DAMP?

Så gick dagen, repetitioner och textinstudering. Iscensättandet av monologen "När Linn var här och telefonen ringde" går långsamt framåt. En massa motstånd i mig, rädslor (ligger texten FÖR nära?) och vardagligt skit som tar fokus ifrån arbetet. Tänk om vardagen ine fanns?

För somliga verkar den ha upphört helt och hållet. Det måste vara mycket skönt för dem, tycker jag. Somliga människor verkar vara så världsfrånvända att de inte ser hur otroligt mycket det lilla kan vara.

Som t.ex. Teater Brunnsgatan Fyras konstnärliga ledare, oj förlåt teaterdirektör var det ju (att jag aldrig lär mig...) - Martina Montelius...
Vars ena inlägg under debatten i förrgår liksom har ätit sig in i mig, och fått mig att fundera en hel del...

Kattpiss, vänner. Kattpiss var vad hon kallade de 2 miljoner kronor hon får i anslag av våra skattepengar. Kattpiss alltså.

Men, Martina Montelius, hur tänker DU nu, egentligen?

Jag har en teaterskaparväninna. Jag vet inte hur mycket fantastisk och underhållande och kommersiellt gångbar teater HON skulle kunna skapa för 2 miljoner kronor... Förmodligen mer än vad Brunnsgatan Fyra lyckas med.

Allt handlar om fördelning. VAR lägger vi pengarna? Löner? Hyror? Eller lägger vi dem där det behövs, dvs på verksamheten, på produktionerna?

Jag vill verkligen slå ett slag för samarbete här. Om, låt oss säga Teater Brunnsgatan Fyra, öronmärkte en liten del, säg 200 000 kr, av sitt skattefinansierade stöd till exempelvis Teater Olydig och Bouffonteatern, och lät våra två helt olika grupper repetera på icke utnyttjad tid, lät oss använda oss av dragkraften i Brunnsgatan vad gäller marknadsföringen etc etc - DÅ skulle Stockhoms kulturkonsumenter och politiker/tjänstemän se två helt seriösa frigrupper som tar storklivet framåt med ordning i finanserna! För vi vet att prioritera degen. Kattpisset alltså.

Vad skulle du göra för kreativt i ditt skapande om du fick 100 000 kattpisspengar?

Och, Martina Montelius med kollegor och meningsfränder, en liten utmaning till er: Vem av er vågar er på att söka stöd från kommunen/staten/landstinget, för ett samarbete (beskrivet ovan) mellan er och Teater Olydig samt Bouffonteatern? Låt oss två helt olika grupper få 10% av era anslag, låt oss få repa, marknadsföra och spela genom er scen, under ett års tid - sedan sätter vi oss ned och utvärderar samarbetet för att se vilket genomslag det blev. För jag tror på genomslag, både publikt och medialt. Vad tror du, Martina? Är detta en utmaning för dig?

Väl mött!

Hur fri är du?

Okej, runda två på Brunnsgatan Fyra...

Under första debatten, i februari, stod teaterdirektören (ja, hon gillar att kalla sig det) Martina Montelius' Jag i främsta rummet. Fokus låg på hur hon hade det konstnärligt och väldigt lite tid gick åt till att debattera vår samtida kulturpolitik - men det gjorde ingenting, ibland är det skönt med avkoppling och underhållning också...

Hur som helst, vid den första debatten efterfrågade Montelius de liberala gruppernas existens och menade mycket tydligt att vi inte fanns. Jag blev i vanlig ordning irriterad och kunde inte låta bli att informera om att vi faktiskt visst fanns. Då höjdes det på ögonbrynen både på scenen och i salongen, vill jag lova.

Det utvalda folket känner ju till oss, men vill inte känna vid oss - är en upplevelse jag ofta har i dessa sammanhang...

Montelius sa ungefär att "om en liberal teatergrupp kommer och vill sätta upp något här, så står dörren öppen". En vecka senare skickade jag en mejlförfrågan, svar anlände - kunde vi ha ett möte på Teater Brunnsgatan Fyra följande vecka? - jag accepterade, men därefter blev det tyst i inboxen... Jag hörde då av mig igen, men isande tystnad lämnade sitt tydliga svar...

Igår var debatt nr 2 igång. Vem är köpt och vem är fri?
Panelen bestod av eminenta personligheter, från högerns yttre kanter hela vägen till Pol Pot-vänstern. Både Stina Oscarsson från Radioteatern, och Lars Anders Johansson, Timbro, fanns med i soffan. Och Montelius så klart...

När vi kom ner i foajén stod Martina beredd med ett glas vin i handen, hon är ju en av värdinnorna och skulle hälsa välkommen. Mig hälsade hon också på. Med orden:

"Det skulle vara så roligt att komma och se din lilla teater!" Och lägg gärna till ett stråk av överlägsenhet och skenhelighet i röstläget, så förstår du nog att jag gav henne ett vargleende och lovade att höra av mig per mejl i veckan.

När sedan debatten pågått en kvart eller så, reser sig teaterchefen från Galeasen upp och stormar ut med orden "Jag står inte ut med Ulf Brunnberg!" Ja, han var en av paneldeltagarna... Jag fattade inte riktigt vad som triggat henne, för allt han sa var att vi kulturarbetare faktiskt också får skylla oss själva...

Sen fortgick det hela, Montelius hävde ur sig några märkliga kommentarer kring anslagen Teater Brunnsgatan Fyra får "Det är bara kattpiss" och Stina Oscarsson försvarade sin konstnärliga frihet med att "Ingen annan teaterchef hos Radioteatern har fått så många anmälningar på sig i Granskningsnämnden", som att det i sak skulle vara bra... Ja, jag undrar jag...
Däremot fanns Debasers VD på plats, och hon företrädde den helt kommersialiserade delen av kulturen, som dessutom överlever, om inte ett världskrig så, ändå att stå utan statliga pengar... Hon var jävligt intressant.

Sen blev det spännande igen, eftersom Montelius denna gång eftersökte "En borglig pjäs, skriven av en borglig dramatiker, kanske om utförsäljningen av allmännyttan" som då skulle kunna spelas på hennes lilla teater.

Säg mig, varför skulle någon skriva en pjäs om utförsäljningarna av allmännyttan? Och säg mig, varför skulle någon orka skriva en borglig pjäs för att sätta upp den hos Montelius teater, när man besvarar mejl med tystnad där?

Martina Montelius har ärvt sin teater. Hon har fått sin karriär serverad på silverfat, och ingenting ont med det, men hon trampar inte i samma verklighet som jag och många med mig. Hon kan därför kalla skattepengar för kattpiss och lova scenutrymme utan att behöva stå för det, för hon är konstnär och som konstnär i vänsterrörelsen behöver man aldrig hålla ord, inte ens när man sagt det inför en publik på ca 200 personer.

Kanske är det därför nästa debatt kommer handla om Verklighetens Människor...

Jag vill bara meddela Martina Montelius och hennes vänner att det går alldeles utmärkt att komma och se vår "lilla" teater. Vi har premiär av "När Linn var här och telefonen ringde" på Kafé Klavér, (Rutger Fuchsgata 5, T-bana Skanstull) måndagen den 30e april kl 19:30Och Martina, eftersom du anser att skattepengarna du får i lön är kattpiss, så utgår jag från att du betalar det högsta biljettpriset när du kommer till oss, så vi stödjer varandra i dessa alliansens tider ;)

PREMIÄR

"När Linn var här och telefonen ringde" är en monologföreställning om eutanasi (aktiv dödshjälp) och om när vi står ensamma efter en älskad närståendes död. Vi möter Maria, mitt i livet, som förlorat den som alltid funnits där, och får lyssna till hennes historia om kärlek, livsfrågor och funderingar kring självbestämmande.

Föreställningen spelas på Kafé Klavér, Skanstull, följande datum:
Premiär 30/4 kl 19:30
Udda datum: 3/5, 16/5, 29/5 samt 30/5 kl. 19:30

Bokas via info@teaterolydig.se
Kontakt/frågor om föreställningen: 0739-551153

PRIS: Du betalar efter spelad föreställning vad du tyckte den var värd. Enklare än så kan det inte bli, eller hur?

Om Teater Olydig:
Fri teatergrupp som grundades i november 2005, har sedan starten arbetat fram ett 10tal produktioner och spelat både inom som utom Stockholm. Teater Olydig är kanske Sveriges enda liberala teatergrupp, och hos oss kan du räkna med att få se saker och ting ur andra vinklar än det du är van vid. Vill du se nyskapande teater som inte är helt PK? Då ska du definitivt se föreställningen "När Linn var här och telefonen ringde"!

Varmt välkommen och sprid gärna vidare!