Underbara, underbara Teater Tropos!

När jag ska ge mig ut i cyberrymden och leta efter nya stackars mediaskribenter att jaga för att få publika ögon via deras radio, tv eller tidning faller mina egna ögon på en artikel i DN kultur. Och jag inser att detta är helt fantastiskt! Underbara Teater Tropos (för mig helt okända i detta läge) har fått in en debattartikel i dagens tidning.

"De kallar oss fria" heter den och här är länken:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=755708

Ni bara måste läsa. Därefter tänka. Därefter gråta. Och ställa er frågan: hur fria är vi?

Underbara, underbara Conny från Teater Tropos: du har satt en boll i rullning och tagit ett stort steg för scenkonstens utveckling.
Detta är allas vår vardag. Vi "fria" grupper, med eller utan "anslag".

När ni ändå är ute och rör er här i det obegränsade; läs gärna min artikel som handlar om samma sak...
http://www.lasarnasfria.nu/artikel/8331

Eller ännu hellre: köp för bövelen lite biljetter till "Älskad av mamma"!

M.

Hundägare. Konservatorer. Och en uppstoppad ödla...

Hur galen kan man bli en tisdag efter påsk???

Är på väg, stillsamt för jag vill inte stressa bort livet, till Stockholms Konservator på Stora Essingen. Vi ska titta på en uppstoppad ödla för "Älskad av mamma". Jag ringde innan, skum kille svarar, men jag tänker att man kanske blir mumlig om man stoppar upp fåglar hela dagarna... Mumlig är nog det minsta man kan säga om den här killen...

Nåväl, jag tar båda ungarna med mig eftersom barnvakten är sjuk, och Nicke jobbar, och så går vi i samlad glad (vårkänslor) trupp den korta biten till konservatorn. Vi kliver in och hälsar på honom o hans polare (som passar på att gå) med orden "Ja, det var om ödlan..." Han nickar, ler lite och så plötsligt plingar hans dörrklocka till två, kanske tre gånger. Jag ber barnen flytta på sig, och ur tomma intet kommer konservator-snubbens galna hund rusande. Rakt mot barnen. Käften öppen, raggen rest och jag ser hur den där äckliga hunkäften sluter sig kring Sagas arm. Hon skriker till. Snubben harklar fram ngt slags kommando som jycken ännu inte lärt sig, eller misstolkar, för hundjäveln hugger en gång till!

ÅHHH! Om jag hade haft något tillhygge hade inte den där satans hunden levt nu. Så är det bara. Om jag hade varit ensam med bara Saga, hade jag nog dödat den jävla pestråttan.

Jag ringer snuten. Vad ska man annars göra? Knäcka snubbens ben slår ju bara tillbaka mot en själv, dessutom vill jag inte leka gangster. Jag är regissör, inte hundutplånare.

Snubben säger att vi ska dra. Hans hund gör som den vill, säger han. Skulle inte tro det. Detta var nog det sista den jävla byrackan ville, för om jag får som jag vill så avlivas jycken snarast möjligt. "Det är min lokal" säger snubben. "Det är mitt barns liv" säger jag. Eller, snarare skriker jag typ allt vad jag har. Den här killen kan gapa o gorma om sin jävla lokal så mkt han vill. Eftersom jag tänker kontakta fastighetsägaren i morgon kommer hans kontrakt att löpa ut. Jävligt snart.

Vilken sinnessjuk kille. Vilken absolut rubbad hund. Vilken total miss att tro att man ska kunna köpa en uppstoppad ödla i lugn och ro...

Jag tror inte det blir ngn ödla till föreställningen. Den rekvisitadetaljen känns inte så väldigt prioriterad just nu...

Ska man blogga på natten?

Sitter här i köket, påskafton, och mitt på dagen. Barnen leker relativt stillsamt, än så länge. Tänkte på hur dumt det är att blogga på förmiddagen. Då har ingenting hänt ännu... Och skriva fler inlägg under ett dygn det får man väl inte göra? Det är väl inte effektivt nog med svenska mått mätt, kan jag tänka...

Igår fick jag en rolig nyhet. Jag har börjat skriva lite på LFT (Läsarnas fria tidning), bl.a. en artikel om kulturarbetarnas situation ur ett högst personligt perspektiv. Och det är så jag vill skriva. Jag vill visa upp det liva jag lever, hur jag lever och varför det är så. Läste en intervju med Paula McManus (dramatiker o regissör vid Teater Scenario) där hon beskriver hur hon skrev sin senaste pjäs: På blöjbergets topp. den var så personligt uttryckt att hon skar bort de bitar som låg för nära till en mer allmängiltig historia... Undrar om det stämmer?
Varför gjorde hon det? Är det inte mer intressant att berätta om ngt som tydligt har påverkat en och dessutom göra det i högst personliga ordalag? Kommer man inte närmare sanningen då, än om man väljer bort vissa delar för att det blir för "privat"? Skrämmande att censurera sig själv....
Hur som helst, nu verkar det som om LFT vill publicera min artikel och det är ju kanon! Tänk om jag får skriva mer för dem, eller ngn annan tidskrift?
Sökte faktiskt jobb på BANG här om dagen. Fast jag inte är helt rätt för dem... Visst måste man vara feminist om man ska jobba för dem? Och det är jag ju inte...

Nu är det reppaus tills på måndag. Jag är absad. Jävligt absad. Skickade ut ett pep talk mejl till alla skådisar häromkvällen. Något som de kunde fundera lite på under påsken.

Figurerna i föreställningen är följande:
GANDALF: en vetenskapsman, trollkarl och mästaren.
LILAC: en femme fatale gömd bakom lila hår, fodralklänning och en massa spackel.
PIPPI: hoppar hagar och räknar högt för att slippa se verkligheten.
STOR: vill inte vara stor, fast hon gömmer dockor i en portfölj samtidigt som hon är den enda som faktiskt kan läsa av Pojkens Väktare.
FAAN: slipar sina knivar och väntar på det rätta tillfället.
NEJLIKA: personifierar psykosen och smärtan. Hon är också friheten och hoppet som överger Pojken.

Därefter följer MAMMA och POJKEN, som faktiskt är de enda verkliga gestalterna i föreställningen.

Det ska bli så skönt att komma igång igen efter påsk. Saknar rörelsen framåt.
Glad påsk för övrigt!
M.

SvT på besök!

De kom! Med kameraman och journalist kom SvT till vår repetition av "Älskad av mamma". Intressant. Hoppas de gör ett inslag.
Anette Skåhlberg på plats och hela gruppen. Vi körde "Drake-scenen" och det blev så snyggt, så snyggt.
Hur får man media intresserade? Någon som vet?
I bästa fall blir det två minuter i rutan, rikssändning. Näst bäst är väl lokaltv. Allra värst är att bli bortvald eftersom ngn annan totalt okänd konstnär har dött, och man nu vill uppmärksamma detta av dåligt samvete.
Är det inte så? Jag menar, de flesta konstnärer är ju helt okända för den stora massan och först efter sin död blir de erkända. Vad beror detta på?
Mitt svar är nog tyvärr att när dödsfallet inträffat o kommit till medias kännedom, då tycker man att man borde nog ha publicerat lite om den döde innan han/hon dog, men när det nu är som det är - då kan man kasta in lite info så här i efterhand...

Repetitioner

... skulle ha sminkrepat i tisdags, men eftersom vi inte har några pengar kunde vi inte betala för oss och då uteblev vår maskör... Så är livet, hårt och orättvist, men har man inga pengar så har man inte...

Sen hörde Daniel av sig via mejl o gav ett tips på en snubbe som gjort sig en förmögenhet inom it o telecom branschen, och som dessutom har ett aktivt intresse för teater o modern konst. Jag skickade genast ett mejl med mecenatförfrågan... Vi får väl se hur det går...

För x antal veckor sedan skickade jag ett personligt brev till Lena Liljeroth Adelsohn där jag ingående beskrev situationen som kan uppstå om man beslutar sig för att utöva sin konstnärlighet - utan att ha rätt namn, rätt kontaktnät, rätt kompisar... Och gissa vad? Jag har fortfarande inte fått svar! Föga överraskande, eller hur?

men inte heller inom media är man intresserad av denna information... expressen, aftonbladet, dn, svd, stockholms fria - alla har de fått brevet och ingen, ABSOLUT INGEN har reagerat!

Pinsamt för dem. Mer vatten på min bittra kvarn...

Snart premiär

Idag tjöt det till när jag insåg att vi har 18 dagar kvar till premiär och att helt plötsligt ska det vara någon slags jävla påsk emellan också... Man börjar tröttna på all denna ledighet sominfaller under våren.
Annars går det framåt - rent konstnärligt alltså. Alla har format sig, är på väg någonstans och har ett mål i sin gestaltning. Det är spännande allt det här. En alldeles outforskad yta någonstans långt inuti Pojkens "hjärnbarks vindlande korridorer"... Anette Skåhlberg, vår dramatiker, har ett unikt språk som skapar både möjligheter och omöjlgiheter. Ibland är det en film vi söker gestalta, ibland befinner vi oss högst upp på K2 och blickar ut över världen. Denna föreställning blir annorlunda, både i språk och kropp. Hoppas bara publiken hittar oss!
Må väl!

Att svälta ut konstnärer...

Avslag igen... Konstnärsnämnden ger sig inte. Okej, okej, jag vet att deras uppgift inte är att vara ngn slags social inrättning, med ngt jävla rättviseperspektiv fram för sig. Jag vet att de ska fördela anslag utifrån vad de tror är kvalitativt god konst. Men kolla namnen här:

Skådespelaren Cecilia Nilsson, ordf.
Konstnärliga ledaren och VD:n Åsa Söderberg, vice ordf.
Konstnärliga ledaren och skribenten Danjel Andersson
Skådespelaren Anna Azcárate
Filmaren Reza Bagher
Regissören Karl Dunér
Filmaren Lena Einhorn
Filmproducenten Erik Hemmendorff
Skådespelaren Henric Holmberg
Fil. dr. Rikard Hoogland
Skådespelaren och regissören Fransesca Quartey
Dansaren Cecilia Roos

Vilka är det här som sitter och bestämmer om vem som är värd vad???

Dessa är personerna som beslutar om min framtid. Om min vår 2008, om antalet ärter på tallriken. De bestämmer vem som ska upp och vem som ska ner...
Och frågar du, så har de ju aldrig hört talas om Teater Olydig...

Så, låt oss se hur det ser ut egentligen för en konstnärsfamilj:
1) Inga fasta löner. Ett å annat vikariat. Summa per månad: ca 3 000 kr
2) Jobbar hur mkt som helst, dvs upp till 12 tim/dag, 6 dgr/vecka... oavlönat...
3) AF vägrar låta mig skriva in mig (kultur alltså) o då får vi heller inget sk försörjningsstöd... vanligt soc alltså.
4) Men vad fan, vi får ju iaf barnbidraget... Tjohej!

Och vem fan vill gå på soc?! Jag vill jobba! Med Teater Olydig. Jag vill ha lön, ut ungefär 10 000 kr/mån. Jag vill kunna gå med högt buret huvud och kunna se mig själv i spegeln och säga att "jag räcker till, jag är bra, jag är värd det här"

Okej, skit på er då. Jag får väl äta luft. Och gröt.

M.