Midnatt strax. Grus i ögonen. Kollat mejlen; kollat sista-minuten-listan; kollat lönespecen. En lång dag av mängder med saker att göra. Söder TV kom. Gjorde ett litet inslag för nätet. Undrar om någon ser det? Nu kan vi inte göra annat än att vila, äta bra, vara hemma och sedan på lördag kör vi!
Genrepet gick bra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Allt, nästan allt, gick bra. Några ljusövergångar som brast - men på det stora hela, bra.
Fyra gymnasietjejer i publiken. De tyckte om föreställningen. "Djup och hemsk", "känslofylld", "Det berörde mig" - så sa de. Så menade de. Jag blir glad. Och kritisk. Vad letar vi efter i publikens reaktioner? Samförstånd? Acceptans? Förståelse? Bekräftelse. Bekräftelse på att det vi lagt så mycket tid och kraft betyder något. Att det tas emot med kärlek. Att vi inte gör allt det här förgäves. Att vår berättelse om Elisabeth Rousset och människans egoism verkligen betyder något.
------
Natt. Jag måste vila. En dag i morgon oxå. Lite inköp inför premiären. Röd matta. Marschaller. Göra program och biljetter. Städa, fixa hemma. Daniel kommer från Härnösand. Vi ska kolla krigsljuden. Drick vin och lyssna på musik. Fredagskväll.
------
Jag hoppas ni kommer. Vi behöver vår publik. Det är ju tack vare, och på grund av, er som vi gör det här. Vi behöver er.
Jag ser fram mot att träffa dig.
Varmt välkommen!
M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar