All makt åt media?

Det är sorgligt att se vilka som får plats på den offentliga arenan. Det är "Kvarteret Skatan", Goya-föreställningen, Thorsten Flincks misslyckade come back-försök... Och sedan påstår recensenter, press o media att de inte har tid att se allt de vill se, men om vi sätter upp "Talgbollen" igen så lovar de att komma! Jag vet vad pressens löften är värda - kattskit. Jag är urless på er!
Ingegerd Waaranperä har full beslutanderätt, total makt över scenkonstens ringa uppmärksamhet. Vad gör hon hela dagarna vid skrivbordet? För hon skriver ju ingenting...
Lars Ring och Nummers utsända representant hör åtminstone av sig. Heder åt dem iaf.
Allt handlar om prioriteringar. Om alla recensenter/chefredaktörer/kulturskribenter väljer att se och uppleva samma uppsättning, samma premiär, då är det självklart att det inte kommer någon till lilla, betydelselösa Teater Olydig. Och när vår premiär väl är över, då kan man med fördel skylla på det: Jaa, fast ni har ju redan spelat er premiär...

Jag VILL INTE vara bitter. Det är inte vad jag uppfattar som konstruktivt. Men det är svårt att inte bli det. Det är svårt att hålla ilskan borta, att mota Olle i dörr'n.
Jag har aldrig gillat Olle.

Förut, då någon gång under det småbruna 70-talet, då var dessa recensenter och chefredaktörer unga, vackra och fulla av energi. Då fanns det en stolthet i att hitta de okända grupperna som gjorde ny och ibland experimentell teater. Då ville man vara först med den nyheten.
Nu, snart 40 år senare, finns inte denna lust kvar. Nu har recensenter och redaktörer blivit gråa i håren och viljan att prova något nytt skrämmer dem från att våga se något annat än det som ska ses.

Här har ni en alldeles fräsch och engagerande uppsättning teater, och ni vågar inte ta några timmar av ert liv till att se den? Herregud, det är ju patetiskt!

Sedan finns det en annan fundering här: när amatör-recensenterna ger sig ut i teaterminglet då ska de plötsligt ha friplåt till både sig och sin lilla kompis - nekar man dem då det (kompisens friplåt alltså), då blir det hot om att inte skriva alls (fick detta i mejlen alldeles nyss med anledning av ovanstående):

"Ska man lägga en kväll på att skriva om en pjäs, är det inte orimligt (i mina ögon i alla fall) att recensenten får ha sällskap med sig. Om det inte passar, finns det gott om andra föreställningar att skriva om."

Hot. Maktmissbruk. Jante-lag. Kreativitetshämmande. Jävla as. Jag skiter i er. En dag kommer ni stå där och be om biljetter. Vet ni, risken är att det är fullt i salongen just den dagen.

Premiär och process

Kvällen vi arbetat för kom äntligen. Alla platser fyllda av sorlande människor. Vänner, bekanta, släkt och nya ansikten om vartannat. Ljuset går ner, bomberna dör ut, bakljus på, ridån faller. Det är gryning i den lilla, sketna hålan Rouen. Gryning 1870. Människor är på flykt undan kriget, undan det mänskliga förfallet. De lämnar misären bakom sig. De är priviligerade, som greven säger.

Det var fantastiskt. Underbart. Och förtrollande. Så som en premiär är och ska vara. Idag ska vi vidare, djupare.


Vi har knappt med bokningar. Vi behöver publiken nu. Visserligen har vi inte dragit på oss några större kostnader, ca 60 000 kr bara, men vi behöver dra in detta. Badly.


Och det enda sättet att göra det är att locka dig som publik att komma.



Några spontana kommentarer från publiken:


- Det här är det bästa jag sett på Spegelteatern.


- Jag har inte blivit så berörd på länge.


- Jag ser inte teater så ofta, men det här får mig att gå oftare. Åtminstone på Olydig.


- En oerhört genomtänkt föreställning.

Genrepet - den stora prövningen

Midnatt strax. Grus i ögonen. Kollat mejlen; kollat sista-minuten-listan; kollat lönespecen. En lång dag av mängder med saker att göra. Söder TV kom. Gjorde ett litet inslag för nätet. Undrar om någon ser det? Nu kan vi inte göra annat än att vila, äta bra, vara hemma och sedan på lördag kör vi!
Genrepet gick bra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Allt, nästan allt, gick bra. Några ljusövergångar som brast - men på det stora hela, bra.
Fyra gymnasietjejer i publiken. De tyckte om föreställningen. "Djup och hemsk", "känslofylld", "Det berörde mig" - så sa de. Så menade de. Jag blir glad. Och kritisk. Vad letar vi efter i publikens reaktioner? Samförstånd? Acceptans? Förståelse? Bekräftelse. Bekräftelse på att det vi lagt så mycket tid och kraft betyder något. Att det tas emot med kärlek. Att vi inte gör allt det här förgäves. Att vår berättelse om Elisabeth Rousset och människans egoism verkligen betyder något.
------
Natt. Jag måste vila. En dag i morgon oxå. Lite inköp inför premiären. Röd matta. Marschaller. Göra program och biljetter. Städa, fixa hemma. Daniel kommer från Härnösand. Vi ska kolla krigsljuden. Drick vin och lyssna på musik. Fredagskväll.
------
Jag hoppas ni kommer. Vi behöver vår publik. Det är ju tack vare, och på grund av, er som vi gör det här. Vi behöver er.
Jag ser fram mot att träffa dig.

Varmt välkommen!
M

REPETITIONER - yeah!

Repetition "Talgbollen - Boule de Suif" genomdrag av akt 1, öppningen.

(Anna Adolfsson/Elisabeth Rousset, Åsa Älmeby Thorne/mme de Breville samt Percy Forsgren/Mns de Breville)

Vi repeterar arslet av oss :-) igår hade vi öppen repetition och det gick väl så där... Idag, en ny dag - och vi söker respekten för varandra.

(Nicklas Westberg/Mns Loiseau och Anneli Bexelius/Mme Loiseau)

Jag vet att jag säger, i en tidig del av processen, "Sluta vara så hänsynsfulla mot varandra! Ta plats och mesa inte på!" Nu, när vi närmar oss premiär, säger jag "Respektera varandra. Lyssna och ge kontruktiv feed back. Ge varandra rum."

(Åsa Älmeby Thorne/Comtesse Louise de Breville, samt Percy Forsgren/Comte Hubert de Breville)

Skådespelarna kämpar. De får motsägelsefull information. Vilseleder jag dem avsiktligt? Jag tror inte det. Jag tror motsatserna behövs, i rätt proportioner. Likaväl som att visionen, inte förändras men växer, tar nya former och ändå är progressiv - likaväl måste också regin komma i rätt fas. Hur vet jag att det är rätt fas? Bara genom att söka kärnan av vad historien vill berätta för oss.

(Richard Stjärnborg/Kusken samt EmmaTora Alvin/Flickan)

Saga Westberg, vår allra yngsta skådespelare, bara 10 år gammal, gör enormt bra ifrån sig. Hon är emellanåt mer professionellt arbetande än oss vuxna. Men nu börjar hon tröttna; hon börjar ge sig till rutinen. Och då glömmer hon av sig och tar teatern för given. Oavsiktligt. Som ett barn gör. Och som vi vuxna inte får göra.

(Mikaela Eriksson/Syster Camille, samt Louis Ravry/Cornudet)

Nu ska vi lyfta varandra; ge varandra rum och rymd att växa i. Var och en av oss har mer kraft att ge, mer närvaro, mer synnerhet och framförallt mer kärlek till konsten. Nu ska vi lära oss att lyfta!

PREMIÄR 26/9 kl. 19:30 - boka biljetter nu!

M.

Scenhöst med Teater Olydig

Back in shape!

Nu drar vi igång igen; repetitioner, repetitioner och därefter premiär!

(skulle ju städa, fixa och måla om lägenheten idag - inte blogga eller facebooka... jag är en mkt dålig människa...)

Alltså, först ut är premiären av "Talgbollen - Boule de Suif", en bearbetning av Guy de Maupassants "Fettpärlan" (sv övers.)
Spelas på Spegelteatern från den 26/9 kl. 19:30
Biljetter via hemsidan www.teaterolydig.se eller www.spegelteatern.se

Nästa premiär är en nybearbetning av "Den jag älskar" av och med Joséphine Wistedt.
Nypremiär för "Den jag älskar 2.0 - LOU" den 10/10 kl. 19: 00 och spelas även den på Spegelteatern.
Biljetter via hemsidan www.teaterolydig.se eller www.spegelteatern.se

Boka redan nu - så har du säkrat din plats!

Förresten - har du inga pengar? Nemas problemas eftersom Teater Olydig kör "betala efteråt vad du tycker din upplevelse var värd" på enstaka föreställningar...
Gå ut på www.facebook.com så hittar du vårt event där!

Ha en underbar kulturhöst!
M