För mycket?

Okej, jag är trött nu. Det är oktober och alla träd skakar av sig sina löv. Det är tungt och grått och som ett litet vaacum omkring oss. Okej, jag är trött nu.
Snart har de tre första åren passerat och vi har kanske två år till på oss att etablera Teater Olydig, men ingen verkar vilja att vi finns. Ingen verkar intresserad (jo, några kanske. Några tappra kulturnördar, kanske nära vänner, gillar oss och visst ska ni räknas in!) av oss. I alla fall ingen med pengar som vill hjälpa till att dra igång verksamheten. Vad tycker ni att vi ska göra? Vad, helt ärligt, tycker folk om det vi gör och har gjort dessa tre första år?
Jag vet att vi är "svarta", att vi inte gör komedier, att vi vrider perspektiven något - men varför denna ovilja att våga? VÅGA! Vad kostar det er på Allmänna Arvsfonden, Stockholms Stad, Framtidens Kultur (som inte finns), Bånghs stiftelse, SLL - vad kostar det er att bidra till vår verksamhet? Är det bättre att skattemedel rinner genom Försäkringskassans, socialtjänstens, LO-förbundens fingrar och låter de av oss inom gruppen som har dessa bidrag leva under usla levnadsförhållanden? Är det ett straff? För vad isf? Kanske ett straff för att vi valde att göra konst? Kanske ni inte tycker att det Teater Olydig sysslar med är konst?

Jag hör ryktet gå. Personer som inte känner oss privat pratar. Och oj så mycket skit de kan rulla över sina läppar. "Men hon (läs Melin Westberg) är ju inte klok i huvudet!" eller "Hur fan kan du (till en av skådespelarna) vara med där? Du måste lämna dem!"
Men så minns jag Mattias värmande ord vid en föreställning i våras, när han tar på min axel och utbrister: "Nu börjar ni ta form!"

Men är det så? Eller är det den vanliga formen för "Jaaa, det var väl intressant... kanske..."

Jag är trött, och jag kanske ska byta liv... Vill någon byta med mig?

// M