... teater kriminell... eller...

Det finns så många sätt att berätta samma sak på. Sanningen ligger i betraktarens öga, det kan vi nog alla vara överrens om. En slags enad moral. Jag tror att det är viktigt för oss, i ett gemensamt och kollektivt samhälle, att samsas kring vissa värderingar.

Därmed är det inte sagt att vi ska ha en gemensam värdegrund kring vad konst är och hur konst ska uttryckas. Detta är min bestämda åsikt. Ingen kan någonsin tala om för mig vad jag ska uppskatta, hur jag ska uppskatta det och hur jag ska förvalta det jag uppskattat.

Jag uppskattar konst. Ibland gör den mig glad, eller arg - men när den inte berör mig över huvud taget, då blir jag besviken. Därför kan jag undgå detta genom att undvika en utställning, en föreställning eller konsert. Jag menar, ingen blir ju glad över att jag betalar dyra pengar för att se Christer Sjögren i Globen och sedan går ut och bloggar om att det var skitdåligt, när man från början vet att jag avskyr allt som har med dansband och schlager att göra - eller hur?
Vi kan undvika Christer.

Men när konsten gör sig påmind, utan att du bett om det, när den skapar friktion i din tillvaro, tvingar sig på dig, kräver din uppmärksamhet - då har du inget val längre. Och det är just det som är konsten i sig. Ibland har konsten till uppgift att tvinga dig att reagera.

R E A G E R A

Varför vill då konsten och konstnären tvinga dig till det? Varför har du emellanåt inte valfriheten att medvetet välja bort att ta konsten till dig?
Jag har skrivit om det förut här på bloggen. Likgiltigheten. Att vi inte får vara likgiltiga. Att det är vår förbannade plikt att aldrig vika oss för Likgiltigheten.

Därför genomförde Teater Olydig en manifestation igår, fredag 20/2-09, vid Riksdagen/Mynttorget, där vi

uppmanar politikerna att ta sina fingrar från kontrollen av konsten - vi vill inte ha en kulturminister som talar om för oss konstnärer vad som är konst;

vi vill också ge NUG och Konstfack ett stöd för "Territorial Pissing", dock med en liten faderlig och moderlig klapp på huvudet med repliken "Ni borde ha budgeterat för detta";

vi vill även mana Sveriges konstnärer till mer:

olydnad i allmänhet och konstnärlig frihet i synnerhet.

Bra med debatt, bra med demokrati!

M.

LEIF - skådespelarträning

Den här filmen är ingenting för skrämda, rädda, fega och ofantiserande människor....



Vi lånade en lokal på Stora Essingen i höstas (2008) och detta är en av våra ljud/rörelse-improvisationer. Håll med om att det är sinnessjukt kul!

Egentligen är det nog roligast för de som faktiskt deltog...

M.

Hemma igen!

Här är introt av "Den jag älskar", dock utan scenerier, i fel lokal, utan scenografi eller rekvisita eller ljusteknik... Vi befinner oss i aulan på Härnösands folkhögskola där vi fick låna utrymme för repetitioner.

M

Härnösand, dag 2

Idag har vi jobbat, jajamen! Upp i ottan, ingen frukost. Rock'n roll kaffe och cigg... Klockan 10 var det dags att kolla in dansare och provrepa lite med dem. Det gick kanonbra. Därefter drog Joséphine igenom hela monologen, som landade på ganska exakt 45 minuter. Det kommer att tajtas ihop en hel del, men så ska musik och ljud in - så vi kommer ligga runt en timme ungefär räknar jag kallt med.

På musiksidan har vi nu Daniel, David och Maria - som alla går EAMprogrammet här på Härnösands Folkhögskola. Jisses vilka hårt arbetande konstnärer måste jag säga. De är mer i studion än någon annanstans.

Dags för lunch och vi tog en promenad i snön, ner till Coop, där vi bländades av solen! Det finns sol här! Underbart!

Långlunch och sedan var det dags för Joséphine och gänget att besöka museét och dess ljudlabyrint. Jag vilade - eller snarare arbetade lite med en del andra Olydig-grejer...

I Stockholm befann sig vid den här tiden hela Talgbollen-gänget och repeterade tillsammans med Oscar. Tack gode gud för att de ställer upp så bra.

På eftermiddagen arbetade vi vidare med text och musik, diskussioner om pålägg och möjligheterna att spela live på framförandet här i april. Det ska bli riktigt kul!

Käk vid 7-snåret och sedan var det dags för genomgång av samtliga scener och diskussion om stämningar och vad EAM-gänget kan hitta på för roligt kring det. Vi bestämde också att ses igen lite längre fram. När klockan slog 23 packade vi ihop oss, drog en thé på Daniels korridor och nu är det dags att sova.

En hel dags arbete och väl utformat tidschema kan göra den mest deprimerade konstnär lycklig och lugn.

Nu är jag fullpumpad med intryck, känslor och alldeles tom inuti. Precis som det ska vara.
Längtar hem också. För det är alla hjärtans dag och jag saknar min familj.

I morgon ett briefing-möte och sen ska vi göra stan innan vi åker hem till Stockholm igen.

Må gott!
M

Härnösand, dag 1

Jaha, här bloggar man från mittSveriges snötäckta vidder. En stor isbrytare i hamnen och så mycket snö att det hänger ner över takkanterna - som grädde på en gigantisk tårta. det är lagom kyligt, -15 grader, typ.

Varför Härnösand?
Jo, för att vi kommer att köra en smygpremiär av "Den jag älskar" på VästerNorrlands Länsmuseum/MURBERGET lördag 25e april. Strax innan vi gästar Murberget öppnas en ny utställning, eller ett tilllägg till nuvarande utställning LJUDLAByrinten, som kallas Terassen. Dessa utställningar är ett möte mellan det gränslösa i övergångarna mellan ljud som språk och ljud som musik och klang. Det är en helt fantastisk upplevelse att interagera med detta. Ska du uppåt i Sverige så bör du ta dig till Härnösand, bara för dessa utställningar.

Till vår hjälp har vi QUF Project, som bygger ljuden och musiken i vår föreställning. Tack gode gud för dessa tokduktiga och helt böjda personer! Fantastiska människor.

Idag har jag haft den äran att iaktta Daniel Nilsson när han pysslar om sina trådar som hänger i en oformlig bunt, som ett rörigt nystan av smala elkablar. Det kommer ljud ur dem när man närmar sig och rör sig ifrån dem. Märkliga rymdljud...

Vi får se vad morgondagen bjuder oss på...

Snart kommer Joséphine och då blir det livat igen!
M.

YES!

Så var det presenterat då... kulturutredningen i all sin ära... å andra sidan kan jag absolut känna att de faktiskt tänkt till den här gången.

All floskler om kvalitét var borta vid den stora presskonferensen, man talade sig varmt för att konsten ska stå fri och att Kulturrådet bör omvandlas till en bättre tillsynsmyndighet låter bra. Dock skrämmer det att man från Kulturdepartementet har begärt att utredningen ska hålla sig till de rådande kostnaderna, inom ramarna så att säga, och att man fprtfarande inte gör skillnad på konst och kultur.

Det var allt för nu. Dags att repetera!
M.

PUCKON?!

Som sagt tidigare så är det fullständigt ointressant att blogga om man inte har något att säga. Och oftast har jag inget att säga om jag inte irriterar mig på något... Idag finns det många saker att irritera sig på.

Kulturutredningen. Skuggutredningen. Puckon på Filmcafé.nu osv. osv.

Fick ett absurt och urlöjligt mejl med morgonposten. Höll på att sätta kaffet i halsen. En urbota idiot som kallar sig Robert (och är reporter på e-zinet, pinsamt för honom) mejlar mig och ifrågasätter "vinstdelning enligt avtal" som vi har i annonsen för Talgbollen och Den jag älskar på Filmcafé.nu. Han är dessutom oförskämd och hojtar om facket, seriositet och Persbrandts existens. Allt i en salig röra. Jag tycker att Robert borde undersöka huvudet lite och kamma sig och skaffa ett ordentligt jobb. Det är mycket enkelt, Robban, gå till Jobbtorget och sök de okvalificerade jobben så kanske du får en deltid som lunchdiskare... För som skådespelare (!?) och journalist (?) så är du körd. Big time!

När det gäller Skuggis så vet jag att socialdemokraterna kommer att samarbeta ordentligt med dem under kommande valrörelse, bara för att ha ngt att ställa upp mot borgerligheten. Det är mycket synd, tycker jag. För mig är fortfarande Skuggis en avdelning för de redan bekräftade och de som redan har sitt på det torra. Och det är bra, för ni behöver varandra. Vi däremot kommer att fortsätta köra racet vi har. Utan Skuggis, sossar och allians-regering. Vi kommer fortsätta att peta er i ögonen och göra det vi är bra på: teater, konst, musik och allt däremellan!

Jag vet att folk tycker att jag är stöddig och kastar en massa skit runtomkring, men det skiter jag i. Jag ser saker som gör mig ilsken och det måste jag få ur mig. Om jag sedan har fel, då är jag inte sen att ångra mina bitska inlägg och göra bot. Fast jag har aldrig fel... eller?
Jag har humor. Det är meningen att du ska skratta här.

Om en kort stund ska jag följa presskonferensen kring Kulturutredningen. Inte för att jag tror man hittar på ngt bra eller nytt, men man måste ju hålla garden igång och höra vad som sägs så att det går att parera smällarna mot de konstnärligt utövande i detta svinkalla okulturella avlägsna land.

I morgon ska vi (jag och Joséphine) upp till Härnösand (aahh! 10 minusgrader!!!) och spana in länsmuseét och Daniels folkhögskola. Där finns det Ålänningar, operasångare och folk som gör musik av snö. Ha en bra helg!
M.