... Kan vara svårt. Kan vara nästan omöjligt. Kan vara suveränt och alldeles, alldeles underbart... som att gå på balen iförd senaste stassen och glasskor...
eller möjligheten att skapa en fri och utttrycksfull teater... om vi fick ett stöd till "Talgbollen" på låt oss säga... 150 000 kr... då skulle vi kunna låta kostym-Lina (från scenarbetarjobbet på Drottningholm) sy upp vår finurliga kostym, vi skulle kunna få ut mycket mer av scenografi och alla skulle garanteras en liten lön för det arbete man lägger på allt det här. För att inte tala om att kunna genomföra en ordentlig marknadsföring...
Vilken lycka! Vilken skjuts! Och hyran skulle betalas utan dröjsmål...
Berth Milton är vårt hopp. Idag lägger jag brevet till Barcelona på gula lådan och sedan väntar vi...
Allt detta avvaktande gör mig tokig!
Fan, jag har bråttom. Jag vet ju inte när livet bestämmer sig för att ta slut. Jag måste hinna med mer än jag gör nu och det är viktigt. Det finns så mycket att berätta från scenen. Om saker vi ser och gör dagligen, men som vi missar följderna av. Om vår tro och vår ande, vår själs orolighet. Om kärleken till livet, till människan och staden, till naturen och dess väsen.
Jag är orolig att det hinner ta slut innan jag är färdig. Hur ska jag hinna berätta alla mina miljoner historier om rädslan och mörkret inuti; om det svarta och ljusa; om våren och hösten som människan alltid drabbar samman med?
I övergången mellan död och liv växer vi. Som när våren bryter fram. När jorden vägrar låta sig besegras av det kalla och envist tvingar snö och is att smälta bort från sig - den gör sig redo att ta emot sin älskade, gör sig redo att befruktas om och om igen, av solens smekningar och vindens smärta. Motstånd och belägring. Åtrå och passion.
- i skåne bryter våren fram. 5 grader plus i helgen. jag kan känna värmen komma!
M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar