Rakt mot barnen. Käften öppen, raggen rest och jag ser hur den där äckliga hunkäften sluter sig kring Sagas arm. Hon skriker till. Snubben harklar fram ngt slags kommando som jycken ännu inte lärt sig, eller misstolkar, för hundjäveln hugger en gång till!

ÅHHH! Om jag hade haft något tillhygge hade inte den där satans hunden levt nu. Så är det bara. Om jag hade varit ensam med bara Saga, hade jag nog dödat den jävla pestråttan.

Jag ringer snuten. Vad ska man annars göra? Knäcka snubbens ben slår ju bara tillbaka mot en själv, dessutom vill jag inte leka gangster. Jag är regissör, inte hundutplånare.

Snubben säger att vi ska dra. Hans hund gör som den vill, säger han. Skulle inte tro det. Detta var nog det sista den jävla byrackan ville, för om jag får som jag vill så avlivas jycken snarast möjligt. "Det är min lokal" säger snubben. "Det är mitt barns liv" säger jag. Eller, snarare skriker jag typ allt vad jag har. Den här killen kan gapa o gorma om sin jävla lokal så mkt han vill. Eftersom jag tänker kontakta fastighetsägaren i morgon kommer hans kontrakt att löpa ut. Jävligt snart.

Vilken sinnessjuk kille. Vilken absolut rubbad hund. Vilken total miss att tro att man ska kunna köpa en uppstoppad ödla i lugn och ro...

Jag tror inte det blir ngn ödla till föreställningen. Den rekvisitadetaljen känns inte så väldigt prioriterad just nu...

Ska man blogga på natten?

2008-03-22T11:01:00.004+01:00

Sitter här i köket, påskafton, och mitt på dagen. Barnen leker relativt stillsamt, än så länge. Tänkte på hur dumt det är att blogga på förmiddagen. Då har ingenting hänt ännu... Och skriva fler inlägg under ett dygn det får man väl inte göra? Det är väl inte effektivt nog med svenska mått mätt, kan jag tänka...

Igår fick jag en rolig nyhet. Jag har börjat skriva lite på LFT (Läsarnas fria tidning), bl.a. en artikel om kulturarbetarnas situation ur ett högst personligt perspektiv. Och det är så jag vill skriva. Jag vill visa upp det liva jag lever, hur jag lever och varför det är så. Läste en intervju med Paula McManus (dramatiker o regissör vid Teater Scenario) där hon beskriver hur hon skrev sin senaste pjäs: På blöjbergets topp. den var så personligt uttryckt att hon skar bort de bitar som låg för nära till en mer allmängiltig historia... Undrar om det stämmer?
Varför gjorde hon det? Är det inte mer intressant att berätta om ngt som tydligt har påverkat en och dessutom göra det i högst personliga ordalag? Kommer man inte närmare sanningen då, än om man väljer bort vissa delar för att det blir för "privat"? Skrämmande att censurera sig själv....
Hur som helst, nu verkar det som om LFT vill publicera min artikel och det är ju kanon! Tänk om jag får skriva mer för dem, eller ngn annan tidskrift?
Sökte faktiskt jobb på BANG här om dagen. Fast jag inte är helt rätt för dem... Visst måste man vara feminist om man ska jobba för dem? Och det är jag ju inte...

Nu är det reppaus tills på måndag. Jag är absad. Jävligt absad. Skickade ut ett pep talk mejl till alla skådisar häromkvällen. Något som de kunde fundera lite på under påsken.

Figurerna i föreställningen är följande:
GANDALF: en vetenskapsman, trollkarl och mästaren.
LILAC: en femme fatale gömd bakom lila hår, fodralklänning och en massa spackel.
PIPPI: hoppar hagar och räknar högt för att slippa se verkligheten.
STOR: vill inte vara stor, fast hon gömmer dockor i en portfölj samtidigt som hon är den enda som faktiskt kan läsa av Pojkens Väktare.
FAAN: slipar sina knivar och väntar på det rätta tillfället.
NEJLIKA: personifierar psykosen och smärtan. Hon är också friheten och hoppet som överger Pojken.

Därefter följer MAMMA och POJKEN, som faktiskt är de enda verkliga gestalterna i föreställningen.

Det ska bli så skönt att komma igång igen efter påsk. Saknar rörelsen framåt.
Glad påsk för övrigt!
M.

SvT på besök!

2008-03-20T14:55:00.002+01:00

De kom! Med kameraman och journalist kom SvT till vår repetition av "Älskad av mamma". Intressant. Hoppas de gör ett inslag.
Anette Skåhlberg på plats och hela gruppen. Vi körde "Drake-scenen" och det blev så snyggt, så snyggt.
Hur får man media intresserade? Någon som vet?
I bästa fall blir det två minuter i rutan, rikssändning. Näst bäst är väl lokaltv. Allra värst är att bli bortvald eftersom ngn annan totalt okänd konstnär har dött, och man nu vill uppmärksamma detta av dåligt samvete.
Är det inte så? Jag menar, de flesta konstnärer är ju helt okända för den stora massan och först efter sin död blir de erkända. Vad beror detta på?
Mitt svar är nog tyvärr att när dödsfallet inträffat o kommit till medias kännedom, då tycker man att man borde nog ha publicerat lite om den döde innan han/hon dog, men när det nu är som det är - då kan man kasta in lite info så här i efterhand...

Repetitioner

2008-03-19T10:27:00.002+01:00

... skulle ha sminkrepat i tisdags, men eftersom vi inte har några pengar kunde vi inte betala för oss och då uteblev vår maskör... Så är livet, hårt och orättvist, men har man inga pengar så har man inte...

Sen hörde Daniel av sig via mejl o gav ett tips på en snubbe som gjort sig en förmögenhet inom it o telecom branschen, och som dessutom har ett aktivt intresse för teater o modern konst. Jag skickade genast ett mejl med mecenatförfrågan... Vi får väl se hur det går...

För x antal veckor sedan skickade jag ett personligt brev till Lena Liljeroth Adelsohn där jag ingående beskrev situationen som kan uppstå om man beslutar sig för att utöva sin konstnärlighet - utan att ha rätt namn, rätt kontaktnät, rätt kompisar... Och gissa vad? Jag har fortfarande inte fått svar! Föga överraskande, eller hur?

men inte heller inom media är man intresserad av denna information... expressen, aftonbladet, dn, svd, stockholms fria - alla har de fått brevet och ingen, ABSOLUT INGEN har reagerat!

Pinsamt för dem. Mer vatten på min bittra kvarn...

Snart premiär

2008-03-18T15:00:00.002+01:00

Idag tjöt det till när jag insåg att vi har 18 dagar kvar till premiär och att helt plötsligt ska det vara någon slags jävla påsk emellan också... Man börjar tröttna på all denna ledighet sominfaller under våren.
Annars går det framåt - rent konstnärligt alltså. Alla har format sig, är på väg någonstans och har ett mål i sin gestaltning. Det är spännande allt det här. En alldeles outforskad yta någonstans långt inuti Pojkens "hjärnbarks vindlande korridorer"... Anette Skåhlberg, vår dramatiker, har ett unikt språk som skapar både möjligheter och omöjlgiheter. Ibland är det en film vi söker gestalta, ibland befinner vi oss högst upp på K2 och blickar ut över världen. Denna föreställning blir annorlunda, både i språk och kropp. Hoppas bara publiken hittar oss!
Må väl!

Att svälta ut konstnärer...

2008-03-14T09:54:00.003+01:00

Avslag igen... Konstnärsnämnden ger sig inte. Okej, okej, jag vet att deras uppgift inte är att vara ngn slags social inrättning, med ngt jävla rättviseperspektiv fram för sig. Jag vet att de ska fördela anslag utifrån vad de tror är kvalitativt god konst. Men kolla namnen här:

Skådespelaren Cecilia Nilsson, ordf.
Konstnärliga ledaren och VD:n Åsa Söderberg, vice ordf.
Konstnärliga ledaren och skribenten Danjel Andersson
Skådespelaren Anna Azcárate
Filmaren Reza Bagher
Regissören Karl Dunér
Filmaren Lena Einhorn
Filmproducenten Erik Hemmendorff
Skådespelaren Henric Holmberg
Fil. dr. Rikard Hoogland
Skådespelaren och regissören Fransesca Quartey
Dansaren Cecilia Roos

Vilka är det här som sitter och bestämmer om vem som är värd vad???

Dessa är personerna som beslutar om min framtid. Om min vår 2008, om antalet ärter på tallriken. De bestämmer vem som ska upp och vem som ska ner...
Och frågar du, så har de ju aldrig hört talas om Teater Olydig...

Så, låt oss se hur det ser ut egentligen för en konstnärsfamilj:
1) Inga fasta löner. Ett å annat vikariat. Summa per månad: ca 3 000 kr
2) Jobbar hur mkt som helst, dvs upp till 12 tim/dag, 6 dgr/vecka... oavlönat...
3) AF vägrar låta mig skriva in mig (kultur alltså) o då får vi heller inget sk försörjningsstöd... vanligt soc alltså.
4) Men vad fan, vi får ju iaf barnbidraget... Tjohej!

Och vem fan vill gå på soc?! Jag vill jobba! Med Teater Olydig. Jag vill ha lön, ut ungefär 10 000 kr/mån. Jag vill kunna gå med högt buret huvud och kunna se mig själv i spegeln och säga att "jag räcker till, jag är bra, jag är värd det här"

Okej, skit på er då. Jag får väl äta luft. Och gröt.

M.

Rapport Från De Osaligas Ängder - The Movie

2008-02-25T00:59:00.004+01:00