NYTT! NYTT! NYTT!

För enkelhetens skull:

Premiär av LEIF blir det på SPEGELTEATERN, Björngårdsgatan 3. Boka in fredag 28/11 kl. 19:00 för urpremiär och lite gott i glaset.
Biljetterna släpps i kommande vecka (vår käre David hänger ut i Kalmar eller nåt hela helgen, och spelar eventteater för fulla muggar) och dessa datum gäller för föreställningarna:

28/11 Premiär kl. 19:00

30/11 föreställning kl. 14:00 (OBS! Kan ej förbokas, du kommer på dörren & betalar vad du tyckte det var värt - efteråt!) Det är faktiskt inte ett desperat trick för att få folk, det är ett socioekonomiskt experiment som vi kommer att följa upp allteftersom för att se vad konsten anses vara värd i sin helhet. Du chansar och kommer till Spegelteatern, tar ett program, ser föreställningen och betalar efteråt efter din egen måttstock på vad du upplevt.

30/11 föreställning kl. 19:00 (vanlig bokning gäller)
2/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
3/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
14/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
15/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)
16/12 föreställning kl. 19:00 (som ovan)

Lite kort info om våra kostnader för projektet LEIF:

Sökta anslag (Stockholms stad/Kulturförvaltningen, Framtidens kultur, Allmänna Arvsfonden m.fl) totalt drygt 250 000 kr - inte en krona har vi fått från något håll. Okej.

Egen insats i kronor: ca. 30 000 kr
Spons, byggvaror till ett värde av ca 1500 kr

På utkontot:

Annonskostnader: ca. 11 000 kr
Lokalkostnader: ca. 15 000 kr
Scenografi: ca. 5000 kr
Smink/kostyminköp: ca. 2000 kr

För att bara gå runt i detta "kulturträsk" med denna extremt lilla budget behöver vi dra in 3750 kr per föreställning. Våra lägsta priser är 160 kr/person.
Då har vi inte räknat med löner eller ersättningar till oss 15 personer som lägger minst 20 timmar/vecka och person på projektet. Vi har repeterat sedan augusti... Om vi tittar på faktum vad det kostar med 15 deltidare enl. gällande kollektivavtal under perioden augusti-december, och inte tar i för mycket hamnar bara lönerna, exkl. arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, på lite drygt 360 000 kr.

Själva produktionen kostar ingenting i jämförelse. Det är våra löner, vår möjlighet att överleva, som publiken hjälper till att betala... Tänk om det kunde bli så? Att man dels gick runt i produktionskostnader och dels kunde betala lön till de som gjort att det öht kan bli en produktion? DET vore något att drömma och hoppas på...

Men då skulle era biljetter varken hamna på 160 kr pp eller 220 kr pp... Då skulle det kosta:
1600 kr per person! Ser ni den lilla lustigheten? Och varför så mycket per person? Jo, för att vi inte har råd att boka in oss för en längre period, salongen tar endast 40 pers per föreställning och vi är inte så kända att det typ strömmar folk i stora horder till oss. Så är det.
Tänk på det - om du vill.

Så, OM du väljer att se föreställningen den 30/11 kl. 14 - tänk på de här siffrorna och öppna upp lädret, sen kan vi komma och prata kulturcheckar eller statlig finansiering.
Det här är vår verklighet.

Ha en underbar oktoberdag!
M.

En kulturpolitik för framtiden?

På möte igen. Denna gång med Socialdemokraternas gruppledare i kulturutskottet, Margareta Israelsson. Det var intressant att samtala med henne; hon visade ett aktivt intresse av att höra om Teater Olydig, om hur vi överlever och vilken slags teater vi vill göra. Jag vet inte, men jag tror att hon faktiskt gillade oss/mig och hur jag framförde vår idé om den fria teatern. Jag berättade om de olika pjäserna vi satt upp, om vilka repressalier som drabbat oss genom att sätta upp t.ex. "Bortom ljus & mörker" - där Lena Adelsohn Liljeroth polisanmälde oss för sprututbytet en månad EFTER premiären i syfte att skrämma oss från offentlighetens ljus, och förminska vårt konstnärliga värde.

Denna gång gjorde jag mig inte osams med någon. Jag var faktiskt trevlig hela tiden. Jag kan det.

Syftet med mötet, från min sida, var ju som alltid att beskriva det vi gör, lämna vårt manifest och försöka få den som lyssnar att också våga komma till våra föreställningar. Hon fick flyern för LEIF. "Jaha, knark igen" sa hon. Ja, knark igen. Fast mycket mer än så. Pjäsen handlar om rätten till sin egen röst, sitt eget jag, sin egen kropp. Att göra rätt val. Man vad är rätt? Är det "rätt" av Tommy att ta med sin vapnet hem, där det finns en 9-årig unge som vill bli allt det pappa är? Eller är det "fel" av Leif att sajna sin debattartikel med namn, yrkestitel och arbetsplats? Är det alltid så enkelt att vi kan avgöra vad som är bäst för oss själva och de vi har runt oss?

Margareta Israelsson tyckte vi borde kunna sälja föreställningen till SIS (Statens institutionsstyrelse), myndigheten där Leif Nilsson jobbade när allt drog igång, men jag är osäker. Skulle du vilja se dina misstag och följderna av dem gestaltade på scenen? Men jag ska göra som hon sa; jag ska bums ringa SIS och försöka få dem att köpa åtminstone en av föreställningarna. Kanske, kanske är de vidsynta nog att möta denna berättelse utan att gå i taket av frustration? "Vi drömmer, vi hoppas"....

Nåväl, i dag är det repetitoner igen och jag har haft svårt att formulera mig de senaste dagarna. Ibland blir man stum i kreativiteten, tyvärr. Men nu är vi på hugget igen, och föreställningen känns bra. Vi har en knapp månad kvar till premiär.
Biljetterna släpps den 27e - boka fort, fort!
M.

Nej till likgiltighetens lögnaktiva varande!

Nu är spellokalerna äntligen bokade! Vi kör LEIF på två olika ställen i stan helt enkelt för att nå alla dessa bekväma människor som inte orkar lämna "sin" stadsdel, utan bara vill ha livet lätt och enkelt serverat framför sig. Låt oss gå dem till mötes, tänker vi.
Varför är det så? Varför tar vi helst den enkla vägen? Är livet så hårt för alla att det enkla, okomplicerade i tillvaron förtrollar och lockar oss så till den milda grad att vi inte orkar med det inte helt okomplicerade tillståndet?
Som igår t.ex: jag bevistade det i sanning tillintetgörande stället Jobbtorg Rosenlundsgatan, där jag hade en tid inbokad för uppdatering av handlingsplan. Med på mötet befann sig en s.k. gruppledare (som hade KOLL på kultur) samt min jobbcoach Lilian. Gruppledaren var med eftersom jag är kulturarbetare och hon skulle väl kolla om det stämde, kan jag tänka. Vi diskuterade Teater Olydig, vad vi gör och varför; hur vår ekonomi och marknadsföring står sig; om vi inte skulle skaffa en person som tog över producentjobbet istället för mig, så att jag bara skulle göra det jag upplevde att jag var bra på: regin och skrivandet.
Till saken hör att Jobbtorgets uppgift är att matcha olika jobbsökandes kunskaper och erfarenheter med arbetsgivarnas behov av personal, samt att motivera oss arbetslösa att skaffa nya erfarenheter och kunskaper så att vi passar in i det som en potentiell arbetsgivare vill ha. Absolut, det är en jättefin tanke - helt klart. På receptionens disk står en glasburk med en massa färgade stenar och på den en skylt: 336 personer i egen försörjning den 15 oktober 2008. Tjoho! Det är ju jättebra, verkligen. För dem. Det här betyder tyvärr bara att dessa 336 människor har tagit sig ur "bidragsberoendet" och istället fått låglöneanställningar för brödfödan. Kanske är allesammans jätteglada och då är det bra, men kanske är det så att dessa 336 personer helt enkelt har gett upp och böjt sig för överheten - igen... Naturligtvis ska vi alla arbeta, få löner, betala skatt till vår gemensamma välfärdsstat, konsumera, köpa teaterbiljetter till LEIF osv. Absolut. Jättefint. På Jobbtorg Rosenlund hade de i våras en gruppkonstellation för kulturarbetare, den finns inte längre. Jag vet inte varför faktiskt. Min förra coach sa att jag skulle få en plats där, men sen fick hon nya uppgifter och jag en ny coach och nu gäller inte det längre... Nåväl, tillbaka till mötet.
Jag hade i ett mejl uttryckt min vilja att kanske lära mig bokföring, redovisning etc för jag vet att jag behöver dessa kunskaper när det gäller teatern, likaväl som i andra yrkesmässiga sammanhang. Det syntes vara en positiv idé och de är beredda att bekosta denna kurs på 14 veckor (och om jag blir klar innan kursslut så är det en win-win-situation både för mig och för utbildningsanordnaren, för de får behålla alla pengar även om jag blir klar tidigare), för att sedan låta mig praktisera på t.ex. en redovisningsbyrå... istället för att låta mig praktisera mina nyvunna kunskaper inom Teater Olydig.
Gruppledaren tycker att jag kan pyssla med teater på min fritid.
Sedan tycker hon att det är underligt att vi inte nått vår publik och tjänat storkovan på vår teater. "Kanske ska ni göra den lite mer lättillgänglig?" Varför då? För att folk ska roa sig på vår bekostnad? För att folk vill ha det enkelt och lätt? Varför i helvete ska jag bjuda på det? Om jag själv går på teater vill jag ha något att bita i. Jag vill bli berörd. Det blir jag inte om det är roligt. Då lämnar jag salongen och går rakt in i tristessen igen. In i enkelheten. Där vitt är vitt och svart är svart. Där stillheten råder och mina tankar blir likgiltiga, geggiga och helt utan mening. Det är dit de vill ha oss! Det är då vi slutar kämpa, vara besvärliga. Det är då vi ger upp.
Jag kan inte leva så. Jag är en kämpe, en revolutionär och en stridspitt. Det är mitt jag.
När hon (gruppledaren) är nöjd och ska till och gå, tar hon mig i hand och säger: det var väl trevligt? Det är inte varje dag man träffar på en regissör.
Vad fan menade hon? Tonfallet var mjukt, fallande. Hon såg mig i ögonen. Stod still. Menade hon det hon sa? Ärligt och uppriktigt? Eller tillhörde detta det vanliga terapeutiska skitsnacket som de kör med: Vad bra du är! Vad duktigt av dig, har du lyckats skriva klart ditt cv?! Och den vanliga uppmuntrande klappen på axeln, kom som en sj-biljett på faktura...
"Du har tio dagar på dig att pröjsa, sen skickar vi hundarna på dig!" - dvs se för fan till att ordna upp det här nu, bli en god samhällsmedborgare och betala skatt din jävel, annars...
Jag kunde inte låta bli under mötet... Jag var tvungen att raljera: "Jag har fikat med Lena Liljeroth, Teater Olydig är nämnda och diskuterade vid en interpellation i Riksdagen, jag har suttit i frukostmöte med Timbro, jag ska till Riksdagen på måndag och snacka kulturpolitik med Kulturutskottets gruppledare..." - oj, vad både Lilian och gruppledaren/kulturkunniga personen så förvånade ut. Äntligen! De ska inte tro att de kan sätta sig på mig. Det kan ingen. Bara jag själv kan kritisera mig så att jag ger upp. Ingen annan. Allt annat taggar mig till ännu mer uppror, ännu mer strid och ännu mer av precis allt. Och det spelar ingen roll om man försöker bestrida oss med tystnad eller med skrik: vi fortsätter ändå!
Det här är inte slutet för TOK. Det här är bara början. Politikerna vet vilka vi är, tjänstemännen likaså, media och recencenterna har full koll - nu ska vi nå vår publik!
Och du kan hjälpa till... länka till oss på din hemsida, skriv ut vår flyer/affisch och ge den till dina vänner, köp biljetter till ett ärligt pris, prata om oss, skriv om oss på Facebook och möt oss i det vi verkligen är: teaterskapare med en god vilja och konstnärlig kvalitet.
Varmvälkommen till premiär och föreställningar av LEIF! Resan börjar den 23e november - följ med!

M.

skådespelarinlägg rörande processen LEIF

Jag hade flera anledningar till att jag ville vara med i Teater Olydigs uppsättning av Leif, men Nicke Westbergs manus var en av dem. Vid första läsningen kändes texten bitvis tung och väldigt svår - en riktig skådespelarutmaning alltså. Å andra sidan så är Leif en pjäs som verkligen har något viktigt att säga och, ännu viktigare, en där det verkligen händer saker. Och slutet är becksvart - och det gillar jag. Så småningom började jag även hitta Humor i pjäsen; först i scenen där Maja påpekar för Leif att inte nog med att han (jag) kommer att bli av med jobbet, han kommer troligtvis att förbli arbetslös livet ut. Hur hittar man Humor under sådana omständigheter? Det beror väl på vad man menar med Humor.

Michael Shurtleff, Broadways rollsättare par excellence (han rollsatte originaluppsättningarna av Hair, Chicago, The Sound of Music och Jesus Christ Superstar, samt långfilmen The Graduate [Mandomsprovet]), skriver så här i sin oumbärliga bok Audition:

Humor är inte skämt. Det är den där attityden till livet utan vilken du för länge sedan skulle ha hoppat från Skeppsbron. Humor är inte att vara rolig. Det är en valuta mellan mänskliga varelser som gör det möjligt för oss att ta oss genom dagen. Humor finns till och med i det humorlösa. Det finns humor i varje scen, precis som det finns i varje situation i livet. Det finns humor i Tjechov (alltför sällan hittad) och även i Eugene O'Neill (i stort sätt aldrig hittad). När vi säger om en livssituation, "Och det är inte roligt heller," försöker vi injicera humor in i en situation som saknar den. Vi försöker i livet att lägga till humor överallt; om vi inte gjorde det skulle vi inte härda ut. Man skulle ibland kunna tro att skådespelare försöker spela livet baklänges genom det de gör på scenen. De tar bort humor i stället för att lägga till den. Det är det som gör skådespeleri så olikt livet. Jag har svårt att tro på allvaret i en scen i vilken det inte finns någon humor; den är inte som livet. Och ändå säger skådespelare till mig, "Hur kan jag hitta humor i den här scenen? Den är väldigt allvarlig!" Av exakt samma anledning som man skulle bli tvungen att hitta humor i samma situation i det verkliga livet: för att den är på dödligt allvar och människor orkar inte bära hela den tunga vikten, de lindrar tyngden med humor. Ibland lättar vi tyngden för andra på grund av bördan som vi dumpar på dem, som vi vet är mer än de kan orka med. Ibland lättar vi tyngden för oss själva. Hur som helst, ju tyngre situationen, desto mer behöver vi humor för att lätta på den.

Det finns jättemycket Humor att hitta i Leif, och det gör mig väldigt glad.

- inlägg från Kola Krauze, som spelar titelrollen i "LEIF"

Teater Olydig tar avstånd från Skuggutredningen!

Teater Olydig har valt att ställa sig utanför Skuggutredningen och delger därför dig som läser denna blogg det mejl som vi idag 13/10-2008 skickat till Skuggutredningens ledare Stina Oscarsson:

Hej Stina! Efter det möte du & jag hade, talade jag med vår styrgrupp inom TOK (Teater Olydig Kulturproduktion) och vi kom fram till att vi skulle ge Skuggutredningen ytterligare en chans. Vi tror på att alltid försöka ge fler chanser, att aldrig låsa dörren utan att ställa den på glänt istället. Du och jag talade om ”Gerillaaktiviteter” på stan i samband med en parad och en massa annat som skulle ske lördagen den 15e november. Jag tänkte att vi nu skulle kunna finna en plats inom Skuggutredningen som betydde något för demokratin och konsten och för oss. Det var ett okej möte, och jag var glad när jag lämnade Orionteatern. Nu, efter att ha fått info om hur denna gerillaaktivitet skulle se ut, känner vi att Skuggutredningen inte är ngt för oss ändå. Det är toppstyrt och odemokratiskt. Folk som sitter med på era möten vågar inte alltid säga det som trycker dem, de vill av hänsyn till etablissemangets ordning inte gå emot förslag som verkar vara etablerade redan innan besluten tas upp för diskussion. Detta är väl helt okej, jag bara ångrar att jag inte kunnat ta tag i detta tidigare (p.g.a. behovet av att regissera en bra föreställning, kanske, och att tiden då inte riktigt räcker till) för jag värjer inte för att gå i clinch om det behövs. I den värld jag tillbringar min tid, är inte ett demokratiskt beslut demokratiskt om inte samtliga mötesdeltagare är positiva till frågan/beslutet. Naturligtvis gör ni vad ni tror är bra för konsten och kulturen, det förutsätter jag. Ni vill gott, helt säkert. Dock har vi några saker vi absolut inte håller med om:

1) Att förlägga samtliga aktiviteter till måndagen den 17e november är i vårt tycke dumt. Folk jobbar. Deras barn går i skola o på dagis. Lärarna har varken tid eller lust att ta tid från skolarbetet för att skicka ut sina barn på skolgården/stan för att krita budskap på asfalten. Att få ihop flera hundra ungar är knappast möjligt, tror vi iaf. Detta hade möjligtvis fungerat om man genomförde aktionerna under lördagen – inklusive en parad. Trist att ni inte valt lägga den tid som har krävts för att arrangera detta.

2) Att dessutom skicka ut grafitti-gäng att klottra ner stan är olagligt och under inga omständigheter acceptabelt. Och att tro att Teater Olydig skulle gilla tanken är absurd! Vi kan väl inte stå för att Skuggutredningen vill klottra ner husfasader och privata ägodelar. Det ställer vi absolut inte upp på! Då blir vi dömda för skadegörelse och det har vi inte råd med. Har ni råd med det? Dessutom anser vi inom TOK att vi har en vacker stad och att klotter förfular den.

3) Vi anser att Skuggutredningen är en fasad, en målvakt, för att få ut det budskap som egentligen döljer sig bakom densamma: dvs en marknadsföringsdetalj för Orionteatern och dess konstnärliga styrgrupp. Vi har erbjudit er vid flera tillfällen både skådespelare och administrativt kunniga personer, detta har ni negligerat vid varje tillfälle. Enda gången ni velat ha oss med är när det uppenbarligen är illegala aktiviteter på gång. Mycket märkligt… Är det måhända ett sätt att försöka marginalisera det vi gör? Det har misslyckats fatalt.

Därför väljer nu Teater Olydig att ställa sig utanför Skuggutredningen, dess aktioner och uppmaningar. Jag ber dig också ta bort mitt inlägg och förslag och att ni inte läser upp det på måndagen den 17e november. Orsaken är att vi inom Teater Olydigs styrgrupp inte vill förknippas med Skuggutredningen öht. Jag förutsätter att ni respekterar det.
Jag kommer också att lägga ut detta på vår hemsida och på vår blogg, så att vår publik och våra vänner är medvetna om var och hur vi står i förhållande till Skuggutredningen och etablissemangets behov av att behålla detta skråväsende som tyvärr endast gynnar dem själva.

// Malin Westberg
Konstnärlig ledare
för den FRIA teatergruppen Teater Olydig Kulturproduktion

Det dagliga brödet

Vi har haft en fin repperiod denna vecka. Visst tar det på krafterna att arbeta med ett så pass naturalistiskt manus och vi får verkligen leta efter det skrivna ordets poesi, men i rollerna finns så mycket längtan och vilja att vi ändå finner magin; under monologrepetitionen med Penny kom förtrollningen ikapp oss och vi var där inom karaktären Samira, vi var med henne i hennes längtan efter något bättre än den tillvaron hon nu befinner sig i.
Vi repeterade även Lindas monolog, som kommer alldeles i början av föreställningen. Hennes (karaktären Alexandra) skräcktillstånd tillika njutning av våldet, hur blodet stänkte på hennes leende kollegas ansikte och hur hon krampaktigt försöker att inte förlora sitt förstånd. När sker hennes vändpunkt?
När då Kola Krauze reser sig för att arbeta med sin rollfigur, Leif, då finns det viktiga kvar. Orsaken till varför detta stycke skrivs, repeteras och gestaltas. Vi får aldrig glömma att ställa frågan om varför vi tillåter oss tystas av hot, repressalier och varför vi accepterar att fundamentala rättigheter kränks.
Det känns så aktuellt, så vidrigt nära, att arbeta med denna text. Den är verkligen här och nu. Och jag vill verkligen ge en eloge till Nicklas, som lagt sin själ i textarbetet och låtit oss växa in i detta vardagsdrama. Jag önskar verkligen att vi får fylla salongen till bredden, för denna historia är värd att betala för.

Just idag är jag stark. Kanske för att jag fick ett så fint mejl av Catta. En uppmuntran och ett stöd. Fan, det behövs verkligen. Varför stödjer vi inte varandra mer? Varför har vi så svårt att bara skicka iväg ett par ord som säger: du är värdefull, du gör något bra, du påverkar mig positivt.
Så, jag gör det nu, här och på riktigt:
Teater Bouffon - det ni gör är viktigt, intressant, roande och oroande. Ni behövs och ni påverkar mig positivt. Tack för att ni finns!
Teater Skratt - det ni gör är spännande och roar mig. Fan vad det känns bra att se er!
Teater Tindra - idag är det er första premiär och jag önskar er en underbar föreställning och det är en glädjens dag för konsten att ni nått hit äntligen! Lycka till!

Själv ska jag ta en lugn tvättdag innan jag och Nicke, tillsammans med Ragge N, drar åstad och ser öppningen av Teater Tindras "Vi drömmer, vi hoppas". Där ska vi njuta av vin, godis och en mycket lovande teatergrupps allra första premiär. Oj, vad jag älskar detta yrke som ger så mycket glädje och lust i mitt liv!

// M

För mycket?

Okej, jag är trött nu. Det är oktober och alla träd skakar av sig sina löv. Det är tungt och grått och som ett litet vaacum omkring oss. Okej, jag är trött nu.
Snart har de tre första åren passerat och vi har kanske två år till på oss att etablera Teater Olydig, men ingen verkar vilja att vi finns. Ingen verkar intresserad (jo, några kanske. Några tappra kulturnördar, kanske nära vänner, gillar oss och visst ska ni räknas in!) av oss. I alla fall ingen med pengar som vill hjälpa till att dra igång verksamheten. Vad tycker ni att vi ska göra? Vad, helt ärligt, tycker folk om det vi gör och har gjort dessa tre första år?
Jag vet att vi är "svarta", att vi inte gör komedier, att vi vrider perspektiven något - men varför denna ovilja att våga? VÅGA! Vad kostar det er på Allmänna Arvsfonden, Stockholms Stad, Framtidens Kultur (som inte finns), Bånghs stiftelse, SLL - vad kostar det er att bidra till vår verksamhet? Är det bättre att skattemedel rinner genom Försäkringskassans, socialtjänstens, LO-förbundens fingrar och låter de av oss inom gruppen som har dessa bidrag leva under usla levnadsförhållanden? Är det ett straff? För vad isf? Kanske ett straff för att vi valde att göra konst? Kanske ni inte tycker att det Teater Olydig sysslar med är konst?

Jag hör ryktet gå. Personer som inte känner oss privat pratar. Och oj så mycket skit de kan rulla över sina läppar. "Men hon (läs Melin Westberg) är ju inte klok i huvudet!" eller "Hur fan kan du (till en av skådespelarna) vara med där? Du måste lämna dem!"
Men så minns jag Mattias värmande ord vid en föreställning i våras, när han tar på min axel och utbrister: "Nu börjar ni ta form!"

Men är det så? Eller är det den vanliga formen för "Jaaa, det var väl intressant... kanske..."

Jag är trött, och jag kanske ska byta liv... Vill någon byta med mig?

// M

Kulturarbetare i strejk?!

Nu har till och med spelmännen i vårt avlånga land fått nog!
1600 spelmän gör revolution och hotar med strejk till midsommar.
Thomas Fahlander, spelman, säger i SvT's Kulturnyheter 081003, appropå nedläggningshotade Folkmusikens Hus i Rättvik:

"Den konsekvensen det får, det är ju att då ställer vi inte upp till midsommar längre. Då får de väl ta hockeyspelare eller någonting sånt där, de är ju så väl avlönade, både offentligt och näringslivet som ställer upp till förbannelse för de där jävla hockeyspelarna, så får de hiva upp den där stången själva och så får de tralla eller ha en bergsprängare som står på. Nu ställer vi inte upp mera på det här!"

Länk till inslaget: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=73787 (ca 2 min 13 sek in)

Hej - vi är inte ensamma!
Hej - det finns fler som funderar på att kulturstoppa lite!
Hej - det kanske är dags att separera idrott från konst och kultur... vejky pejky åke påke!

Så otroligt pinsamt av kommunen och näringslivet. Men för sjutton gubbar; spela lite "Somliga går med trasiga skor" och "Balladen om Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind" till midsommarkaffet räcker kanske för Svenne och Borgs allianskamrater...

Å andra sidan lämnar väl finfolket stan och tuffar ner till Båstad om sommaren, och där är det ju mest strippor och champagne periodvis, så man kanske inte saknar den svenska folkmusiktraditionen så mycket då... Då får man ju den kultur man själv väljer och betalar för. Kul.

Kulturen skakar i sina grundvalar i lagomlandet Sverige. Äntligen...

Väl mött!
M