Nej till likgiltighetens lögnaktiva varande!

Nu är spellokalerna äntligen bokade! Vi kör LEIF på två olika ställen i stan helt enkelt för att nå alla dessa bekväma människor som inte orkar lämna "sin" stadsdel, utan bara vill ha livet lätt och enkelt serverat framför sig. Låt oss gå dem till mötes, tänker vi.
Varför är det så? Varför tar vi helst den enkla vägen? Är livet så hårt för alla att det enkla, okomplicerade i tillvaron förtrollar och lockar oss så till den milda grad att vi inte orkar med det inte helt okomplicerade tillståndet?
Som igår t.ex: jag bevistade det i sanning tillintetgörande stället Jobbtorg Rosenlundsgatan, där jag hade en tid inbokad för uppdatering av handlingsplan. Med på mötet befann sig en s.k. gruppledare (som hade KOLL på kultur) samt min jobbcoach Lilian. Gruppledaren var med eftersom jag är kulturarbetare och hon skulle väl kolla om det stämde, kan jag tänka. Vi diskuterade Teater Olydig, vad vi gör och varför; hur vår ekonomi och marknadsföring står sig; om vi inte skulle skaffa en person som tog över producentjobbet istället för mig, så att jag bara skulle göra det jag upplevde att jag var bra på: regin och skrivandet.
Till saken hör att Jobbtorgets uppgift är att matcha olika jobbsökandes kunskaper och erfarenheter med arbetsgivarnas behov av personal, samt att motivera oss arbetslösa att skaffa nya erfarenheter och kunskaper så att vi passar in i det som en potentiell arbetsgivare vill ha. Absolut, det är en jättefin tanke - helt klart. På receptionens disk står en glasburk med en massa färgade stenar och på den en skylt: 336 personer i egen försörjning den 15 oktober 2008. Tjoho! Det är ju jättebra, verkligen. För dem. Det här betyder tyvärr bara att dessa 336 människor har tagit sig ur "bidragsberoendet" och istället fått låglöneanställningar för brödfödan. Kanske är allesammans jätteglada och då är det bra, men kanske är det så att dessa 336 personer helt enkelt har gett upp och böjt sig för överheten - igen... Naturligtvis ska vi alla arbeta, få löner, betala skatt till vår gemensamma välfärdsstat, konsumera, köpa teaterbiljetter till LEIF osv. Absolut. Jättefint. På Jobbtorg Rosenlund hade de i våras en gruppkonstellation för kulturarbetare, den finns inte längre. Jag vet inte varför faktiskt. Min förra coach sa att jag skulle få en plats där, men sen fick hon nya uppgifter och jag en ny coach och nu gäller inte det längre... Nåväl, tillbaka till mötet.
Jag hade i ett mejl uttryckt min vilja att kanske lära mig bokföring, redovisning etc för jag vet att jag behöver dessa kunskaper när det gäller teatern, likaväl som i andra yrkesmässiga sammanhang. Det syntes vara en positiv idé och de är beredda att bekosta denna kurs på 14 veckor (och om jag blir klar innan kursslut så är det en win-win-situation både för mig och för utbildningsanordnaren, för de får behålla alla pengar även om jag blir klar tidigare), för att sedan låta mig praktisera på t.ex. en redovisningsbyrå... istället för att låta mig praktisera mina nyvunna kunskaper inom Teater Olydig.
Gruppledaren tycker att jag kan pyssla med teater på min fritid.
Sedan tycker hon att det är underligt att vi inte nått vår publik och tjänat storkovan på vår teater. "Kanske ska ni göra den lite mer lättillgänglig?" Varför då? För att folk ska roa sig på vår bekostnad? För att folk vill ha det enkelt och lätt? Varför i helvete ska jag bjuda på det? Om jag själv går på teater vill jag ha något att bita i. Jag vill bli berörd. Det blir jag inte om det är roligt. Då lämnar jag salongen och går rakt in i tristessen igen. In i enkelheten. Där vitt är vitt och svart är svart. Där stillheten råder och mina tankar blir likgiltiga, geggiga och helt utan mening. Det är dit de vill ha oss! Det är då vi slutar kämpa, vara besvärliga. Det är då vi ger upp.
Jag kan inte leva så. Jag är en kämpe, en revolutionär och en stridspitt. Det är mitt jag.
När hon (gruppledaren) är nöjd och ska till och gå, tar hon mig i hand och säger: det var väl trevligt? Det är inte varje dag man träffar på en regissör.
Vad fan menade hon? Tonfallet var mjukt, fallande. Hon såg mig i ögonen. Stod still. Menade hon det hon sa? Ärligt och uppriktigt? Eller tillhörde detta det vanliga terapeutiska skitsnacket som de kör med: Vad bra du är! Vad duktigt av dig, har du lyckats skriva klart ditt cv?! Och den vanliga uppmuntrande klappen på axeln, kom som en sj-biljett på faktura...
"Du har tio dagar på dig att pröjsa, sen skickar vi hundarna på dig!" - dvs se för fan till att ordna upp det här nu, bli en god samhällsmedborgare och betala skatt din jävel, annars...
Jag kunde inte låta bli under mötet... Jag var tvungen att raljera: "Jag har fikat med Lena Liljeroth, Teater Olydig är nämnda och diskuterade vid en interpellation i Riksdagen, jag har suttit i frukostmöte med Timbro, jag ska till Riksdagen på måndag och snacka kulturpolitik med Kulturutskottets gruppledare..." - oj, vad både Lilian och gruppledaren/kulturkunniga personen så förvånade ut. Äntligen! De ska inte tro att de kan sätta sig på mig. Det kan ingen. Bara jag själv kan kritisera mig så att jag ger upp. Ingen annan. Allt annat taggar mig till ännu mer uppror, ännu mer strid och ännu mer av precis allt. Och det spelar ingen roll om man försöker bestrida oss med tystnad eller med skrik: vi fortsätter ändå!
Det här är inte slutet för TOK. Det här är bara början. Politikerna vet vilka vi är, tjänstemännen likaså, media och recencenterna har full koll - nu ska vi nå vår publik!
Och du kan hjälpa till... länka till oss på din hemsida, skriv ut vår flyer/affisch och ge den till dina vänner, köp biljetter till ett ärligt pris, prata om oss, skriv om oss på Facebook och möt oss i det vi verkligen är: teaterskapare med en god vilja och konstnärlig kvalitet.
Varmvälkommen till premiär och föreställningar av LEIF! Resan börjar den 23e november - följ med!

M.