Teater Olydig i nutid och framtid

Människan är född olydig. Det är grundförutsättningen för att överhuvudtaget kunna utvecklas och överleva i den här världen. Om vi väljer att sälla oss till de lydigas skara, förtvinar vårat eget tänkande, vår vilja förslavas och våra själar torkar ut.

Olydnad är vårt vattenhål. Olydnad är vårt vapen.



måndag 1 februari 2010

freestyling...


FÖRST & FRÄMST: Gå genast och se Bouffonteaterns föreställning "Axel von Fersen under bilan" (http://www.bouffonteatern.com/) En alldeles underbar commediaföreställning som får dig att frusta och vråla av skratt! Vissa moment är en rak spark i magen på etablissemangets godtycklighet!

FUNDERINGAR:

Så har januari passerat - det har ju knappast gått omärkt förbi. Fruktansvärt kallt hela tiden. I Linköping har det visst varit den kallaste vintern sedan 1942. Då väntade min mormor barn. Gravid i 8e månaden. Maken till sjöss och ransoneringskort. Europa stod i brand.
Det händer saker utanför vårt fönster. Utanför vår stad. Utanför vår kultur. Jag vet inte om vi har hajjat det ännu, men det finns faktiskt andra samhällen där livet och konsten tas på allvar. Där man uppskattar konstnärer eftersom man vet att de är oumbärliga. Där man föredrar att leva varje dag här och nu, istället för att satsa på pensionens gröna dagar.

I Sverige väljer medborgare av alla de slag att ta kulturen och konsten för given. Politiker, tjänstemän och även utövarna själva väljer aktivt att bidra till denna uppfattning. Det ger dem en trygghet. De har sitt på det torra i alla fulla fall. Deras pension är tryggad. Och därmed deras framtida liv. Nuet, det skiter vi i!

Min mormor är död nu. Hon dog för ett par år sedan. Kanske var det förra året, jag minns inte. Det gör fortfarande för ont för att minnas exakt år. För vi kommer att mötas igen, sen när tiden är slut för mig med. Jag hoppas det dröjer lite.

Min mormor hade inte mycket i pension. Och inte levde hon särskilt mycket heller. Hon var ganska rädd, vad jag kan minnas. Rädd för människor, rädd för att störa. Jag hoppas hon är modigare nu.

Vi får inte låta rädslan ta över oss. Vår tid här på jorden är så kort. Vi måste våga vara raka, föränderliga och toleranta. Rädslan förintar alla våra goda sidor. Att acceptera att leva under hot är att acceptera sin egen själs död. Det kan vi inte göra med oss själva!

Därför måste 2010 bli ett år då vi - Teater Olydig och Disobedient - uppmanar våra kollegor i Sverige, i Belgien och övriga Europa att vägra rädslan. Friskt vågat, hälften vunnet!

Hepp hepp!

Inga kommentarer: