Ska man blogga på natten?

Sitter här i köket, påskafton, och mitt på dagen. Barnen leker relativt stillsamt, än så länge. Tänkte på hur dumt det är att blogga på förmiddagen. Då har ingenting hänt ännu... Och skriva fler inlägg under ett dygn det får man väl inte göra? Det är väl inte effektivt nog med svenska mått mätt, kan jag tänka...

Igår fick jag en rolig nyhet. Jag har börjat skriva lite på LFT (Läsarnas fria tidning), bl.a. en artikel om kulturarbetarnas situation ur ett högst personligt perspektiv. Och det är så jag vill skriva. Jag vill visa upp det liva jag lever, hur jag lever och varför det är så. Läste en intervju med Paula McManus (dramatiker o regissör vid Teater Scenario) där hon beskriver hur hon skrev sin senaste pjäs: På blöjbergets topp. den var så personligt uttryckt att hon skar bort de bitar som låg för nära till en mer allmängiltig historia... Undrar om det stämmer?
Varför gjorde hon det? Är det inte mer intressant att berätta om ngt som tydligt har påverkat en och dessutom göra det i högst personliga ordalag? Kommer man inte närmare sanningen då, än om man väljer bort vissa delar för att det blir för "privat"? Skrämmande att censurera sig själv....
Hur som helst, nu verkar det som om LFT vill publicera min artikel och det är ju kanon! Tänk om jag får skriva mer för dem, eller ngn annan tidskrift?
Sökte faktiskt jobb på BANG här om dagen. Fast jag inte är helt rätt för dem... Visst måste man vara feminist om man ska jobba för dem? Och det är jag ju inte...

Nu är det reppaus tills på måndag. Jag är absad. Jävligt absad. Skickade ut ett pep talk mejl till alla skådisar häromkvällen. Något som de kunde fundera lite på under påsken.

Figurerna i föreställningen är följande:
GANDALF: en vetenskapsman, trollkarl och mästaren.
LILAC: en femme fatale gömd bakom lila hår, fodralklänning och en massa spackel.
PIPPI: hoppar hagar och räknar högt för att slippa se verkligheten.
STOR: vill inte vara stor, fast hon gömmer dockor i en portfölj samtidigt som hon är den enda som faktiskt kan läsa av Pojkens Väktare.
FAAN: slipar sina knivar och väntar på det rätta tillfället.
NEJLIKA: personifierar psykosen och smärtan. Hon är också friheten och hoppet som överger Pojken.

Därefter följer MAMMA och POJKEN, som faktiskt är de enda verkliga gestalterna i föreställningen.

Det ska bli så skönt att komma igång igen efter påsk. Saknar rörelsen framåt.
Glad påsk för övrigt!
M.