tisdag 21 oktober 2008
En kulturpolitik för framtiden?
På möte igen. Denna gång med Socialdemokraternas gruppledare i kulturutskottet, Margareta Israelsson. Det var intressant att samtala med henne; hon visade ett aktivt intresse av att höra om Teater Olydig, om hur vi överlever och vilken slags teater vi vill göra. Jag vet inte, men jag tror att hon faktiskt gillade oss/mig och hur jag framförde vår idé om den fria teatern. Jag berättade om de olika pjäserna vi satt upp, om vilka repressalier som drabbat oss genom att sätta upp t.ex. "Bortom ljus & mörker" - där Lena Adelsohn Liljeroth polisanmälde oss för sprututbytet en månad EFTER premiären i syfte att skrämma oss från offentlighetens ljus, och förminska vårt konstnärliga värde.
Denna gång gjorde jag mig inte osams med någon. Jag var faktiskt trevlig hela tiden. Jag kan det.
Syftet med mötet, från min sida, var ju som alltid att beskriva det vi gör, lämna vårt manifest och försöka få den som lyssnar att också våga komma till våra föreställningar. Hon fick flyern för LEIF. "Jaha, knark igen" sa hon. Ja, knark igen. Fast mycket mer än så. Pjäsen handlar om rätten till sin egen röst, sitt eget jag, sin egen kropp. Att göra rätt val. Man vad är rätt? Är det "rätt" av Tommy att ta med sin vapnet hem, där det finns en 9-årig unge som vill bli allt det pappa är? Eller är det "fel" av Leif att sajna sin debattartikel med namn, yrkestitel och arbetsplats? Är det alltid så enkelt att vi kan avgöra vad som är bäst för oss själva och de vi har runt oss?
Margareta Israelsson tyckte vi borde kunna sälja föreställningen till SIS (Statens institutionsstyrelse), myndigheten där Leif Nilsson jobbade när allt drog igång, men jag är osäker. Skulle du vilja se dina misstag och följderna av dem gestaltade på scenen? Men jag ska göra som hon sa; jag ska bums ringa SIS och försöka få dem att köpa åtminstone en av föreställningarna. Kanske, kanske är de vidsynta nog att möta denna berättelse utan att gå i taket av frustration? "Vi drömmer, vi hoppas"....
Nåväl, i dag är det repetitoner igen och jag har haft svårt att formulera mig de senaste dagarna. Ibland blir man stum i kreativiteten, tyvärr. Men nu är vi på hugget igen, och föreställningen känns bra. Vi har en knapp månad kvar till premiär.
Biljetterna släpps den 27e - boka fort, fort!
M.
Denna gång gjorde jag mig inte osams med någon. Jag var faktiskt trevlig hela tiden. Jag kan det.
Syftet med mötet, från min sida, var ju som alltid att beskriva det vi gör, lämna vårt manifest och försöka få den som lyssnar att också våga komma till våra föreställningar. Hon fick flyern för LEIF. "Jaha, knark igen" sa hon. Ja, knark igen. Fast mycket mer än så. Pjäsen handlar om rätten till sin egen röst, sitt eget jag, sin egen kropp. Att göra rätt val. Man vad är rätt? Är det "rätt" av Tommy att ta med sin vapnet hem, där det finns en 9-årig unge som vill bli allt det pappa är? Eller är det "fel" av Leif att sajna sin debattartikel med namn, yrkestitel och arbetsplats? Är det alltid så enkelt att vi kan avgöra vad som är bäst för oss själva och de vi har runt oss?
Margareta Israelsson tyckte vi borde kunna sälja föreställningen till SIS (Statens institutionsstyrelse), myndigheten där Leif Nilsson jobbade när allt drog igång, men jag är osäker. Skulle du vilja se dina misstag och följderna av dem gestaltade på scenen? Men jag ska göra som hon sa; jag ska bums ringa SIS och försöka få dem att köpa åtminstone en av föreställningarna. Kanske, kanske är de vidsynta nog att möta denna berättelse utan att gå i taket av frustration? "Vi drömmer, vi hoppas"....
Nåväl, i dag är det repetitoner igen och jag har haft svårt att formulera mig de senaste dagarna. Ibland blir man stum i kreativiteten, tyvärr. Men nu är vi på hugget igen, och föreställningen känns bra. Vi har en knapp månad kvar till premiär.
Biljetterna släpps den 27e - boka fort, fort!
M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar