Vingar av guld...

Tänkte presentera ett annat förslag som man skulle kunna titta lite djupare på:
- instiutionernas möjligheter att ta fria grupper under sina skyddande vingar...

Mitt förslag är ungeför så här; Dramaten, Riksteatern, Stadsteater, Operan, länsteatrarna osv skulle allihop kunna ta några fria grupper var och inhysa dem, stödja dem, marknadsföra dem, låta dem låna kostym, rekvisita osv under en period - säg 5 år - till den fria gruppen funnit sin publik och nått en högre (ajsingen nu!) konstnärlig kvalitét och kan på egen hand arbeta vidare i egna lokaler, med egna pengar och förutsättningar.
Därefter tar man in nya grupper och så fortsätter tanken vidare in i nästa "generation"...
Naturligtvis ska inte institutionen lägga sig i repertoar eller konstnärligt uttryck, bara finnas där som stöd och i ett slags mentorskap.

Vad sägs om det?
Kan man göra detta? Finns det några för eller emot? Vad leder en sådan åtgärd till, både ur konstnärligt perspektiv och marknadsmässigt? Vad sker ekonomiskt? Finns det ett behov av detta?

Riksteatern i Hallunda står i princip tom efter kl. 17 på dagarna - ett sant resursslöseri.
Varken Dramaten eller andra institutioner håller föreställningar på måndagar och ofta finns det lediga utrymmen för mer verksamhet än det som nu är.
Operan kan ta operaensembler osv under sina vingar, och på så vis kanske skapa en mer internationellt gångbar opera än den tråkigheten som framförs i dag.

Vad säger ni? Vad tänker ni som läser här? Kommentera gärna!
Kram, M

Men herregud?!

17 + 11 = 28
Precis så mycket fick Operan ta del av i höstens kulturbudget. Ja, vad ska man säga? Den totala slutsumman hamnar på 6,3 miljarder kronor och uppräkningen för scenkonsterna ligger på sammanlagt 61 miljoner kronor. Av dessa går 28 miljoner till Operan. Ja, borgerligheten vet verkligen vad de ska satsa på. Dramaten = 7 miljoner. Rikskonserter får 10 miljoner mindre.
Ovanpå detta så skär man ner i Access-projektet (dvs handlingsplanen för arbetslösa konstnärer) och stramar åt övriga sysselsättningsåtgärder från 80 miljoner kronor till blygsamma 25 miljoner. Några pengar motsvarande dem som Stiftelsen Framtidens kultur delat ut till nyskapare får inte plats i årets budget...
Ja, som Opera-chefen Anders Franzén så käckt uttrycker sig i SvD 12/5-08 :
"Med de marginaler vi har är varje miljon viktig och sponsorpengarna vi får in blir grädde på moset."
Ja, hur fan skulle det annars se ut?
Jag menar om man upphörde totalt med bidragen till Operan - oops, vad skulle hända då? Anders Franzén kanske får gå ner i lön lite granna. Och hur i hela jävla världen kan ett aktiebolag få 28 miljoner av staten i bidrag. Hallå BIDRAG!!! Förstår ni vad jag är ute efter? Tanken med ett AB måste väl ändå vara egen finansiering i allra första hand och att då leva på bidrag är ju pinsamt! Skäms inte borgarna? Är just dessa kulturbidrag okej? Om det är Operan som får dem?

Vet ni, av dessa 28 millar som de nu får i handen, så skulle Teater Olydig, Teater Skratt, Teater Fabula, Bouffonteatern, Teater Tindra, Borderline Productions etc, etc överleva i många, långa år framöver. Alla vi som på något vis jobbar extra på helger, nätter, förmiddagar för att kunna arbeta för det vi verkligen vill (läs scenkonsten) skulle plötsligt kunna uppleva en trygghet i vårt arbete. Trygghet, lugn, månadslön. Är det mycket begärt?

Nä, jag kräks. Jag kräks, och begråter konstnärens öde. Detta skitland med sina skitpolitiker driver oss över kanten. Och kanske är det precis vad ni svennar vill? Att vi konstnärer bara liksom dör och försvinner; kanske upplöses vi och alla partiklar av oss får sväva fritt ut i rymden för att aldrig fogas samman igen. Är ni nöjda då? Har ni tillräckligt i plånboken då?
Det gör ont i hjärtat när jag inser att allt ni vill är att äga. Pengar, ting. Den som har mest grejer när han dör vinner. Är det så? Vill ni leva så? Nä, fy fan säger jag. Fy fan.

1) Slopa de statliga bidragen för Operan och låt någon förmögen person bidra till deras existens. Lena Liljeroth Adelsohn kan ju bidra lite grann av sina besparingar om hon nu tycker att just Operan varit på undantag så länge (minns mitt samtal med henne "Du skulle se hur deras arbetsmiljö är, stackars musiker..." Hej Lena, jag har grymt många vänner som inte ens har en arbetsplats. Tänk om de skulle ta och byta med dina kammarkörer, dina Opera-barytons och flöjtblåsare? Jag tror att det skulle räcka för att få dem att le igen...)
2) Sänk skatterna för kulturarbetare och konstnärer som tjänar under... ja, kanske 200 000 kr/år.
3) Skapa ett etableringsstöd för oss som inte vill leva på bidrag och välvilja från staten. Ge oss ett "starta-egen-teater-bidrag" på ca 500 000 kr i ett par år så ska ni se hur jävla produktiva och engagerade vi faktiskt är. Och oj, dessutom skulle en massa trashiga skådespelare och rödvinsdoftande kulturkoftor få jobb och börja betala skatt till den gudomliga Anders Borg-staten.
4) Se för fan till att företagen får ngn form av skattelättnad om de väljer att sponsra/anslå pengar till fria grupper/fria konstnärer. Seriöst alltså, hur fan ska vi annars klara oss? Var finns de förmögna godhjärtade människorna i det här landet? Finns ni inte?

"Den goda människan i Sezuan" - befinner vi oss i mitten av första akten nu eller? När ska vi sjunga för Farfar och när kommer gudarna? Eller har vi gått helt fel håll, kommit vilse och hamnat på samma ställe som Josef K?

M

Repstart!

Då är vi igång igen. Audition är över, ensemblen är samlad, kollationeringen gick bra. Idag sätter vi igång repetitionerna, med en genomlysning av texten och karaktärerna.

"Leif" är kanske något av det svåraste i textväg jag har jobbat med. Texten är hårt knuten till temat; den lämnar inte över mer poesi än precis nödvändigt och figurerna känns mycket nära verkligheten. Vi har ett par svåra stycken i den, som behöver arbetas ordentligt med, men jag är övertygad om att de skådespelare detta gäller kommer klara det galant.
Handlingen är aktuell; det är ett samtida kriminaldrama, om vi nu behöver en genrebetämmelse att luta oss mot...

Nej, "Leif" är inte Galenskaparnas historia. Kanske så långt ifrån man kan komma faktiskt...
"Leif" handlar om verklighetens offer för narkotikan. Att det faktiskt inte är narkotikan som dödar - här ställer vi samhället till svars för de förluster av liv som sker.

Under en period nu, fram till premiären, kommer skådespelarna ha möjlighet att blogga om repetitioner och allt de upplever under processen. Därför hoppas jag att ni som följer denna blogg fortsätter med det hela hösten, och om ni vill får ni ju gärna kommentera det som sker under processen. Vänliga kommentarer emottas tacksamt :-)

PICKNICK i Täby....

Så, vi fick skjuts med Oscar (tack käre gud för honom) till Täby i fredags för att se föreställningen "Picknick på ett slagfält".
När Saga var liten brukade hon säga att när man dör då hamnar man i
1) himlen
2) Nangijala
3) Täby

Vi dog inte, vi hade jätteroligt! Det är en söt historia, en kort en, med fantastisk text och en stor spelglädje bland skådespelarna. Det är bra. Vissa frågor har jag ju lyckats samla på mig under helgen; bl.a. Varför sprang Pappan ut i publiken på sin imaginära häst, och bröt upp rummet, när hela stycket spelades innanför cirkeln av sandsäckar? Det var ett intressant grepp och överraskade oss mycket - men varför?
Jag är glad att jag kom ut och såg den. Oscar har sköna ambitioner med sitt arbete och jag ser fram mot att samarbeta med honom längre fram då vi får äran att engagera honom som regiassistent för "Boule de Suif".

Ha nu en schysst söndag. Själv ska jag in i mörka replokalen och får vänta tills imorgon på solens strålar.
Väl mött!
M

Timbro & kultur

Fördömt också! Ännu en fördom bruten, krossad och övergiven...

Med fjärilar i magtrakten och lätta sura uppstötningar gick jag då till vad jag trodde skulle vara en dissning i första klass - mötet med Erik Zsiga på Timbro...
Jag, som gammal anarkist och rödvinsvänsterkulturkofta, skulle träffa motparten med stort M (jaha, nu blir väl någon upprörd över det också), en kulturpolitiskt intresserad nyliberal på Timbro, som redan använt mina aktioner i ett slag mot kulturvänstern i ett debattinlägg i DN häromveckan.
Alla fördomar hänger samman med rädslor (se mitt förra inlägg) och okunskap, vilket jag absolut har för väldigt många saker och personer... Och jag gör som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta och som Ronja i Ronja Rövardotter: vissa saker måste man helt enkelt göra annars är man bara en liten skit och enda sättet att veta, verkligen veta, vad som händer om man hoppar över Helvetesgapet är att faktiskt hoppa över.

Så jag gjorde det. Jag hoppade och kom över!

Jag tror att Erik Zsiga har en god tanke. Jag tror att vi behöver fler ifrågasättande tänkare som får utrymme i media och bland konstnärerna. Vi måste ge dessa människor en chans, det är helt klart. Inte så att jag har kastat mig så långt högerut att jag tror att Timbro är den enda sanningen, men jag tror att vi måste försöka våga mötas och se både skillnader som likheter i den väg vi vill gå och det mål vi ska till.

Nu ska jag jaga fatt på Johan Stael von Holstein och se hur han tänker - nu är han ju fri igen från statens krampaktiga tillstånd! Bra.

Tog en sväng om Kutlurförvaltningen i går em. Det var inte kul. Dit vill jag inte gå igen. Där förekom en seriös, men snygg det måste medges, dissning i Grand Cru-klass.
Nä, jag tror vi skiter i dem. Jag vill inte bli bunden från topp till tå i all evighet. Jag väljer själv vilka nät jag vill ingå i. Så e're me' den saken.
M

Rädslor & etableringsstöd

Jag har bestämt mig - jag ska inte klaga mer. Istället ska jag lägga fram förslag på förändringar man skulle kunna göra. Kanske blir det lite mer konkret då?

Första förslaget är - ETABLERINGSSTÖD till konstnärer och kulturellt utövande!
Varför finns inget etableringsstöd för nya fria grupper inom kulturlivet? Det finns ju för andra branscher inom näringslivet, vården och övriga grupper, t.ex. nya uppfinnare etc.

Teater Olydig vill ju skapa ett scenkonstcentrum på Stora Essingen, där det ska finnas plats för unga som gamla scenkonstnärer, ett scenkonstbibliotek och möjlighet för lokala konstnärer m.fl. att ställa ut. Vi vill också samla fler fria grupper inom detta projekt - kanske behöver man låna/hyra en scen för repetitioner, kanske vill man redigera ljud för en film/föreställning - då ska vi öppna våra dörrar och säga: Välkommen, här får du plats!

Om vi kunde få ett etableringsstöd för denna idé är jag övertygad om att vi kommer kunna locka både sponsorer och privata investerare till att bidra till verksamheten.

Och det är ju just detta som Alliansen vill - att kulturen och konsten ska jämställas med övriga aktörer inom näringslivet och "marknaden". Så, varför inte skapa förutsättningar för detta? Varför inte se till att vi som nu finns på den s.k. marknaden får möjligheter att dra in pengar, anställa andra konstnärer till våra projekt, betala skatter osv osv?
Dessutom är vi då inga "parasiter" längre - då har vi ju själva möjlighet att få löner som vi kan skatta på, eller konsumera för...

VAD ÄR PROBLEMET?!!!
Kan inte ngn förklara för mig, för jag begriper inte... sorry för denna lilla okunnighet :-)
M

Im-perfekt och Konstnär med hybris var det va?

Svar till en "Anna" med anledning av hennes upprördhet rörande mitt brev till kulturministern och antagligen vår manifestation "Inled kulturstopp - nu!":

Först och främst vill jag säga att jag är glad att du engagerat dig så pass att du orkar ifrågasätta. Det är ovanligt, måste jag säga. Bra. Att ifrågasätta är grunden till all olydighet; att vända på begreppen gör oss alla tydligare.

Nu till dina frågor/tankar:

Min avsikt är inte att "pissa på" alla som jobbar med sk vanliga jobb. Jag är faktiskt full av beundran för dessa miljoner människor som klarar av att gå till jobbet, oavsett art, 40 timmar i veckan år ut och år in. Det är jag, eftersom jag själv aldrig klarat av att göra det mer än i korta stunder. Innan jag fick min första anställning inom teaterbiten klarade jag av max 6 månader på samma ställe. När jag efter 5 månaders provanställning på ett café på Arlanda (bodde i Märsta då) blev erbjuden fast anställning på heltid, lämnade jag in min avskedsansökan omedelbart. Jag vill inte fastna någonstans där syftet med mitt jobb syns meningslöst - för mig enbart. För någon annan är det kanske inte det och det är just detta som är fantastiskt! Att vi alla är så olika på så många sätt. Jag vill inte att "staten" försörjer mig, om du med detta menar bidrag till kulturella ändamål, jag vill (tro det eller ej) faktiskt vara helt självförsörjande - utan att lígga någon till last.

När det gäller mina egna barn och huruvida de går på dagis/skola eller ej så är det på det här viset:

Ja, barnen är i kommunal omsorg och när jag/vi repeterar (kvällar o helger) så är de med vid repetitionerna. Jag/vi (min make är också involverad i detta) har alltid kånkat omkring på dem, i tid och otid, för att kunna ta ansvaret för dem och inte överlåta det på andra. Detta är förutsättningen för att vi ska göra Teater Olydig. Dagtid är de på dagis eller i skola och jag förutsätter att den personal som arbetar med dem gillar och trivs med sitt jobb. Om personalen inte gör det bör de byta arbetsplats eller yrkesinriktning. När det gäller min egen läckande WC så sköter faktiskt jag det själv också. Jag är inte intresserad av att ha hantverkare eller annat folk som jag inte känner hemma hos mig, så jag tar det ansvaret också. Jag springer inte iväg och ropar: Hjälp mig! Min toa läcker och jag har tummen mitt i handen!

Min kreativa process tar jag ansvar för, fullt ut, med allt vad det innebär och med alla den påverkar. I regel gör jag 50-80 timmar varje vecka med Teater Olydig. Det kan vara allt från repetitioner till administration och olika möten med folk (Skuggutredningen, möte med tankesmedjan Timbro, skådespelarsamtal osv). Jag bygger och målar scenografi, marknadsför kommande projekt, engagerar volontärer, skapar förutsättningar för nya kontakter och arrangerar festivaler där jag själv sminkar barnen gratis, eftersom jag tycker att jag kan bjuda på det. Jag söker stipendier från många olika håll, dels för att vi inte vill "ligga skattebetalarna till last" rörande kulturbidrag från stat eller kommun och dels eftersom det är troligare att få stöd för en sak/ett projekt, än för en kontinuerlig verksamhet. Jag arbetar oupphörligen och har inte haft semester på fyra år. Lögn: i helgen gjorde vi en 12-timmarskryssning till Åland med barnen för att de skulle göra ngt annat än att spela PS2 eller datorspel.
Vi ville umgås, okej? WOW!

Det enda trista i allt detta är att jag jobbar med teatern helt obetalt. När gör du något obetalt jobb? När tar du chansen att bjussa barn och föräldrar på en festival, där bara förabetet har inneburit mer än 100 timmars arbete? För att inte tala om vad det kostat i rena pengar?

Det känns mest som om du, Anna, är upprörd av den enkla anledningen att jag vill och utför något som du aldrig skulle klara av eftersom du är inkörd i "hur det ska vara" och inte i "hur det skulle kunna vara". Detta är faktiskt ditt problem, inte mitt, men eftersom du ville kommunciera så finns jag här och gör det. Hoppas du återvänder - troligast är väl att du inte gör det utan bara använde mitt inlägg för att kräkas lite borgliga attityder... Jag hoppas jag har fel på den punkten. Hur mycket jobbar du? När tog du semester sist och var åkte ni/du?

Jag är inte perfekt. Im-perfekt, hade man faktiskt kunnat säga. Är du perfekt? Har du allt under kontroll? Du har inga brister, eller hur?

Själv erkänner jag följande: ja, jag är barnslig ibland, och ja, jag har inte alltid full koll och nej, jag är inte alltid en sympatisk människa. Men det är inte min uppgift att vara allt det du uppenbarligen är. Det klarar ju du själv alldeles på egen hand och fortsätt för all del med det.
Jag har en dröm som jag verkligen tänker försöka uppfylla och i den drömmen finns det inte plats för att vara något annat än det jag är - då vore jag falsk och hemsk. Och det är jag inte. Jag står alltid för den jag är, det jag gör och jag tar smällarna i turordning. Eller är det så att om jag hade varit Lars Norén eller August Strindberg då hade jag fått vara allt detta och mer därtill? Är det månne för att jag är kvinna som du, Anna, vänder dig mot mitt "barnsliga" resonemang och mitt"osympatiska" beteende?

Och dessutom: jag jobbar för pengar också. Jag tar statistjobb eller reklamjobb, jag skriver och försöker få in mina "alster" i tidningar som betalar för dem. Jag gör allt vad jag kan för att dra mitt strå till stacken och du verkar tro att jag varken vill eller försöker "göra rätt för mig". Det gör faktiskt ont när folk har såna tankar och förutfattade meningar om mig och det arbete jag utför, som trots allt inte saknar betydelse. Fråga vår publik, då får du bästa svaren.

Anna, om du har ett jobb du inte vill ha, om du lever ett liv du inte vill leva, om du gör saker som går på tvärs emot det du är - varför fortsätter du? För pengar? För karriären? För dina barn?
Om du verkligen ville ha en förändring i ditt eget liv så fixa det då! Och vill du inte, utan trivs som det är, då är jag glad för din skull.
Anna, jag hoppas också att det ska gå bra för mig och för Teater Olydig. Att vi inte "ska ligga samhället till last" och att vi ska få mycket publik - men min avsikt är inte att skada eller "pissa" på någon. Helst skulle jag driva TOK med egna medel - jag är ledsen men det kan jag inte. Jag har inget gammalt arv att vänta mig, jag är inte född med silversked i mun och jag heter inte Skarsgård i efternamn...

Det verkar vara en allmän analys att konstnärer bara är skit och ingenting (ungefär som knarkare va?) och att vi som utövar konstnärskapet bara är ute efter att leva på allmosor. Det är hur fel som helst! Ingen som jag känner trivs med att leva på a-kassa, försörjningsstöd eller svarta pengar - bland konstnärerna räknat. De andra kan jag inte uttala mig om. Jag vill inte heller leva på "skattebetalarna" - men om alla skattebetalare istället för att köpa dyra jävla platt-tv:s eller senaste Wii-spelet varje månad, valde att lägga ytterligare 150-250 kr/månad av sina löner på konst och kultur, då skulle kulturbudgeten öka till det dubbla. Då skulle vi kunna göra satsningar inte bara på institutioner, Bergmans minne och Abbamuseum - utan också kunna lägga en ordentlig skopa pengar till att utveckla konsten inom skolan och barnomsorgen, vi skulle kunna få de fria grupperna att anställa delvis arbetslösa skådespelare och satsa ännu mer på en fungerande fritid för både ungdomar och vuxna. Kanske kunde man också se till att dra ner biljettpriserna, så att fler fick möjlighet att se teater, dans och annat inom scenkonstområdet. Eller lägg ner Af och dess huvudkumpan AMS och fördela om de katastofala kostnaderna till konstområdet istället.

Ja, Anna, det finns så mycket vi kan göra både du och jag, problemet är väl att jag aldrig mer kommer höra av dig, nu när vi kräkts på och över varandra så här helt offentligt...

I alla fall så är det på detta vis att Teater Skratt haft premiär i helgen på Ung Teater i Täby, och de sätter upp "Picknick på slagfältet" ca 30 minuter lång förställning. Jag vet inte alls hur den är eller så, men vi kommer försöka att se den tillhelgen som kommer och eftersom regissören Oscar Solberger nätverkar med oss vill vi slå ett extra slag för denna produktion. Försök att gå och se den allesammans, ni som kan och vill!

Kanske allt å lite till...

Jodå, jag har läst HELA Noréns dagbok. Började den 2/5 och var klar den 24/5, från pärm till pärm. Ja, den innehåller mina egna anteckningar - i marginalerna. Understrukna är vissa partier. Och ja, jag skrev ett litet brev till honom - som jag heller inte fick svar på... Det är väl okej. Detvar ju upp till Lars att besvara och han valde väl att inte göra det. Han är en fri människa.
Jodå, jag har läst HELA Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogginlägg om kärleken, lusten och passionen. Det är intressant, mycket. Och faktum är att jag håller med dem, även om jag motsätter mig passionerat våld om våldet inte är en lek mellan vuxna frivilligt inblandade individer.
Jodå, jag är den fria och självständiga kvinnan som avbröt självaste kulturministern vid en debatt på Stadsteatern i Stockholm hösten 2007, med orden "Bra konst skapas bäst i ett klimat utan motprestation" för att därefter, fortfarande fri i min tanke och handling, lämna lokalen.

Orsak till detta handlande? Eftersom det alltid åläggs oss konstnärer att komma med prestation-motprestation, så måste vår självbild och vår sociala ställning som konstnärer uppskattas till en högre nivå än den nivå våra s.k. folkvalda politiker lagt oss på. Vi är bättre än ni tror! Vi presterar mer än ni någonsin kan föreställa er! Även om vi bara sitter på en bänk under en japansk lönn i Humlegården och stirrar tomt framför oss så pågår den kreativa processen inom oss - och ni kan aldrig ana att det under ytan växer en historia som tål att berättas kanske inom formen av teater eller dans eller installation eller bild eller...

Varför är ni så upprörda - är ni okunniga? Förstår ni helt enkelt inte? Vad är det ni har missat i vår civilisations utveckling? Tror ni politiker och kulturkonsumenter att vi är till för er enbart och exklusivt? Att ni har något slags patent på vad slags konst man får, eller inte får, göra? Har ni något slags patent på vad vi får tycka, uttrycka och ge bilder av? Tror ni att ni äger Konstnären?

Om så är, så är ni mycket illa ute. Då luktar det Stalin, Hitler och ja kulturborgarrådet, till och med Castro, om er.

All konst ska uppvärderas! Konstnärens arbete bör jämställas med läkare, präster, psykologers arbete! Konst och kultur är olika saker, det är dags att börja se skillnaderna!
Jag manar samtliga konstnärer i Sverige till manifestationen "Kulturstopp - nu!" av den enkla anledningen att vi är värda ett bättre konstnärsskap! Ta makten i era egna händer innan era konstnärliga visioner stympas!

Väl mött!
M