Men herregud?!

17 + 11 = 28
Precis så mycket fick Operan ta del av i höstens kulturbudget. Ja, vad ska man säga? Den totala slutsumman hamnar på 6,3 miljarder kronor och uppräkningen för scenkonsterna ligger på sammanlagt 61 miljoner kronor. Av dessa går 28 miljoner till Operan. Ja, borgerligheten vet verkligen vad de ska satsa på. Dramaten = 7 miljoner. Rikskonserter får 10 miljoner mindre.
Ovanpå detta så skär man ner i Access-projektet (dvs handlingsplanen för arbetslösa konstnärer) och stramar åt övriga sysselsättningsåtgärder från 80 miljoner kronor till blygsamma 25 miljoner. Några pengar motsvarande dem som Stiftelsen Framtidens kultur delat ut till nyskapare får inte plats i årets budget...
Ja, som Opera-chefen Anders Franzén så käckt uttrycker sig i SvD 12/5-08 :
"Med de marginaler vi har är varje miljon viktig och sponsorpengarna vi får in blir grädde på moset."
Ja, hur fan skulle det annars se ut?
Jag menar om man upphörde totalt med bidragen till Operan - oops, vad skulle hända då? Anders Franzén kanske får gå ner i lön lite granna. Och hur i hela jävla världen kan ett aktiebolag få 28 miljoner av staten i bidrag. Hallå BIDRAG!!! Förstår ni vad jag är ute efter? Tanken med ett AB måste väl ändå vara egen finansiering i allra första hand och att då leva på bidrag är ju pinsamt! Skäms inte borgarna? Är just dessa kulturbidrag okej? Om det är Operan som får dem?

Vet ni, av dessa 28 millar som de nu får i handen, så skulle Teater Olydig, Teater Skratt, Teater Fabula, Bouffonteatern, Teater Tindra, Borderline Productions etc, etc överleva i många, långa år framöver. Alla vi som på något vis jobbar extra på helger, nätter, förmiddagar för att kunna arbeta för det vi verkligen vill (läs scenkonsten) skulle plötsligt kunna uppleva en trygghet i vårt arbete. Trygghet, lugn, månadslön. Är det mycket begärt?

Nä, jag kräks. Jag kräks, och begråter konstnärens öde. Detta skitland med sina skitpolitiker driver oss över kanten. Och kanske är det precis vad ni svennar vill? Att vi konstnärer bara liksom dör och försvinner; kanske upplöses vi och alla partiklar av oss får sväva fritt ut i rymden för att aldrig fogas samman igen. Är ni nöjda då? Har ni tillräckligt i plånboken då?
Det gör ont i hjärtat när jag inser att allt ni vill är att äga. Pengar, ting. Den som har mest grejer när han dör vinner. Är det så? Vill ni leva så? Nä, fy fan säger jag. Fy fan.

1) Slopa de statliga bidragen för Operan och låt någon förmögen person bidra till deras existens. Lena Liljeroth Adelsohn kan ju bidra lite grann av sina besparingar om hon nu tycker att just Operan varit på undantag så länge (minns mitt samtal med henne "Du skulle se hur deras arbetsmiljö är, stackars musiker..." Hej Lena, jag har grymt många vänner som inte ens har en arbetsplats. Tänk om de skulle ta och byta med dina kammarkörer, dina Opera-barytons och flöjtblåsare? Jag tror att det skulle räcka för att få dem att le igen...)
2) Sänk skatterna för kulturarbetare och konstnärer som tjänar under... ja, kanske 200 000 kr/år.
3) Skapa ett etableringsstöd för oss som inte vill leva på bidrag och välvilja från staten. Ge oss ett "starta-egen-teater-bidrag" på ca 500 000 kr i ett par år så ska ni se hur jävla produktiva och engagerade vi faktiskt är. Och oj, dessutom skulle en massa trashiga skådespelare och rödvinsdoftande kulturkoftor få jobb och börja betala skatt till den gudomliga Anders Borg-staten.
4) Se för fan till att företagen får ngn form av skattelättnad om de väljer att sponsra/anslå pengar till fria grupper/fria konstnärer. Seriöst alltså, hur fan ska vi annars klara oss? Var finns de förmögna godhjärtade människorna i det här landet? Finns ni inte?

"Den goda människan i Sezuan" - befinner vi oss i mitten av första akten nu eller? När ska vi sjunga för Farfar och när kommer gudarna? Eller har vi gått helt fel håll, kommit vilse och hamnat på samma ställe som Josef K?

M